De dagar jag jobbar, har det endast varit jobb för mig och ingenting annat. För länge sedan jobbade jag som kassörska i en mataffär, och då började jag ofta mitt skift klockan 16. Jag fick höra att det säkert var skönt att börja så sent, jag kunde ju träna och träffa vänner innan jobbet.
Men så var det inte alls. Ibland försökte jag träffa vänner och ta promenader innan mitt skift började, men det fungerade aldrig i längden. Jag behövde helt enkelt hela för- och eftermiddagen för att ladda batterierna inför jobbet. Det allra bästa var om jag kunde ligga i sängen fram till klockan 13 och bara vila och läsa, och därefter gå upp så småningom och kanske sitta framför datorn en stund. Jag kunde aldrig förstå mina arbetskamrater som gjorde shoppingrundor och annat innan jobbet, för mig hade det varit otänkbart.
Samma sak gäller för mig idag när jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom. För mig är inte jobbet något jag bara för ”vid sidan av” utan för mig är det hela livet. Det skulle vara mycket svårt för mig att ha ett förhållande idag om killen inte gick med på att träffas endast vid några tillfällen i månaden och endast några timmar åt gången.
Att man skulle sova över hos varandra på mina lediga dagar och helger skulle inte fungera för mig om jag träffade en kille, jag behöver nämligen ensamtid för att ladda batterierna. Om jag däremot var sjukpensionär, skulle det säkert vara okej för mig att man sov över hos varandra om killen ville det, men inte i dagens läge då jobbet tröttar ut mig. Visst, jag mår bättre än för några månader sedan, men ändå inte så pass att jag skulle orka med ett intensivt kärleksförhållande där man träffas minst ett par gånger i veckan och sover över hos varandra.
Nyligen stod jag inför ett svårt val, nämligen ville jag fortsätta leva så här och avstå från nästan allt annat i livet, inklusive ett kärleksförhållande och regelbundna träffar med vänner och leva med att jag inte ens orkar lyfta upp posten från hallgolvet längre? Eller ville jag ta tillbaka min finska pension som hade varit vilande maxtiden, nämligen två år? Eller ville jag kanske fortsätta föreläsa men i mindre utsträckning och ha tillbaka en del av min pension?
Jag valde mitt jobb. Jag älskar ju trots allt att föreläsa om Aspergers syndrom, och jag får mer pengar på det här sättet. Men om Aspergers syndrom inte hade varit mitt specialintresse eller om det hade varit jätteviktigt för mig att ha ett förhållande, hade jag varit tvungen att göra ett annat val. Då hade jobbet fått mig att må psykiskt dåligt, och då hade jag inte kunnat fortsätta föreläsa så här mycket på bekostnad av nästan allt annat i livet. Men nu känns mitt jobb som Aspergerinformatör värt allt det här 🙂
15 svar på ”Ett svårt beslut är fattat”
Håper du valgte det beste for deg!
Jag tycker att det här trots allt är det bästa! Sedan är det också trevligt att jag har lite mer pengar nu när jag jobbar och att jag inte längre behöver vända på varje öre 🙂
Hej Paula!
Jag vet precis vad du menar, det är likadant för mig. Även om jag bara arbetar halvtid, och ibland knappt det, så är de helt omöjligt att få något vettigt gjort, eller att umgås med mina barn eller mina vänner, samma dag eller dagarna närmast före eller efter jag har något viktigt eller krävande på jobbet. Samma sak gäller om jag har något annat inplanerat, ett läkarbesök eller någon annan slags icke-jobb-relaterat möte, även om det bara tar en halvtimme så ryms det inga fler engagemang den dagen.
Jag vet inte hur mycket av detta som beror på min AS/ADHD, och hur mycket som är efterverkningar efter min stroke. Det har alltid varit så, men det har blivit betydligt värre efter stroken.
Trots detta har jag, liksom du, valt att inte ta ut sjukpension på heltid eftersom mitt arbete intresserar mig väldigt mycket, och jag trivs med det.
Jag förstår exakt vad du menar, Gösta: Om jag har tandläkar- eller frisörtid, orkar jag oftast inte göra något annat den dagen. Om jag råkar ha extremt mycket energi, kan jag iofs ibland göra undantag och ta en fika med en kompis samma dag, men väldigt sällan. Jag har aldrig förstått människor som orkar träna och diska samma dag de har varit hos frisören.
Så glad och tackasam att du väljer fortsätta informera om asperger.
Du gör det ett så bra och det är ett jätteviktigt jobb!
Tack Eva, det värmer! 🙂 Jag är också glad att jag fattade det här beslutet.
Vad beundransvärt av dig (och ovanstående kommentator) att komma till den självinsikten, att känna sina gränser och kunna göra smarta val utifrån detta. Jag önskar att min 8-åring når dit en dag. Skolan tröttar ut henne men ändå vill hon leka med kompisar efteråt. Vi vet att hon egentligen är för trött men vill inte alltid säga nej och därmed bromsa hennes socialt. Lösningen blir att hon får leka någon dag i veckan, men övriga gånger blir hon såklart ledsen och arg när vi säger nej. Vore skönast för alla om hon själv insåg att hon inte orkade.
Hej Ira! Jag hoppas också att din dotter kommer till den insikten någon dag. Hon är fortfarande ganska liten, och i den åldern är det lätt att jämföra sig med andra barn. Man märker ju hur mycket de orkar och man vill göra likadant. Så gjorde jag också i din dotters ålder för jag kände mig mer ”cool” om jag var mer normal och gjorde som alla andra. Men nu i vuxen ålder bryr jag mig inte längre om jag är normal eller inte.
Skolan tröttar ut henne men ändå vill hon leka med kompisar efteråt.
Hon får väl strunta i skolan så hon orkar umgås med kompisarna. 😉
Nej men allvarligt så tror jag att socialt umgänge kan vara lika viktigt för ett barns framtid som skolresultaten. De jag känner som har lyckats i livet har snarare haft hög social kompetens än höga betyg.
Hur konstigt det än låter så tror jag att jag hade lyckats ännu bättre om jag hade fått vara mer ensam och mindre social i barndomen. Då hade jag kunnat lägga ner ännu mer energi på mina specialintressen och kanske kunnat ännu fler språk idag och kunnat översätta min bok till ännu fler språk. Jag tycker inte att socialt umgänge gav mig någonting när jag var yngre. Visst, någon gång hände det att jag hade roligt, men jag tror att jag hade mått ännu bättre om jag hade fått vara ensam.
Fast å andra sidan kan jag ta upp på mina föreläsningar händelser och epiosoder som hände när jag umgicks med andra, och jag hade ju inte kunnat göra det om jag aldrig hade träffat andra barn och ungdomar. Då hade jag inte kunnat ta upp lika intressanta exempel i min bok, så ur den synvinkeln är det ju bra att jag utsattes för socialt umgänge. Hade jag inte utsatts för det, hade jag säkert mått bättre och varit lyckligare förut, men just på mitt jobb som Aspergerinformatör är det bra för mig att förstå hur andra människor brukar umgås och vad de brukar göra. Att jag har dåliga erfarenheter från skoltiden är också bra för mitt jobb för nu kan jag föreläsa och skriva om bemötande ännu bättre.
Du har rätt i att de som lyckats bra i livet oftast har en hög social kompetens (om du med ”lyckas” syftar på att tjäna mycket pengar, för mig betyder ”lyckas” att vara lycklig, och jag kände att jag hade lyckats i livet även på tiden jag var sjukpensionär), men jag tycker att det är tråkigt att det är så. Social kompetens behövs i många yrken, men inte nödvändigtvis i exakt alla. Min bror har lyckats bra i livet och han har en bra lön trots dålig social kompetens.
När vi Aspergerinformatörer föreläser för projektet Vägar till jobb, försöker vi få arbetsgivare att förstå att det inte ska vara så viktigt att medarbetaren med Aspergers syndrom deltar i fikaraster. Det viktigaste borde ju vara att personen utför sitt jobb, och alla behöver inte vara sociala och duktiga i allt. Så tänker iaf jag.
Tänk att poletten trillar ner så ofta när jag läser här. Nu förstår jag att det är adhd som gör att jag har oerhört svårt att göra saker innan ett möte senare på dagen. Spelar liksom ingen roll när det är, jag sitter mest bara och väntar på att få ta mig iväg – utan större handlingskraft. Bland det värsta jag vet är ses efter någons jobb och de slutar 18, hela min dag blir förstörd och jag blir bara stressad. Inte ens att ha ridlektion sent var bra, kunde bli så att jag var alldeles för trött för att ta mig iväg. Det är både fascinerande och skrämmande hur så många av oss kan vara så otroligt lika när vi har dessa diagnoser. Det säger ju en del om hur STARKT påverkad systemet är, det är inte bara att ”rycka upp sig” etc.
Jag förstår dig, Kristin! Iofs så träffar jag gärna människor på kvällen, men isåfall vill jag stanna hemma hela dagen och ta det lugnt. Jag vill ju ogärna göra flera saker på en och samma dag.
Du har så rätt i att systemet är väldigt starkt påverkar när man har Aspergers syndrom eller ADHD. Eftersom hela vår vardag är påverkad på det här sättet, är det logiskt att vi inte alltid orkar jobba heltid, och vissa orkar inte ens med deltid. Att få vardagen att fungera kan ju vara ett heltidsjobb!
Eller ville jag ta tillbaka min finska pension som hade varit vilande maxtiden, nämligen två år?
Glöm finska pinnar. Det är finsk pension som är inne nu.
Försäkringskassan: ”Får det lov att vara en finsk pinne, herr aspergare?”
Aspergaren: ”Gärna en finsk pinne, men först en finsk pension.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_slogans#Socialdemokratiska_slogans
😀