Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?
Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.
Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: ”Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: ”Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.
Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!
Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.
Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.