Ibland funderar jag på varför många av oss vuxna inte har blivit diagnosticerade med Aspergers syndrom eller autism förrän i vuxenåldern. Det kan kännas anmärkningsvärt att jag hade hunnit bli hela 24 år när jag fick min diagnos trots att jag bland annat har alla de svårigheter jag nämnde i gårdagens blogginlägg. Jag tror att en sen diagnos i mitt fall beror på följande:
1. Det fanns ingen kunskap på min tid. I alla fall inte i Finland där jag växte upp. De svårigheter som vissa människor kände till var dyslexi, svårigheter att lära sig matematik och autism med utvecklingsstörning alternativt autism utan språk. Men Aspergers syndrom eller autism med normal intelligens och en ojämn begåvningsprofil var i princip helt okänt.
2. Jag var duktig på att härma andra människor. Jag iakttog min omgivning och uppmärksammade allt alla andra sa och gjorde i olika situationer och sen gjorde jag själv likadant. Jag lärde mig att man inte skulle klaga när de vuxna pushade mig att leka diverse lekar med andra barn trots att jag hade velat syssla med mina specialintressen ensam. Därför sa jag ”åh, vad roligt med lekar” för det var precis det alla andra barn gjorde. Det var inte accepterat att vilja vara ensam, då fick man bara kritik och skäll.
3. Jag älskade att stå vid sidan om och iaktta när andra barn lekte. Det sägs att flickor med Aspergers syndrom och autism ibland står vid sidan om och tittar på vad klasskamraterna gör. Och att det kan få lärarna att tro att flickan är med i leken, vilket förmodligen skedde i mitt fall. Vissa rastvakter trodde till och med att mobbarna var mina vänner.
4. Jag skolkade och ljög om att jag var sjuk när uppgifterna i skolan innehöll moment som jag inte klarade av. Då ljög jag och sa att jag hade huvudvärk och behövde åka hem. Jag hade nämligen ibland hört mina klasskamrater säga att de hade huvudvärk och därför började jag också säga likadant. Jag har i själva verket en annorlunda perception på grund av min asperger och mycket svårt för att känna smärta i huvudet. Därför vet jag inte ens hur det känns att ha huvudvärk, men det visste ju ingen om.
5. Mina svårigheter misstogs ibland för bristande vilja och lathet. Det är inte för intet svårigheterna i Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser förr i tiden troddes bero på dålig uppfostran eller bristande motivation. När de vuxna märkte att jag inte hade följt lärarens instruktioner i olika uppgifter, trodde de att jag bara hade varit lat och inte hade försökt tillräckligt. Ingen misstänkte att jag faktiskt inte visste hur man gjorde uppgifterna.