Både autism och social ångest orsakar ofta känslor av osäkerhet i sociala situationer, men det finns ett par avgörande skillnader mellan dessa tillstånd. En person med social ångest, tidigare kallad för social fobi, känner sig iakttagen och är livrädd för att uppfattas som konstig. Vi som bara har autism utan samtidig social ångest kan också känna oss osäkra, men vår osäkerhet har ofta helt andra bakomliggande orsaker. Vissa av oss är medvetna om vår bristande förmåga att tolka sociala situationer och kan därför vara oroliga för att göra fel. I klartext: en person med social ångest kan vara jättekunnig om sociala koder men litar inte på sin förmåga medan fallet ofta är tvärtom för oss med enbart autism.
Ville föreläsa i olämpliga kläder
För ca 13 år sedan var jag relativt ny i föreläsandet och var på den tiden helt omedveten om att det fanns något som hette klädkoder.. Istället hade jag på mig det jag tyckte var fint. Om jag hade haft en relativt normal klädsmak och gillat icke-ögonfallande kläder hade det varit ett icke-problem, men tyvärr gillar jag att ha på mig kläder som verkligen sticker ut! Och jag hade köpt korta, tajta lädershorts, spetsstrumpbyxor och högklackade skor och skulle gå och föreläsa iklädd denna outfit, men min boendestödjare hann stoppa mig. Hon förklarade för mig att vissa outfits passade bra på fritiden eller på en fest men absolut inte på en seriös föreläsning!
Är medveten om mina svårigheter
Efter att boendestödjaren hade förklarat för mig att det fanns något som hette klädkoder blev jag plötsligt osäker på min egen förmåga att välja kläder för jobbsammanhang och började hädanefter alltid be min boendestödjare om hjälp. En person som är okunnig om autism men har erfarenhet av social ångest hade säkert kunnat dra slutsatsen att jag har social ångest eller åtminstone ett dåligt självförtroende, men inget av detta stämmer. Anledningen till att jag inte längre litar på min egen förmåga är att jag numera är medveten om att jag har vissa svårigheter!
Är mån om mitt jobb
Att jag är noga med att klä mig rätt på just föreläsningar beror på att jag är beroende av mitt jobb för min försörjning. Om publiken skulle bli jättechockad av min klädsel skulle de kanske bli distraherade och inte lyssna på det jag har att säga. Detta i sin tur skulle kunna leda till att jag inte skulle få fler uppdrag. Om jag skulle tappa väldigt många av mina kunder skulle jag förlora mitt jobb, och eftersom jag inte har sjukersättning skulle det bli en ekonomisk katastrof! För mig är det därför jätteviktigt vad åhörarna på mina föreläsningar tänker om mig, men däremot bryr jag mig sällan om vad människor tänker om mig i privata sammanhang.
Fick panik
Idag hamnade jag i en social situation som gav mig jättemycket ångest: precis när jag kom till föreläsningslokalen och väntade på att min föreläsning skulle börja gick mina strumpbyxor sönder! Oftast brukar jag ha ombyte med mig vilket jag dock av olika anledningar inte hade idag. Och jag fick panik! På grund av mina sociala svårigheter hade jag nämligen svårt att bedöma hur jag borde agera: hur pass allvarligt var det på en skala att föreläsa i trasiga strumpbyxor? Var det lika allvarligt som att föreläsa i pyjamas eller i lädershorts och spetsstrumpbyxor? Eftersom jag inte kunde bedöma allvaret visste jag inte om jag skulle skämma ut Misa Kompetens.
Publiken fick en förklaring
Tack och lov var min kollega på plats, och han förstod att jag var ovillig att komma upp på scenen på grund av mina trasiga strumpbyxor. Han frågade mig om han fick berätta om mina strumpbyxor för publiken och jag svarade att det var okej. Det kändes tryggt att publiken skulle få en förklaring till de trasiga strumpbyxorna för det syntes väldigt synligt att de var trasiga. Om de inte hade fått en förklaring hade de kanske trott att jag var en oprofessionell föreläsare som alltid föreläste i trasiga strumpbyxor, och det hade kanske kunnat skada Misa Kompetens.
Vill bli rätt bemött
Om jag hade haft social ångest hade jag förmodligen tänkt efter föreläsningen: ”Herregud, vad jag skämde ut mig idag! Publiken måste ha tyckt att jag var jättekonstig. Vad pinsamt!” Men eftersom jag bara har autism och inte social ångest tänker jag istället: ”Hur pass allvarlig förseelse är det på en skala att föreläsa i trasiga strumpbyxor? Jag hoppas inte att det var jätteallvarligt. Jag hoppas att publiken uppskattade min föreläsning ändå och att jag gav en positiv bild av Misa Kompetens.”
Viktigt att förstå skillnaden
Jag tycker att det är viktigt att alla yrkesverksamma förstår denna skillnad mellan autism och social ångest så att de kan bemöta klienternas osäkerhetskänslor rätt. Jag vill absolut inte höra: ”Du kan mer än vad du tror, du måste bara lita på din förmåga och sociala kompetens.” Istället vill jag höra: ”Jag kan förklara sociala koder för dig så att du vet hur du bör agera nästa gång och slipper osäkerhet och ångest i fortsättningen. Det är inte alltid lätt att agera rätt i sociala situationer när man har autism.”
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
11 svar på ”Detta är skillnaden mellan autism och social ångest”
Min 16-åring gillar också kläder som sticker ut, och jag har aldrig pratat med henne om klädkoder eftersom hon inte deltar i sociala sammanhang. Plötsligt började hon ha mysbyxor och hoodie i stället men vill inte säga varför. Det får mig att fundera över om någon i skolan har sagt något till henne.
Jag vill tillägga att hon var så kallad hemmasittare en stor del av högstadiet och nu läser in betygen på IM-programmet på gymnasiet sedan en månad.
De flesta tonåringar vill sticka ut och märkas i mängden. Det ingår nog i frigörelseprocessen, att revoltera lite under uppväxtåren. Oftast brukar det vara en fas och säger man till dem eller klagar på deras val att klä sig och se ut, kan de gå åt det andra hållet istället när de känner sig angripna. Det spelar ju egentligen ingen roll tills de väl kommer in i arbetslivet, där man ofta inte längre kan se ut hur man vill.
Vad tråkigt om någon i skolan sagt något till henne om hennes kläder. Tonåringar kan vara riktigt grymma mot varandra, och jag har också fått höra taskiga saker om mina kläder ibland. Jag hoppas verkligen att din dotter börjat klä sig i mysbyxor och hoodie för att hon känner för att byta stil och inte för att hon känner sig tvungen för att passa in.
Social fobi är en irrationell rädsla för sociala situationer. Som autist är min rädsla inte irrationell utan baserad på gedigen erfarenhet.
Människan är ett flockdjur. Det är FARLIGT att bli utstött av flocken. Om jag och mina barn ska få det stöd och de resurser vi behöver så måste handläggare, kollegor, skolpersonal m. fl. se oss som människor, som flockmedlemmar. Utan flock saknar man tillgång till informell information, som i Paulas exempel med klädkoderna. Utan flock står man ensam när mobbarna söker offer, och det blir svårt att hålla sig kvar i arbetslivet.
Det är en ständig balansgång mellan att ”vara sig själv” och att smälta in tillräckligt mycket för att inte bli utstött. Nu, som 50+, tycker jag mig hittat en lagom kompromiss. Värre är det med energibalansen: hur ofta kan jag prioritera mina legitima behov på bekostnad av andra flockmedlemmars lika legitima behov utan att våra sociala band blir så slitna att de går av?
Bra skrivet och tänkvärt, Ännu en Anna!
Wow, riktigt bra skrivet! Tack, hade inte kunnat uttrycka det bättre själv. Precis som du skriver är vår rädsla rationell. Att jag är orolig för att göra fel beror inte på att jag skulle ha dåligt självförtroende utan det är ett faktum att jag ofta gör fel och irriterar andra när jag t ex har sönder saker p g a min dåliga motorik.
Jag håller med dig om att det inte är lätt att balansera mellan ens egna och andras behov. Jag har faktiskt blivit egoistisk under den senaste tiden och börjat sätta mina behov före andras, d v s att jag inte träffar folk bara för att jag känner att jag ”borde” det utan jag lyssnar på mig själv och känner efter om jag orkar det eller inte, vilket jag oftast inte gör. När jag var yngre ställde jag dessutom ofta upp som barnvakt men skulle aldrig göra det idag. På ett sätt känns det egoistiskt att prioritera sitt eget återhämtningsbehov, och jag förstår att mina nya prioriteringar kan leda till att jag blir utstött av flocken. Men samtidigt är det en nödvändighet för att jag ska kunna ha en bra livskvalitet!
Vad bra att du vill återuppta detta viktiga ämne:)
Intressant att höra om händelsen med strumpbyxorna och bra att det löste sig:)
När jag väljer bort tillställningar och möten med människor är det vanligen inte kopplat till att jag är rädd för människor på något sätt men det kan en del utgå ifrån. Samma personer kan tro att det kan avhjälpas med exponering. Gissningsvis för att dessa personer felaktigt dragit slutsatsen att mitt avståndstagande/undvikande handlat om social ångest istället för autism.
När någon säger att någon med autism behöver social träning eller när en autist själv uttrycker det brukar jag försöka undersöka vari påståendet eller föreställningen bottnar. Såklart kan det vara en önskan, hos både autisten och omgivningen, men det kan ju också handla om att autisten inte känner sig själv riktigt och har svårt att skilja egna känslor från andras. Om omgivningen pådyvlar en behov efter behov, som kanske inte stämmer, så tror en kanske på det så pass så att en uttalar det själv. Antagligen finns det många (som vanligen vill väl/har goda avsikter) som kan säga till en autist att hen behöver bli mer utåtriktad, öka sitt självförtroende, bli mer social etc. På senare år, mycket tack vare din blogg:) , har jag förstått att det inte är ovanligt att autister kopierar olika behov omgivningen kan bestämma att autisten har – utan att de är förankrade hos den de gäller. Visst var det väl Svenny Kopp (eller Lena Nylander?) som också föreläst och skrivit om det?
Jag räknar mig själv till den massan av autister som haft svårt att skilja mina behov från andras. Jag svalde sånt personal sa för jag litade på dom, tänkte att de är ju professionella. Du gav ju själv ett exempel på det, tror det gällde aktivitetsersättning. Personer hade sagt till dig att du skulle bli uttråkad av att ha det och du kopierade det påståendet och spred det utan att det var förankrat. Rätta mig gärna om jag har fel:)
Jag minns faktiskt inte om Lena Nylander eller Svenny Kopp skrivit om det, men däremot minns jag att Bo Hejlskov nämnt i en tidningsintervju att vi autister kan ha svårt att skilja våra egna behov och känslor från andras. Han satte ord på vad jag alltid känt men aldrig kunnat uttrycka! Det var tack vare artikeln jag började förstå varför jag alltid hade trott att jag mådde bra av exponering. Jag hade hört andra säga så och kopierat det!
Det stämmer att andra hade sagt till mig att jag skulle bli uttråkad av att gå hemma med aktivitetsersättning. Efter flera månaders sjukskrivning hälsade jag på barnen på förskolan där jag hade jobbat innan min sjukskrivning (gjorde det alltså på min egen fritid, och jag hälsade på dem av fri vilja!). Jag minns tydligt att en av föräldrarna som hade hört att jag hade fått en autismdiagnos frågade mig när hon hämtade sitt barn hur det var med mig och hur det kändes för mig att bara sitta hemma på dagarna. Och då svarade jag automatiskt att det var tråkigt och att jag längtade efter något att göra. Innerst inne kände jag att det var jätteskönt att vara hemma, men jag trodde inte att mina känslor var ”äkta” eftersom alla andra runt omkring mig påstod helt annat. Det föll mig aldrig in att andra skulle kunna ha fel!
Jag tycker att det är farligt att uppmana en autist till exponering om det inte är helt säkert att det är autistens egen vilja att exponera sig. Om autisten har svårt att skilja sina egna känslor från andras gör hen troligen automatiskt det omgivningen vill att hen ska göra. Jag tycker att man ska vara neutral och aldrig uttrycka för autisten hur man önskar att hen skulle vara. Istället borde man fråga: ”Mår du bra av exponering i längden eller mår du istället bättre av att undvika det du har svårt för och koncentrera dig på dina styrkor istället?” Och sedan utgå ifrån autistens svar!
Åh tack. Jag tycker din uppmaning är jättebra (kopierar in):
”Jag tycker att man ska vara neutral och aldrig uttrycka för autisten hur man önskar att hen skulle vara. Istället borde man fråga: ”Mår du bra av exponering i längden eller mår du istället bättre av att undvika det du har svårt för och koncentrera dig på dina styrkor istället?” Och sedan utgå ifrån autistens svar! ”
Tack, vad bra att du tyckte om det jag skrev och håller med!