Vi som har Aspergers syndrom eller autism brukar kalla oss själva för aspergare eller autister, och de som inte befinner sig inom autismspektrat brukar vi kalla för neurotypiker. När en neurotypiker och autist möts så är det generellt sett rättvist att man möts i mitten. Varken en autist eller en neurotypiker ska behöva förändras eller anpassa sig alltför mycket utan bådas behov ska få lika mycket hänsyn.
Dock tycker jag att det finns ett undantag, nämligen när minoriteten, vilket oftast är autisten, verkligen mår dåligt över något. Säg exempelvis att jag och en neurotypisk kompis har bestämt att vi ska äta ute varannan vecka. Det rättvisa skulle vara att vi turas om att välja restaurang, men eftersom jag har ett extremt känsligt smaksinne och verkligen mår illa av att äta viss typ av mat så går det inte. Säg då att neurotypikern skulle välja den typen av restaurang där jag inte klarar av att äta. Då måste vi komma överens om en annan lösning, exempelvis att neurotypikern äter tillsammans med någon annan på den restaurangen eller att jag följer med till den restaurangen varannan vecka för solidaritetens skull men äter hemma och beställer endast dricka på restaurangen.
Vissa personer med Aspergers syndrom och autism är känsliga för parfymdofter, men jag och många andra är inte det. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskolas informatörslinje så hade vi ett par parfymkänsliga elever i klassen samtidigt som jag älskade att bära min favoritparfym. Men enligt skolans regler fick jag inte ha på mig parfym i skolan, vilket var helt rätt! För mig och andra som älskar parfymer känns det nämligen bara tråkigt att inte få bära parfym, men någon som är doftöverkänslig kan verkligen lida och må riktigt illa av parfymdofter. Jag kunde uppnå en behaglig studiemiljö utan att bära min favoritparfym, vilket inte hade varit fallet för de doftkänsliga klasskamraterna om jag hade insisterat på att bära parfym i skolan. Och det är just i såna situationer majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten!
När jag föreläser får jag ibland höra att det inte är rätt att majoriteten ska behöva ”stå ut” med att en autistisk elev exempelvis har på sig keps inomhus eller inte vill skaka hand, och då är det eleven med Aspergers syndrom eller autism som ska anpassa sig. Men den autistiske eleven kan verkligen lida av att behöva ta av sig kepsen eller av att tvingas skaka hand samtidigt som neurotypiska människor knappast kan ta skada av att någon har på sig keps eller låter bli att skaka hand. En autistisk elev som vägrar skaka hand eller insisterar på att bära en keps i klassrummet är därmed inte oflexibel, men däremot är de neurotypiska lärarna som inte kan tolerera neurodiversiteten och tvingar autisten att anpassa sig mycket oflexibla!
6 svar på ”Därför ska neurotypiker anpassa sig efter autister ibland”
För mig är det självklart, man vill väl ändå inte att någon annan ska må dåligt? Mycket kommer nog tillbaka till det du skrev för några dagar sedan, att det inte alltid tas på allvar – mycket för att det ofta inte syns på utsidan, och därför kan det ju inte vara så farligt. Men man skulle ju aldrig bjuda någon man vet är allergisk mot skaldjur på en skaldjursrestaurang, just för att man inte vill att denne ska få en reaktion. Allergi är nog mer vedertaget eftersom de allra flesta vet vad det innebär, men det är tyvärr inte riktigt fallet med autismspektrat.
Ja så är det tyvärr. Folk brukar respektera om jag säger att jag inte tål någon maträtt men däremot har de oftast mycket svårare att acceptera om man inte klarar grupparbeten eller orkar mindre än andra människor, speciellt om inte omgivningen tycker att det syns något avvikande på personen på utsidan. Generellt sett verkar många tycka att det här med autism är överdrivet.
Att säga att jag är allergisk mot hasselnötter är lätt och väldefinierat. Men inte bara för de som vet för lite om autism, utan även för mig är det mycket svårare att förmedla vad jag har besvär av, och framförallt på vilken nivå, när det gäller det som kan bero på min autism. Till det kommer att jag vill vara smidig och i många fall inte vill avslöja så mycket för varenda en som man har att göra med, t.ex. vid gemensamma måltider.
Bl.a. är jag känslig för parfym och trots att jag i kollektivtrafiken kan bli jätteirriterad på folk som luktar för starkt så försöker jag att inte visa att det är jobbigt och även med människor jag känner så säger jag ingenting, förutom till de närmaste i familjen. Så klart det är oartigt att säga att någon luktar.
Dessutom är ju problemet att det är svårt att veta hur det man säger tolkas, det är väl just ett typiskt kommunikationsproblem vid autism. Och hur ska man tolka andras preferenser? Vad menar de när de säger ”jag föreslår att vi …”? eller ”vad tycker du”?
Tycker det är väldigt svårt att veta vad jag ska säga och vilken anpassning jag bör förvänta/efterfråga. Tror att jag anpassat mig för mycket och vill försöka tänka mer på mig själv för att orka bättre, nu när jag har fått min diagnos och förstår att det finns anledning till att jag blir besvärad av diverse saker som andra verkar kunna bortse från. Men vill samtidigt inte besvära andra, för det tar ju också energi.
Jag förstår precis vad du menar! Själv upplever jag att jag också tänkt på andra människor alldeles för mycket och struntat i mina egna behov. Sen skulle jag framstå som konstig om jag föreslog att alla ska anpassa sig lika mycket. Jag tycker exempelvis att det är energikrävande att hålla upp dörrar för andra människor och jag vill inte heller att de ska hålla upp dörrar för mig. Men tänk om jag skulle säga till mina grannar och andra människor: ”Ni vill gärna att vi ska hålla upp dörrar för varandra medan jag inte vill det för jag tycker att det är jobbigt och energikrävande. Ska vi göra en kompromiss? Vi anpassar oss så att vi håller upp dörrar för varandra varannan vecka och den veckan är det jag som anpassar mig. Och varannan vecka får ni acceptera att jag inte kommer att hålla upp dörrar för er och den veckan ska ni inte heller hålla upp dörrar för mig”. Det går ju inte riktigt att säga så 🙂 Men jag skulle tycka att det vore rättvist! 🙂
Sen undrar jag också hur mycket andra människor skulle ”lida” om jag aldrig skulle hålla upp för dem, eller om de bara skulle tycka att det var smått irriterande. För jag blir verkligen trött i huvudet av att behöva hålla upp dörrar. Om andra inte skulle lida av det så tycker jag egentligen att det skulle vara mest rättvist att de skulle acceptera att jag aldrig håller upp dörrar för dem, men då skulle jag framstå som egoistisk. Därför har det blivit i slutändan att det är jag som anpassar mig 100% i det här fallet och andra människor anpassar sig 0%. Men det är ju också tokigt!
Precis som du skriver så är det mycket svårt att veta vilken anpassning man bör efterfråga. Jag vill inte heller besvära andra människor men samtidigt borde jag börja tänka på mig själv mer.
När en neurotypiker och autist möts så är det generellt sett rättvist att man möts i mitten. Varken en autist eller en neurotypiker ska behöva förändras eller anpassa sig alltför mycket utan bådas behov ska få lika mycket hänsyn.
Jag tycker inte att autister och neurotypiker ska mötas på mitten. Det är neurotypikerna som ska anpassa sig till 90 % till autisterna. Anledningen till att jag tycker så är att autister och neurotypiker inte startar på en jämlik nivå. Autisterna har redan anpassat sig massor till ett samhället skapat av och för neurotypiker. Om neurotypikerna anpassar sig 90 % till autisterna så har man gått halva vägen var. Ditt exempel med att välja restaurang är ett exempel på det. Redan från början förväntas att man ska välja restaurang varannan gång vilket är till autistens nackdel. Man kan säga att spelet är riggat eller att samhället är riggat för neurotypiker. Att neurotypiker har lättare för att lyckas i livet än aspergare beror inte på att de är bättre. Det beror på att de fuskar. De har i egenskap av sitt stora antal (majoriteten) anpassat spelet till sin fördel och sedan tvingas vi som har Aspergers syndrom att delta på neurotypikernas villkor. Det är som när Iraks diktator Saddam Hussein fick 100 % av rösterna i valet. Det berodde inte på att alla irakier ville ha honom som president. Det berodde på att valet var riggat!
Exakt. Det var det jag menade. Att man möts på mitten om neurotypikerna accepterar att en autistisk person vägrar att skaka hand, tackar nej till gruppaktiviteter, bär keps och inte vill hälsa men i gengäld förväntar sig att den autistiske personen duschar eller badar ibland. Att man inte kan räkna antalet uppoffringar utan man måste ta hänsyn till hur mycket energi det tar av autisten av exempelvis duscha. Om den ena parten har anpassat sig efter den andre så pass mycket att man inte har mycket energi kvar på kvällen så har man inte möts på mitten. Att det är det som räknas och inte i hur många situationer autisten anpassat sig och i hur många situationer neurotypikern gjort det.