”Ursäkta, men du har stirrat konstigt på mig länge nu. Har jag gjort något fel?”, är något som jag ibland fått höra från främlingar när jag åkt kommunalt eller när jag varit på andra ställen. Då har jag varit förvånad och bett om ursäkt för jag har inte ens lagt märke till dessa människor innan de börjat prata med mig. Men tydligen har jag stirrar på dem under hela resan, har jag fått höra.
När jag var yngre, tänkte jag att det var andra människor som var paranoida, men sedan bekräftade en vän för mig att det faktiskt stämde att jag ibland kunde stirra konstigt på människor. Så nu visste jag att det inte var de utan det var jag! Men däremot visste inte hur jag skulle sluta med det. Hur gjorde man för att inte stirra? Skulle jag aldrig få slappna av och istället ständigt behöva lägga min energi på att tänka på hur min blick såg ut?
I 24-årsåldern blev jag diagnostiserad med Aspergers syndrom och ADD, och det var då jag läste Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom. Kriterier 5 e lyder: ”egendomlig, stel blick”. Det var då jag förstod att jag troligen uppfyller detta kriterium åtminstone till någon grad. Det var troligen därför människor ibland tyckt att jag stirrat på dem när jag i själva verket inte ens lagt märke till dem.
”Hur kan Paula titta på människor utan att ens se dem?”, undrar du kanske. Jo, det beror på att min hjärna blir trött otroligt fort eftersom jag måste lägga energi på många saker som många människor gör automatiskt. Ibland måste jag låta mig själv gå in i viloläge för att min hjärna inte ska bli överbelastad. Då kan jag titta rakt fram utan att registrera vad jag ser: min hjärna orkar helt enkelt inte ta emot information. Att låta mig gå in i viloläge är ett utmärkt sätt för mig att orka med vardagen, men det kan hända att jag oavsiktligt råkar titta på någon eller något utan att jag är medveten om det.
14 svar på ”Egendomlig, stel blick”
Haha! Jag förstår dig så väl. Jag är den som liksom iakttar, betraktar andra. För att förstå dem, tror jag. Samtidigt som jag kan själv bli osäker när någon tittar på mig.
Jag förstår dig! Jag är också betraktare, och när jag betraktar andra, är jag uppmärksam. I skolan älskade jag att se mina klasskamrater leka, på det sättet lärde jag mig otroligt mycket om det sociala samspelet.
Men ibland är jag ouppmärksam, och då stänger jag av. Jag har märkt att detta ofta sker just när jag åker tunnelbana för då låter jag mig själv vila. Och det är just då jag kan råka stirra på andra människor 😉
Intressant..jag stänger också av hjärnan och kan sitta och känna som jag sitter i ett eget rum fast det finns folk runtomkring som pratar.När jag är i det läget så känns det riktigt skönt ,särskilt när jag är hemma ensam,sittand ute nånstans,då kan jag sitta så ganska länge.Men om jag stirrar på andra,det vet jag inte,ingen har sagt nåt än
Jag tycker också att det är jätteskönt och avslappnande att vara i det läget. Jag tror att detta viloläge har blivit en strategi för mig att kunna hantera vardagen. Synd bara att det kan få andra människor att känna sig obekväma! 🙂
Jag känner igen mig. När jag var yngre hände det ibland att jag fick höra: ”Vad glor du på?” eller: ”Sluta stirra”. Precis som du så var jag heller inte medveten om att jag stirrade. Numera försöker jag aktivt tänka på att inte stirra, men eftersom jag har svårt att tolka synintryck så behöver jag ha en viss punkt att fästa blicken på för att inte få overklighetskänslor. Om jag t.ex. sitter på tunnelbanan i rusningstid så är det lite svårt att ha en punkt som INTE är en människa, för då är det ju folk överallt. Har jag mobilen lättillgänglig så händer det att jag tar upp den och passar på att kolla mejlen eller svara på sms. Då tittar jag på en och samma punkt, utan att det är en människa.
Sedan jag skaffade smartphone, har jag faktiskt börjat använda den mycket för att slösurfa i tunnelbanan. Jag gör inget viktigt med mobilen, men jag tycker att det är avslappnande att hålla på med den. Och du har helt rätt i att man då tittar på en punkt utan att stirra på någon människa. Jag började faktiskt inte använda min mobil i syfte att inte stirra på andra utan för att fördriva tiden. Men ibland är batteriet på mobilen slut, och det är nog då jag börjat stirra på mina stackars medresenärer 😉
Hej Paula
Tack för din lärorika information .Får jag fråga dej ?
Funderade du mycket som yngre på vad ansiktsuttrycken och kroppsspråket betydde hos jämnåriga och vuxna. Eller om du pratade med någon ,Kunde du då bli och fundera på vad ansiktsuttrycket hos den du pratade med verkligen visade och då få svårt att hålla igång samtalet eller komma ihåg vad den andra sagt
Kan du bli och fundera hur du skall använda ditt kroppsspråk och använda din blick vid samtal med någon kanske mera obekant människa?
Hade du som barn något annat återkommande kroppsligt eller verbalt upprepande beteende som du gjorde vid upprymdhet eller vid oro och stress ? Kunde du som barn fråga många annorlunda frågor? Kunde du gråta när du ramlat och slagit dig som barn och söka tröst?
Många frågor till dej 🙂
Hej Tove!
Självklart får du fråga, jag älskar att prata/skriva om mig själv, och här i bloggen får jag göra det utan att vara ego 😉
När jag var yngre, förstod jag inte riktigt fullt ut att kroppsspråket faktiskt hade stor betydelse i kommunikationen. Andra människor trodde att jag menade allvar när jag skämtade, och jag misstolkade dem rätt ofta. Eftersom jag inte förstod kroppsspråkets betydelse fullt ut, funderade jag inte så jättemycket på det. Men visst undrade jag ibland varför mina klasskamrater ändrade sitt röstläge ibland, jag kunde inte förstå vad detta betydde.
Däremot har jag aldrig haft svårt för att hålla igång samtalet, varken som barn eller vuxen. Som barn var jag iofs mobbad så jag pratade mycket med vuxna. Ibland hände det att jag kunde prata lite för mycket om mina specialintressen utan att jag förstod det, men det är lätt hänt när man inte kan tolka andras kroppsspråk. Jag förstod helt enkelt inte att de inte är lika intresserade av ämnet som jag 😉
Idag tänker jag faktiskt ibland på att använda mig av ”rätta” ansiktsuttryck när jag pratar så att det inte blir missförstånd, men ibland glömmer jag bort det. Speciellt när jag ska berätta något sorgligt ler jag ofta och då tror människor att jag är glad. T om läraren på Ågesta Folkhögskola hade svårt för att förstå en gång att jag faktiskt mådde riktigt dåligt eftersom jag log och såg glad ut.
Som barn kunde jag ibland härma andra människor när de pratade, men nu efteråt har jag förstått att det var tics detta handlade om. Jag har förutom Asperger och ADD även fått en Tourettes-diagnos, och mina verbala tics visade sig genom att jag upprepade ord.
Om jag hade annorlunda frågor som barn, hmm, måste tänka efter nu 🙂 Jag kan absolut tänka mig att jag hade det eftersom jag alltid haft specialintressen, men just nu kommer jag inte på några exempel.
När jag slog mig och gjorde mig illa, började jag ofta gråta och sökte tröst. Men det var bara mamma som fick trösta mig! Om mamma inte var där, grät jag inte alltid för jag ville inte att någon annan än hon skulle trösta mig. Var inte mamma där, fanns det ingen mening att gråta 🙂
solglasögon är skönt att ha på sig när man vill vila ögonen och hjärnan från intryck. Jag använder då och då, även om solen inte skiner. Jag kan ju låtsas att jag är en ”superstar” som vill gömma sig 🙂
Jag använder också solglasögon ibland även om solen inte skiner 😉 Men egentligen räcker det för mig att gå in i min egen värld i detta ”viloläge”. Då hör jag inte eller ser inte trots att mina ögon är helt öppna! Många tror att jag är ouppmärksam med mening, men så är det ju inte 🙂
Solglasögon så underbart enda tipset jag har mer för in skull än andras.
Solglasögon är jättebra för många Aspergare som är känsliga mot synintryck! Men mina ögon kan titta rakt fram utan att min hjärna registrerar vad den ser, och därför får det egentligen vara nästan hur många synintryck som helst utan att jag blir störd 😉 Pga detta klarar jag nog bättre av synintryck än t om neurotypiker. Många undrar om det inte gör mig stressad att jag har det stökigt hemma, men nej, det gör det inte trots att det är mycket grejer framme 🙂
Haha, jag har det motsatta problemet! Jag upplever ofta att folk på T-banan eller på stan vrålstirrar på mig..! Och jag fattar inte varför! (Är jag SÅ jäkla snygg, liksom! ;).
Har jag en bra dag så bryr jag mig inte om de som stirrar. Har jag däremot haft en jobbig dag, särskilt med att personer man mött har drygat sig, då kan jag nästan bli arg om hen mittemot mig på T-banan sitter och (medvetet?) glor! Nej det ser EJ ut som att de dagdrömmer- utan de verkar bara fånstirra rakt på MIG; så ouppfostrat OMG!
Jag möter då deras blick och ”granskar dem” tillbaks, för att de ska förstå att jag inte uppskattar deras blick. Först med ett vänligt ansiktsuttryck alltså! Dock fortsätter oftast hen att stirra!! Och DÅ blir jag sur; då verkligen SPÄNNER jag ögonen i hen med en blick som säger: ”Nu j-lar slutar du glo!!”
FÖRST DÅ viker hen undan med blicken.
Någon som fattar varför detta händer mig då och då? För jag fattar inte alls!! Jag blir kränkt, vad tror de att de har för RÄTT att bete sig så??
Hej Diva!
Vad tråkigt att människor stirrar på dig i tunnelbanan. Fast jag var ändå tvungen att le lite för i mitt fall är det ofta jag som stirrar 😉 Men förstår att du tycker att det är jobbigt.
Det som jag kan tänka mig är att de som stirrar kanske tycker att du är snygg och är intresserade av dig! En annan sak jag kan komma på är hur du brukar klä dig? Själv brukar jag klä mig annorlunda, och då kan människor stirra. Om jag däremot är klädd i grått och svart och inte har på mig något som sticker ut, är det betydligt färre som stirrar. Jag tycker inte om att människor stirrar på mig bara för att jag klär mig annorlunda. När jag var i Berlin, köpte jag färgglada, mönstrade strumpbyxor och min familj, boendestödjare och andra jag har frågat har svarat att de strumpbyxorna är hemska och att de verkligen sticker ut för nästan ingen annan har sådana. Men jag gillar ändå inte att människor stirrar på mig, om de inte gillar mina strumpbyxor behöver de inte stirra på det sättet utan de borde hålla det för sig själva 😉 Jag har accepterat situationen, men jag gillar inte det. Så jag kan verkligen förstå dina känslor!