Kategorier
Autism och bemötande

Så här hanterar du aspergares rädslor

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om rädslor och ångest hos oss med Aspergers syndrom eller autism. Precis som jag skrev i inlägget så har jag haft två typer av rädslor, nämligen berättigade och oberättigade sådana. En berättigad rädsla har handlat om ångest inför situationer som jag känt att jag inte skulle klara av på grund av min funktionsnedsättning. Vilket var fallet när jag skulle åka som au pair till Österrike. Jag klarade inte jobbet trots att min omgivning hade försökt övertyga mig om att hemsysslor skulle vara hur lätta som helst att lära sig.

Samma sak gäller för vilken typ av funktionsnedsättning eller sjukdom som helst. En person som gjort sig illa i benet kan vara rädd för att inte klara en långpromenad. Med rätta. Och en gammal och sjuk person kan ha fog för att vara orolig för att inte klara av att gå till matbutiken. Visst, det kan finnas en chans att en person som gjort sig illa i benet klarar en långpromenad mot alla odds eller att en gammal person som har en tendens att bli yr klarar en tur till matbutiken utan att bli yr just den gången. På samma sätt finns det en chans att jag hade kunnat lyckas hitta ett arbete som au pair där familjen inte hade krävt färdigheter som jag saknar på grund av min funktionsnedsättning. Men det hade varit väldigt ovanligt och hade handlat om ren och skär tur.

Många människor frågar mig hur de ska veta om en rädsla hos personer med Aspergers syndrom eller autism är legitim eller illegitim. Handlar rädslan om att personen har dåligt självförtroende och i själva verket klarar mer än den tror? Eller handlar rädslan om att personen innerst inne känner på sig att situationen kommer att kräva färdigheter som personen saknar? Kanske har personen rent av gjort liknande erfarenheter förr och alltid misslyckats? Precis som var fallet med mig. Jag hade ju totalt misslyckats med att lära mig hemkunskap i skolan och ändå trodde min omgivning att min rädsla för att misslyckas som au pair var oberättigad.

Mitt råd är att fråga personen vad han eller hon är rädd för exakt. Och sedan ta reda på vad det kommer att krävas för färdigheter i sammanhanget personen är rädd för. Om personen exempelvis är rädd för att börja plugga på högskolan eftersom han eller hon har svårt för att arbeta i grupp, kan rädslan vara oberättigad om ni läser kursplanen tillsammans och konstaterar att det handlar om en distanskurs som saknar fysiska träffar. Däremot kan rädslan vara berättigad om personen har mycket svårt för praktiska sysslor och har tänkt söka till en folkhögskolekurs som innehåller obligatoriska moment i form av exempelvis en gemensam matlagning.

Det är viktigt att komma ihåg att många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism inte klarar moment som är enkla för andra människor och vi kan få ångest av för mycket sinnesintryck. Därför ska du aldrig automatiskt utgå ifrån att en orolig aspergare bara har dåligt självförtroende utan du måste ta reda på anledningen till aspergarens oro. Annars finns en risk att omgivningen övertygar aspergaren att utsätta sig för situationen ändå och aspergaren blir utbränd.

Slutligen ska du alltid låta aspergaren själv bedöma i slutändan om rädslan är berättigad eller ej! När du har tagit reda på fakta så kan du kanske tycka att personens rädsla är oberättigad och att asperger inte bör vara ett hinder. Men om aspergaren bedömer att han eller hon inte vill utsätta sig för situationen, är det viktigt att du respekterar det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *