Igår fortsatte firandet på Misas 25-årsdag, och jag föreläste dagen till ära. Den här gången var det enheten i Västerås som stod för kalaset. Eftersom jag inte är anställd hos Misa AB utan hos Misa Kompetens, kände jag inte de flesta människor på firandet. Mina kollegor från Misa Kompetens var därför inte på plats men däremot vår ägare och grundare Lennart Jönsson och även några andra personer från vårt huvudkontor i Solna som jag kände sedan tidigare.
Hade skjutit upp något viktigt
NI vet kanske hur det är när man har Aspergers syndrom och svårt med de exektutiva funktionerna, dvs har en tendens att skjuta upp det mesta? Så är det för mig. Jag hade fått veta ett bra tag innan att arrangören eventuellt skulle skicka någon för att möta upp mig. Men tror ni att jag kontaktade arrangören och kollade i förväg om det faktiskt skulle bli så, och vem och var isåfall? Nä. Jag hade planerat att göra det men det hade aldrig blivit av.
Visste inte om någon skulle möta upp mig
Jag kan inte riktigt förklara varför jag inte hade tagit reda på om någon skulle möta mig någonstans. Men jag hade nog hela tiden tänkt: ”äsch, jag gör det imorgon” men problemet var att morgondagen aldrig kom. När jag steg av tåget i Västerås, hade jag därför ingen aning om någon skulle möta upp mig och om den personen isåfall skulle stå på stationen eller utanför Misas lokal. Det kändes lite osäkert och jag visste inte vad jag borde göra.
Ska försöka låta bli att skjuta upp saker i fortsättningen
Men jag behövde inte fundera länge. När jag skulle gå genom stationsbyggnaden kom en kvinna fram och presenterade sig för mig. Vilken tur att hon hittade och kände igen mig trots att vi inte hade stämt av något. Ännu en gång tänkte jag för mig själv att jag borde bli bättre på att stämma av saker i god tid istället för att skjuta upp det mesta, men vi får se hur det blir med den saken 😉
Många åhörare med egen diagnos kände igen sig
Föreläsningen var öppen för alla intresserade, men väldigt många som kom hade antingen egen diagnos eller var anhöriga till någon med Aspergers syndrom eller autism. Extramånga med egen diagnos kom fram och pratade med mig efteråt, och väldigt många hade känt igen sig i föreläsningen. Vissa hade kommit till firandet bara för att få lyssna på mig vilket kändes speciellt. En ville krama mig precis innan jag skulle gå vilket gjorde mig jätteglad och rörd.
Aspergare är inte osociala
Personer med Aspergers syndrom och autism har som bekant ett rykte på sig att vara osociala och avskärmade och därför är det alltid roligt att det är just aspergare som jag brukar uppfatta som mest sociala och öppna när jag föreläser. De brukar komma fram och berätta öppet om sina tankar och känslor. Alla som har arbetat med aspergare vet därför om att myten om att alla aspergare skulle vara osociala tysta musar inte är något annat än just en myt.
Mitt hår fastnade i myggan
När jag hade avslutat föreläsningen, gjorde jag precis samma misstag som jag gjort ett antal gånger tidigare under mina år som föreläsare: jag var inte tillräckligt uppmärksam när jag tog av mig myggan vilket gjorde att mitt hår fastnade i den. Jag hade tänkt be arrangören om hjälp, men han hade börjat prata i mikrofon för åhörarna. Så jag hade inget annat val än att fortsätta stå kvar i scenen framför publiken med myggan hängandes i håret trots att min föreläsning var över.
En åhörare räddade mig ur knipan
Tack och lov hade en snäll åhörare uppmärksammat problemet. Hon kom fram till scenen och räddade mig ur knipan. Nu var jag fri och kunde äntligen stiga av scenen! I framtiden kommer jag försöka vara försiktigare med myggan, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag glömma det igen.
