Har alla människor arbetsförmåga?

”Klart alla kan jobba med något, man måste bara hitta sin nisch”, är ett uttalande jag ofta hört. En annan sak jag ofta hört är: ”Men det finns så otroligt många hjälpmedel idag och anpassade anställningar, därför bör alla som har Aspergers syndrom eller autism kunna hitta arbete i dagens arbetsmarknad. Man måste bara kanske kämpa mer än många andra, men allt går om man vill”.

Sådana uttalanden får de personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lever på aktivitetsersättning, sjukersättning eller socialbidrag att framstå som lata. Allt handlar om ju bara om vilja, eller hur? Jag lyckades ju också bli Aspergerinformatör trots att jag har Aspergers syndrom. Visst var det riktigt tufft och jag gick till och med in i väggen till slut, men jag lyckades ändå få ett diplom. Jag kämpade tillräckligt mycket! Och eftersom jag klarade det, kommer alla andra som har Aspergers syndrom också kunna plugga till något eller jobba med något om de bara kämpar tillräckligt mycket. Visst är det så?

Svar: nej. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Vissa har lyckats bli Aspergerinformatörer utan att gå in i väggen, jag lyckades få ett diplom med en stor ansträngning och någon annan skulle kanske inte klara det alls oavsett hur mycket man skulle anstränga sig. Enligt mig är det farligt att dra oss Aspergare över en kam och påstå att alla kommer att kunna klara någon utbildning eller något jobb. Bara för att någon klarar det, betyder det inte att alla kommer att göra det. Precis på samma sätt som neurotypiker klarar att åstadkomma olika mycket, gäller samma regel för oss som har Aspergers syndrom. Vad är det som säger att alla med Aspergers syndrom kommer att hitta ett passande jobb och att ingen behöver sjukersättning?

Jag är övertygad om att många fler med Aspergers syndrom skulle kunna arbeta om de bara fick rätt stöd, och därför är det viktigt att arbetsgivare är flexibla och anpassar arbetsplatsen så att fler kommer ut i arbete. Innan man blir beviljad sjukersättning, är det alltid viktigt att personens arbetsförmåga prövas ordentligt. Men för vissa med Aspergers syndrom är det ett heltidsjobb att få vardagen att gå runt: om de exempelvis har bäddat sängen, orkar de inte ringa ett telefonsamtal eller duscha på samma dag. Om det tar så mycket energi att få vardagen att gå ihop, hur skulle man kunna arbeta?

Jag har tur eftersom jag är bra på att analysera människors beteende, duktig på att prata och tycker att ämnet Aspergers syndrom är intressant. Därför passar jag som föreläsare. Men om jag hade varit exakt samma person som jag är nu men haft svårt för att prata inför en publik, inte funnit diagnosen ett intressant ämne och jag inte hade kunnat uttrycka mina känslor med ord, hade jag varken kunnat blogga eller föreläsa om Aspergers syndrom, och då hade jag behövt sjukersättning på heltid.

Det är fel att påstå att alla människor har en arbetsförmåga! Jag är övertygad om att de flesta med Aspergers syndrom kan leva ett bra liv, men för att uppnå en bra livskvalitet måste man ibland sänka kraven och hitta strategier för att anpassa sitt liv efter sin ork. Och ibland kan en sådan strategi vara acceptans: Att acceptera att man har mindre ork än andra och stanna hemma med sjukersättning! Om man är sjukpensionär, behöver det inte automatiskt betyda att man mår dåligt. Jag har träffat många sjukpensionärer som mår bra och är nöjda med livet.