Så nu närmar sig den tokiga veckan mot sitt slut! Och i slutändan märkte jag att den inte var så tokig trots allt 😉 Visst, jag är trött nu men jag brukar faktiskt vara ännu tröttare när jag haft två föreläsningsresor på en och samma vecka.
Jag märkte att det var en fördel att flyga till samma ställe så här nära inpå varandra. Jag måste, liksom många andra med Aspergers syndrom, lägga energi på saker som många andra gör automatiskt. Det dränerar mig på energi att kolla vilken terminal mitt flyg avgår ifrån, kolla var säkerhetskontrollen och gaten finns samt att vänta på mitt bagage i slutdestinationen för jag måste ju kolla vilket bagageband som är det rätta. Flygplatser är ju rätt stora, speciellt Arlanda, och när man har svårt för att se helheten vilket vi med Aspergers syndrom kan ha, kan man ha svårt för att hitta. Jag hittar alltid, men jag måste lägga otroligt mycket energi på att göra det för jag måste kolla var skyltarna finns samt hålla koll på dem.
Men nu var allt dubbelt så enkelt: jag visste i torsdags att flyget skulle avgå från terminal 4, och jag kom ihåg ungefär vilken lucka jag skulle checka in bagaget till och var säkerhetskontrollen och gaten fanns. Och tack vare att jag hade i färskt minne hur Luleå flygplats såg ut, behövde jag inte irra runt där heller. Om jag fick välja själv, skulle jag gärna flyga till Luleå varje gång jag föreläser för nu har det blivit en rutin och jag har blivit van! 😉
Många tyckte att det var galet att jag flög från Luleå till Stockholm i tisdags kväll bara för att flyga tillbaka till Luleå på torsdag. Men jag tyckte att det hade varit minst energikrävande att stanna hela veckan i Norrland. Hade jag stannat två extranätter där, hade jag fått betala de två hotellnätterna själv samt behövt lägga energi på att hitta restauranger. Nu kunde jag äta hemma, vilket var betydligt enklare.