Igår skrev jag ett inlägg om hur neurotypiker och vi autister ibland kan mötas på mitten. I vissa situationer är det neurotypiker som får anpassa sig, och i andra situationer är det vi med Aspergers syndrom och autism som får anpassa oss. Det är mycket viktigt att omgivningen väljer sina strider med oss och inte tvingar oss att anpassa oss i situationer då vi verkligen inte klarar det. När du vill att vi gör det ena eller det andra så anser jag att du tar dig en funderare på varför det är viktigt eller skulle det kunna finnas en annan lösning?
När jag sagt offentligt till åhörarna på mina föreläsningar att personer med asperger inte alltid ska behöva anpassa sig så har jag ibland fått kritik för uttalandet. Det finns de som tycker att det verkligen syns på min ståndpunkt att vi aspergare skulle sakna empati när jag inte kan se saken från omgivningen synvinkel. Förstår jag inte att omgivningen faktiskt kan ta illa upp om en person med Aspergers syndrom vägrar att hälsa, se andra i ögonen eller äta själv i ett separat rum? Förstår jag inte att det ser riktigt otrevligt ut om någon har på sig keps inomhus och det faktiskt kan störa omgivningen på riktigt?
Men nej, jag anser faktiskt inte att det bör störa någon om en elev med Aspergers syndrom har keps på sig i klassrummet när kepsen kan skydda barnet från obehagliga intryck och det kan kännas lugnande och ångestdämpande att ha en tyngd i huvudet. Ibland har människor också exempelvis plåster på ett finger när de gjort sig illa vilket omgivningen också förväntas acceptera och inte störa sig på. Om det förväntas att ett plåster på ett finger ska accepteras av omgivningen, varför skulle det förhålla sig på ett annat sätt med kepsen?
Inte heller anser jag att andra människor bör lida nämnvärt av att en person med autism kan behöva sätta sig själv i ett separat rum och äta om någon verkligen tycker att det tar energi av någon att äta tillsammans med andra. Maten smakar ju likadant och är lika mättande ändå, oavsett om aspergaren sitter med vid matbordet eller inte! Om det finns någon som tycker att det känns smärtsamt och obehagligt på något sätt att ta i hand så anser jag det som självklarhet att personens upplevelser måste respekteras av omgivningen, lika självklart som att ingen ska tvingas ha sex mot sin vilja.
Sedan finns det faktiskt saker som kan störa omgivningen på riktigt. Ibland kan det kanske finnas någon som inte duschar, och andra människor kan må dåligt av att vistas i sällskap med en person som luktar illa. I sådana situationer är det naturligtvis viktigt att hjälpa personen att hitta strategier för att bli ren på något sätt. Jag påstår alltså ingalunda att omgivningen behöver tolerera exakt allt. Men om någon med asperger vägrar att ta i hand så beskylls ofta aspergaren för att vara oflexibel, när det egentligen är andra människor som är oflexibla om de vägrar acceptera att det finns människor som lider av att ta andra människor i hand och kräver att alla människor ska ta varandra i hand av princip, utan att det egentligen finns någon riktig anledning för det!
En vanlig vardag kan ta extremt mycket energi av oss med autism, och därför kan det exempelvis vara alldeles för mycket begärt av ett autistiskt barn att vara i skolan på heltid, göra läxor, städa sitt rum och äta tillsammans med familjen. För att vi inte ska bli totalt utmattade så är det viktigt att vi väljer vad vi lägger vår energi på och att omgivningen väljer sina strider med oss! Ta dig gärna en funderare: är det verkligen viktigt att vi gör precis på samma sätt som andra människor eller handlar allt bara om princip?
8 svar på ”Därför ska omgivningen välja sina strider med autister”
Min systerson är idag 6 snart 7 år gammal, sen en del år tillbaka innan han fick sin diagnos ville han inte äta ifall vi tittade på honom. Han fick en surfplatta och han började ha den vid matbordet istället för att bråka med honom låter vi honom ha plattan vid bordet. Det är viktigare att han äter och sitter med oss än att ta bort plattan och inte äta. Vi stör oss inte längre men jag märker att andra gör det. Har själv AS och han har autism/adhd och en utvecklingstörning.
Vad bra att ni låter din systerson vara som han är! Jag håller helt med dig om att det viktiga är ATT han äter och inte hur man får i sig maten för syftet med att äta är ju att få i sig näring. Själv sitter jag också ofta vid datorn/mobilen när jag äter.
Våran son 7 år med Asperger har sin padda när han äter/fikar tillsammans med oss.
Hans Mormor o Morfar,Morbröder o Mostrar, Småkusinerna tar honom för den han är, låter honom vara ifred när han säger till.
I skolan har han specialkost utan läkarintyg som han äter när maten som är inte duger.
Nu ska vi ”bara” lära hans Farmor och den släkten hur man ska hantera honom på hans villkor och vanor.
Vad härligt att åtminstone hela släkten på den ena sidan och skolan förstår honom! Att ha paddan på sig vid matbordet verkar hjälpa många Asperger-barn. Jag hoppas också att även faderns sida av släkten också börjar respektera honom och hans behov snart.
Jag tycker att man bör diskutera varför det är så viktigt att äta tillsammans. Att äta tillsammans är en social aktivitet som passar många ”normala” människor men långt ifrån alla människor som har Aspergers syndrom. Lika väl som att människor med Aspergers syndrom borde lära sig att äta tillsammans med andra människor så kanske andra människor borde bli bättre på att acceptera att vissa människor hellre äter i ensamhet än i grupp. Att äta bestämda tider har sina praktiska fördelar men varför är det så viktigt att äta ihop?
Ja absolut, sånt borde man verkligen diskutera liksom andra liknande regler som varför det är viktigt att alla elever tar av sig kepsen i klassrummet. Jag tycker att allt sånt bara handlar om ingenting annat än princip. Vissa människor som hör mina föreläsningar påstår att de visst lider på riktigt om någon äter ensam eller ha en keps på sig inomhus men jag har mycket svårt för att förstå på vilket sätt det skulle störa någon. Då är det de som borde ändra sin attityd!
Nästa gång så ta upp ett exempel att du känner en kille som lider om han inte får ha sex med alla tjejer han tycker om och därmed anser sig ha rätt att kräva att de ska ha sex med honom. Det är samma princip.
Fråga om de skulle vara beredda att ha sex med honom för den sakens skull? Även om de inte kände honom utan bara jobbade på samma ställe.
Haha, vilket klockrent exempel och så sant! 🙂 Detta exempel skulle jag kunna ta upp på t.ex. mina föreläsningar eller blogginlägg. I denna situation skulle människor garanterat tycka att killen lida och att det är han som har problem om han inte accepterar ett ”nej”. Men när en autist säger nej till att t.ex. skaka hand med motiveringen att det känns obehagligt i kroppen tycker många att autisten borde ”tänka på alla andra för att de kanske lider om de inte får skaka hand med autisten”.