Hälsningar från Tammerfors

Just nu sitter jag i Mediapolis i Tammerfors, Finland. Jag kom hit för att delta i ett finskt diskussionsprogram som kommer att visas den 26/9, och avsnittet som filmades idag handlar alltså om Aspergers syndrom. Vi som medverkade i avsnittet är jag, författaren Saila Seppo som skrivit en bok om hur det är att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom, den neuropsykiatriska coachen Pirjo Laatikainen som även hon har en son med Asperger samt programledaren Sari Valto. Eftersom jag är huvudgästen i programmet, fick jag sitta med Sari i studion under hela de 3 timmar som filmningen pågick, men även Saila och Pirjo var med för det mesta av tiden.

Morgonen började med att sminkösen gjorde mig i ordning, vilket tog 1,5 timmar. Hon berättade för mig att hon besökt Sverige några gånger, och hennes favoritställen i Stockholm är Rosengården, Skeppsholmen och fotografiska museet. Och naturligtvis har jag själv aldrig varit på något av de ställen hon räknade upp och hade aldrig ens hört talas om de flesta av dem trots att jag bor i Stockholm sedan 13 år tillbaka! Det där är väldigt typiskt mig: om ämnesområdet har med mina specialintressen att göra, är jag nästan som en uppslagsbok när det gäller kunskapsnivån, men när det gäller andra ämnesområden kan jag nästan ingenting. Det är så det kan bli när man har en ojämn begåvning 😉

Jag har alltid varit en person som vill ha koll på allt och vill veta vad man ska göra ifall det skulle hända något oväntat. Om jag inte har koll, blir jag stressad. Därför ställde jag många frågor: vad skulle det bli för mat till lunch, och vad skulle rätterna innehålla exakt? Fanns det någon cafeteria där jag skulle kunna köpa något annat om det skulle visa sig att jag inte skulle tycka om maten? Var låg den och vad skulle göra om jag inte hittade tillbaka från cafeterian till studion (vilket inte skulle vara en omöjlig scenario med tanke på mitt nästan obefintliga lokalsinne 😉 )? Och framför allt, vad skulle jag göra om jag skulle dricka vatten och läppstiftet skulle smetas ut?

Sminkösen fick övertyga mig några gånger om att hon skulle finnas med bakom kulisserna för att hålla koll på våra sminkningar och frisyrer och bättra på dem vid behov. Men jag kände mig ändå inte övertygad utan frågade några gånger till. Menade hon verkligen det? Anledningen till att jag upprepade frågan flera gånger var att jag är van vid att människor säger saker de inte menar och/eller det blir oväntade förändringar, och jag ville veta att allt verkligen skulle gå enligt planerna och att hon skulle hålla sitt löfte. När jag kände mig övertygad, kunde jag vara lugn.

När filmningen började, kände jag ett illamående i magen. Jag visste att det gått magsjuka i Tammerfors den senaste tiden och jag var nästan säker på att jag också hade fått det. Jag blev orolig. Men snart släppte sig illamåendet och jag förstod att det bara hade berott på nervositet.

Allt gick bra, och nu är det över. Alla andra i teamet åkte hem för över 2 timmar sedan, men jag kommer att hänga kvar här i Mediapolis i nästan 2 timmar till. Mitt flyg tillbaka till Stockholm går nämligen inte förrän 21:35 ikväll, och jag vill fördriva tiden på något sätt. Alla var oroliga för att jag skulle stanna här helt ensam i 4 timmar, och de trodde att jag skulle få tråkigt. ”Men vill inte du åka till Tammerfors centrum och utforska staden lite istället?”, frågade de mig. Men NEJ, det ville jag absolut inte! Att få vara ensam utan några som helst intryck är något som vi med Aspergers syndrom ofta älskar, och jag är inget undantag. Nu får jag äntligen pusta ut och samla energi inför hemresan. Och det finns absolut ingen risk att jag skulle få tråkigt, det har jag aldrig 😉

På den första bilden sitter jag hos sminkösen redo för studion, och på den andra bilden ser ni hela gänget. Från vänster sett är det Saila Seppo, Sari Valto, jag och Pirjo Laatikainen.