Länstidningen Helahälsingland skriver om en småbarnspappa som tog sitt liv efter att ha blivit utförsäkrad från Försäkringskassan. Sedan 2008 är sjukförsäkringsreglerna mycket hårda och det är nästan omöjligt att få sjukersättning. Detta har medfört att många sjuka människor tvingats börja på arbetslivsintroduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen trots att de har läkarintyg på att deras arbetsförmåga är helt nedsatt pga en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som exempelvis Aspergers syndrom eller något annat.
Om man har oturen att sakna SGI, tvingas man enligt de nya reglerna leva på socialbidrag samtidigt som man deltar i arbetsintroduktionsprogrammet. Och detta trots att man kan uppvisa läkarintyg på att man är oförmögen att arbeta. Att ansöka om socialbidrag är mycket pappersarbete även för en frisk person att klara av, och alla papper måste lämnas in hos socialen varje månad. Socialen går igenom alla kvitton och räkningar och gör en ny bedömning varje månad om man är berättigad till socialbidrag eller inte. Givetvis måste man även sälja alla värdesaker så man får i princip inte äga någonting. Om hyran bedöms vara för hög, kan man tvingas att flytta. Om man har en arbetande make/a eller sambo, får man inget socialbidrag för då bedöms partnern kunna försörja en.
Själv blev jag utförsäkrad från Försäkringskassan 2010. Fyra månader innan utförsäkringen hade jag anlitat en advokat samt varit hos privatläkare för att öka chanserna att få igenom min ansökan om sjukersättning, vilket hade kostat några tusenlappar. När utförsäkringen var ett faktum, vad händer? Jo, jag fick avslag på min ansökan om socialbidrag! Detta för att socialen ansåg att privatläkare och advokat var icke-nödvändiga kostnader, och jag borde ha sparat dessa pengar för att betala min hyra fyra månader senare.
Beskedet träffade mig som ett slag i ansiktet. Jag hade inte haft någon aning om att socialen gick igenom bankkonton fyra månader tillbaka i tiden. Dessutom hade jag dittills levt på minimibeloppet på aktivitetsersättning från Försäkringskassan, så jag hade verkligen inte tjänat några stora summor de senaste åren och jag hade t ex inte haft råd att äta ute eller att resa utomlands. Men jag hade levt lite över riksnormen, vilket på den tiden var drygt 3600 kr efter att man hade betalat hyran, dvs betydligt mindre än existensminimum/förbehållsbelopp. Men trots detta borde jag enligt socialen ha sparat dessa pengar som var över riksnormen och avslag var ett faktum, trots att jag bönade och bad om att socialen åtminstone skulle låna mig några tusenlappar så att jag inte skulle hamna på gatan. Jag kunde ju inte arbeta, så jag behövde verkligen pengar! Men nej, det gick inte heller för sig, fick jag höra.
Vilken tur att en välgörenhetsorganisation betalade min hyra den månaden, annars hade jag gått back i mina hyror och kanske blivit vräkt. Och idag råkar jag ha turen att kunna försörja mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, men det är nästan en lottovinst att jag har den möjligheten. Hade jag inte haft det här jobbet, hade jag inte kunnat försörja mig på något annat arbete eftersom jag inte orkar arbeta mer än några enstaka timmar i veckan. Utförsäkringar gör ju inte människor ett dugg friskare.
Av den erfarenheten lärde jag mig någonting, nämligen hur otroligt lätt det är att hamna på gatan idag! Innan dess hade jag alltid sagt att det aldrig skulle hända mig, men plötsligt insåg jag att det är en lätt sak att säga om man inte har varit i den situationen själv och inte har någon kunskap om hur systemet faktiskt fungerar. Sanningen är att det kan hända nästan vem som helst. Det räcker med att man blir sjuk, drabbas av en olycka och/eller har en funktionsnedsättning, får avslag på sin ansökan om sjukersättning, blir nekad socialbidrag den första månaden och vips, man kan inte betala hyran. Är det verkligen så vi vill bli behandlade när vi blir sjuka? Hur många människor till kommer att behöva ta sitt liv innan reglerna ändras?
7 svar på ””Det skulle aldrig kunna hända mig”.”
Det är lätt hänt att hamna på gatan i dag. Jag har liknande erfarenheter av socialtjänsten och jag har liksom Paula räddats av välgörenhet. Jag tycker att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att funktionshindrade människor ska behöva leva år ut och år in på socialbidrag som är tänkt att vara en nödlösning på tillfälliga försörjningsproblem.
Ett av Kanal5s avsnitt av Nybyggarna handlade om en tjej vars bror har Aspergers syndrom. Det är inte så långsökt att misstänka att även tjejen som avsnittet handlar om har Aspergers syndrom eller ADHD:
http://www.kanal5play.se/#!/program/10250647/video/530256205
http://www.kanal5play.se/#!/program/10250647/video/583412354
Oavsett om tjejen har NPF eller inte så är det så här det riskerar att sluta när skola, socialtjänst, Försäkringskassan mm inte tar neuropsykitatriska funktionsnedsättningar på allvar.
Tack för tipset om avsnittet! Det är hemskt att det har blivit en ”vi och de” mentalitet idag. Många människor tänker förmodligen: ”ja men de är ju funktionshindrade och sjuka så reglerna gäller inte mig”. De lever ofta i en helt annan värld och förstår inte hur det faktiskt är att leva på riksnormen år ut och år in förrän de hamnat i situationen själva. Många inser inte att det inte handlar om lathet och ovilja att jobba utan man klarar faktiskt inte det.
Ja det krävs att man har levt på socialbidrag i några år för att förstå hur det bryter ner en människa ekonomiskt och psykiskt att leva på så små maginaler. Det är bara löjligt när tex. politiker eller journalister ska testa att leva på socialbidragsnormen under en månad. En månad på socialbidrag fixar jag utan att märka att jag gör det med min långa erfarenhet. 🙂
Jag tror faktiskt att jag pga att jag har Aspergers syndrom har enklare för att stå ut med att leva på socialbidrag än vad många andra personer har. Jag har aldrig haft höga utgifter, aldrig åkt på semester, aldrig haft bil, aldrig äter på restaurang, har nästan inga vänner etc. Så det innebär inte en särskilt stor omställning för mig att gå från att leva som normalt till att leva på socialbidrag. Det är nog värre för tex. en kvinna som genomgår en skilsmässa och samtidigt blir långtidsarbetslös ensamstående mamma. För en person i en sådan situation så väntar en stor omställning vilket kommer att gå ut över boendet, det social umgänget, barnen mm.
Det är såklart tragiskt att jag är så van vid att leva på socialbidrag att det är lika naturligt för mig att göra det som det är för andra att ha ett arbete och en inkomst. En person sa till mig en gång att en av de värsta sakerna här i livet det är att vara ensam och en av de bästa egenskaperna man kan ha det är att kunna uthärda ensamheten. Jag tror att många personer med Aspergers syndrom är väldigt ensamma människor men de har nog många gånger också bättre förutsättningar än vanliga människor att uthärda ensamheten. Jag tror att det är därför som jag är långt ifrån knäckt trots att jag har levt på socialbidrag under så många år.
När socialtjänsten vägrade ge mig pengar till hyra och jag på allvar inte visste om jag skulle ha någonstans att bo så övervägde jag att flytta ut till ett tält i skogen. Det går att tälta tom. på vintern bara man har rätt utrustning. Härbärgen fungerar inte för mig för jag har så stort behov av avskildhet för återhämtning men sådant struntar såklart socialen i. Nu slapp jag ju bo i tält eftersom en välgörenhetsorganisation som sagt hjälpte mig med pengar när det var som mest akut.
Jag kan nog också uthärda fattigdom bättre än många andra tack vare min Aspergers syndrom, tror jag. Jag hade inga problem med att få pengarna att räcka när jag levde på riksnormen, och då hade jag t om ofta några hundralappar över. Däremot tyckte jag att det var en stor skillnad på att leva på aktivitetsersättning och socialbidrag! Med aktivitetsersättning hade jag ett par tusenlappar över riksnormen, och då kunde jag andas och unna mig många fler saker, vilket gjorde mig glad.
Jag funderade också på att flytta ut till ett tält i skogen alt. hyra ut hela min lägenhet till någon annan och bosätta mig i ett tält på balkongen eftersom jag inte heller hade kunnat bo i ett härbärge. Om jag hade haft tillräckligt varma kläder och en varm sovsäck, hade jag troligen klarat att bo i ett tält under en längre period, men jag kan tänka mig att det skulle varit rätt så obekvämt! Vilken tur att jag också slapp det.
PS. Tråkigt att höra att du också har liknande erfarenheter av socialtjänsten. Vilken tur att dessa välgörenhetsorganisationer finns, men risken finns att de snart inte kommer att ha resurser att hjälpa alla behövande om alltför många sjuka blir nekade socialbidrag.
Hej Paula!
Din blogg är väldigt personlig och informativ! Tack för dina rader! Det är skrämmande hur Sverige behandlar de mest utsatta i samhället. Jag kämpade i 10 år mot FK, Försäkringsbolag, Sociala, AF i 10 år och till slut blev jag förtidspensionär pga min trafikskada. Var hemlös i ett år. Tänk så lätt det är att hamna längst ner på samhälls-hierarkin!! Skrämmande. Nu hade jag tur och fick ett första handskontrakt på en etta, och efter några år en två:a plus fick min svåra trafikskada och oarbetsförmåga godkänd efter 10 långa år av kamp. Jag tillhör de lyckligt lottade.
Du är fantastisk Paula!!! 🙂
Anna
Vad hemskt att du blev hemlös bara för att du råkade ut för en trafikskada! Jag har träffat många människor som tror att alla hemlösa är missbrukare och att de får skylla sig själva för att de blivit av med sin lägenhet. Och tyvärr var jag själv naiv förut och trodde att alla utsatta fick hjälp i Sverige. Men nu vet jag att hemlöshet kan drabba vem som helst när som helst. Allmänheten borde upplysas om detta för många tror att socialen automatiskt hjälper utsatta människor, vilket tyvärr inte stämmer alls.
Vad roligt att höra att din historia trots allt fick ett lyckligt slut. Grattis till förtidspensioneringen!
Kram Paula