Vi som lever med Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha automatiseringssvårigheter. Vilket innebär att vi kan behöva lägga energi på saker som går automatiskt för andra människor. Men alla förstår inte vad svårigheterna kan innebära i praktiken. I mitt fall innebär det bland annat följande:
1. Jag brukade plocka upp posten från hallgolvet endast en gång i veckan. Jag höll på så i flera år fram tills alla i mitt bostadshus fick nya, separata brevlådor monterade utanför ytterdörrarna så nu slipper jag plocka upp post överhuvudtaget. Jag upplevde det alldeles för energiuttömmande att böja mig ner, ta upp posten och lägga det på hallgolvet varenda dag. Jag kunde spara otroligt mycket energi genom att endast utföra rörelsen en gång i veckan för på det här sättet räckte även min energi för att kamma håret och duscha.
2. Det gör mig trött att hålla upp dörrar för andra människor. I alla fall om det sker oväntat. Då är jag inte beredd och måste planera in några extrasteg som jag inte planerat i förväg: jag måste ju stå stilla ett tag för att hålla upp dörren, låta personen passera och sedan gå in. Det kräver uppmärksamhet och mental energi och gör mig trött på samma sätt som att lösa en svår matteuppgift. För att slippa hålla upp dörrar ständigt och jämt, brukar jag använda källaringången när jag ska gå in i mitt bostadshus.
3. Min hjärna orkar inte fokusera på miljön runt omkring när jag promenerar. Jag måste istället fokusera på att inte ramla omkull och att väja för andra människor. Därför händer det lätt att jag inte uppmärksammar omfattande byggnadsförändringar i mitt närområde. Förut hade jag inte heller uppmärksammat att jag hade passerat en fotbollsplan varje dag när jag gick till butiken. När andra människor pratade om fotbollsplanen var jag som ett frågetecken trots att jag hade bott i området i flera år.
4. Jag orkar inte koncentrera mig på saker jag ser. Därför märker jag inte att det står gammal mat och möglar i mitt kylskåp när jag öppnar kylskåpsdörren. För att min hjärna ska kunna tolka synintryck, måste jag fokusera medvetet. Men det gör mig trött och därför orkar jag inte. Mina boendestödjare måste gå igenom mitt kylskåp med jämna mellanrum så att det inte ligger någon gammal mat där och ruttnar. När min exman skaffade en ny soffa till vårt vardagsrum, märkte jag ingenting. Min hjärna orkar inte fokusera på sådana obetydliga detaljer.
5. Jag låter grejer ligga framme. En havregrynspåse måste ligga framme på diskbänken om jag avser att äta havregrynsgröt varje morgon. Det gör mig trött i huvudet att öppna köksskåpet, lägga havregrynspåsen där för att nästa morgon ta fram den igen.
Som ni ser så kan det vara utmattande att leva med Aspergers syndrom eller autism, och nu har jag inte ens tagit upp vår känslighet för sinnesintryck, sociala krav och annat. I mitt fall har automatiseringssvårigheterna en stor inverkan på mitt liv. Jag undviker ett flertal aktiviteter som exempelvis biljard och bowling eftersom allt sånt gör mig utbränd. Det är dessutom otänkbart för mig att skaffa barn eftersom föräldraskap innehåller flera praktiska moment. En vardag för någon med asperger kan alltså innebära mycket mer trötthet och utmattning än vad du tror!
6 svar på ”Dessa saker kan automatiseringssvårigheter innebära”
Tack! Känner igen mig…
Kul att du gillar inlägget!
Hej Paula. Jag är mamma till en 15-årig pojke med autism nivå 1 och ADD. Sedan många år har han jättesvårt att ta sig iväg till sin resursskola. Han blir hemma 2-4 dagar i veckan och har nästan inga betyg (går snart ut 8:an). Han är extremt trött och grinig, har ångest och ont i magen nästan varje morgon när vi försöker väcka honom.
Svårigheten för oss föräldrar är att veta hur vi ska förhålla oss till hans konstanta trötthet och enegilöshet? Vi och skolan har försökt att anpassa på alla sätt (tider, uppgifter, krav, miljö), och vi försöker vara lågaffektiva så att han inte ska bli mer stressad i energikrävande situationer.
Om det bara var upp till honom skulle han nog vara hemma från skolan ännu mer (om vi inte ansträngde oss för att motivera och få upp honom på morgonen). Vi vuxna vill gärna visa att vi förstår att saker tar mycket energi från honom och respekterar att han behöver tid för vila. Vi tvingar honom inte att sitta med vid middagar, följa med på utflykter eller aktiviteter och vi lagar speciell mat som han gillar så att han får i sig energi. Men vi märker också att när vi pushar honom att t.ex. gå till skolan (ibland nästan över gränsen) så kommer han ofta hem glad och med mer enegi! Vi har försökt att tydliggöra detta samband för honom genom bilder m.m. -men där har han väldigt svårt att ”hålla kvar” känslan och se sambandet. Det samma gäller när han går ut och rör på sig eller följer med oss ut på någon aktivitet – han får nästan alltid mer energi och blir piggare. Ändå blir han sittande framför datorn i många dagar i streck om vi inte är där och peppar- och försöker motivera honom att bryta sin inaktivitet. Det är fullständigt enegidränerande för oss föräldrar att kämpa men inte direkt komma vidare med detta (år efter år).
Hur tycker du (utifrån ditt perspektiv) att vi föräldrar ska tänka om- och förhålla oss till det här problemet?
Vad tror du skulle kunna hjälpa vår son att göra sådant som han uppenbarligen oftast mår bra av fast inte vill i stunden?
Jag som mamma har så svårt att acceptera att han fungerar så här, när jag ser att han andra dagar är glad och pigg för att han rört på sig, varit ute, träffat människor i skolan o.s.v. Ingen verkar veta vad vi ska göra för att hjälpa honom att gå ut skolan, bli mer aktiv och må bättre, och alla proffesionella runt honom börjar ge upp. Vår son är normalintelligent och har många starka sidor. Har humor, älskar musik och att spela gitarr. Jag kan inte tänka att det ska inte vara ett så här begränsat liv sol väntar honom framöver.
Tar tacksamt emot om du har några tankar kring hur vi föräldrar kan tänka och hjälpa vår son vidare i livet men samtidigt respektera hans behov av ensamhet och återhämtning? Vänliga hälsningar Linnéa
Hej Linnéa!
Vad bra att ni försöker tänka på din sons välmående! Det är ju inte alltid lätt att göra rätt i såna här situationer som du beskriver eftersom alla autistiska barn är sinsemellan olika. Jag och de flesta andra aspergare jag träffat är av åsikten att man inte bör stressa någon och att man bör låta barnet stanna hemma och kanske göra skoluppgifterna hemma om barnet får ångest av skolan alternativt är för trött för att gå dit. För det är inte alltid man kan anpassa undervisningen i skolan på det sättet som passar barnet. Ibland kan den rätta anpassningen vara helt enkelt att låta barnet plugga hemma istället och få hemundervisning. Och så var det även för mig när jag pluggade på Ågesta Folkhögskola: det var en specialanpassad skola för elever med Aspergers syndrom, och ändå orkade jag inte närvara på plats utan jag tvingades stanna hemma under de sista månaderna utbildningen gick. Att få plugga hemma var den enda rätta anpassningen för mig. Även när det gäller universitet så har distanskurser fungerat för mig samtidigt som det inte har fungerat att plugga när jag förväntats närvara fysiskt.
Men du beskriver ju samtidigt att din son verkar må bra av att vara i skolan när han väl kommit iväg. Jag har träffat aspergare som säger att de får ångest av att komma iväg eftersom det kräver så otroligt mycket planering, men när de väl kommit iväg så är de jätteglada att deras föräldrar har pushat och peppat dem. Att de helt enkelt har en dålig föreställningsförmåga och tänker bara ”här och nu”. De kan inte förstå i sin hjärna att när de väl kommit iväg så mår de jättebra.
Mitt råd är att du frågar din son om han mår bra i skolan utan att visa för honom att du önskar att han svarar på ett visst sätt. Att det är lika okej att han svarar att han får ångest av skolan som det är att svara att han trivs där och mår bra. Själv vågade jag som barn inte berätta för de vuxna att jag mådde dåligt när jag märkte att det var viktigt för de vuxna att jag skulle svara ”rätt”. Och det rätta svaret var ju att jag trivdes i skolan!
Om det är så att du är helt säker på att din son trivs i skolan så skulle du kunna fundera på vad som skulle hjälpa honom med morgonrutinerna så att han skulle få lättare att komma iväg. Kanske låta honom välja vad han ska få äta till frukost, hjälpa honom med påklädningen, packa hans skolväska så att han slipper lägga energi på det. Och kanske hitta på någon rolig morgonrutin som han gillar. För om det bara är hans igångssättningssvårigheter som är problemet så kan det kanske bli lättare om han får hjälp med rutiner, struktur och planering.
Stryktur, planerig,rutiner för genomförande är viktigt för alla människor men ännu viktigare för oss med variations hinder så det är verkligen konstigt att det brister i samhället så mycket speciellt för de som slutat skolan 16-65 år men speciellt från 30 års ålder där det råder enorma brister och blir till lidande och isolering av individen som mår ännu sämre när man har tex Autism för vuxna så börja bygg bättre liv för alla.
Hej Anneli!
Du har rätt och jag håller helt med! Vi skulle verkligen behöva mycket mer stöd än vad vi får. Det finns ju, precis som du skriver, stora brister i samhället tyvärr.