Nu när jag är tillbaka i Stockholm efter alla sommarens äventyr har båda mina boendestödjare fortfarande semester. Jag brukar försöka matcha mina semestrar med deras så att jag är bortrest ungefär samtidigt som de har sina semestrar, vilket fungerade delvis i år: båda började sina semestrar ungefär samtidigt som jag, men när jag kom tillbaka till Stockholm var de fortfarande på semester. Därför var det nödvändigt för mig att ta emot en sommarvikarie förra veckan även om jag gärna försöker undvika vikarier.
Det var egentligen meningen att sommarvikarien skulle kommit hem till mig i juni tillsammans med min ordinarie boendestödjare så att vi skulle fått chansen att lära känna varandra lite. Men tyvärr råkade vikarien bli sjuk så vi hann aldrig träffas innan min ordinarie boendestödjare gick på semester. Därför fick jag ta emot henne själv för några dagar sedan. Precis som vanligt kändes det lite osäkert när det ringde på dörren. Det var ju inte direkt någon vanlig gäst jag väntade på, och det uppstår alltid mycket frågor: Vad ska jag sysselsätta mig under tiden vikarien städar? Ska jag bjuda på något? Vad ska vi prata om? Vet hon överhuvudtaget vem jag är och vad jag har för diagnoser, eller ska jag berätta att jag har Aspergers syndrom och ADD? Eller det kanske inte spelar någon roll? Kommer hon ens veta vad asperger är för något? Kommer hon vara pratig eller tyst? Kommer vi få något gjort?
För flera år sedan hände det att det kom vikarier i vars sällskap jag kände mig mycket obekväm. Med vissa klickade inte personkemin alls, och en tyckte att jag skulle klara betydligt mer än vad jag gjorde. En annan sa knappt ett ord utan bara satt i köket och tittade på mig när jag diskade, vilket fick mig att känna mig mycket obekväm. Och en ställde jätteprivata frågor med en gång och undrade bland annat varför jag hade skilt mig. Därför känns det alltid nervöst att ta emot en vikarie men jag har lärt mig något genom åren: om jag inte tycker att en vikarie är världens trevligaste men att hon ändå är okej, spelar det inte så jättestor roll för det är bara en vikarie. Om jag däremot känner mig mycket obekväm, avbryter jag boendestödtiden i förtid. Hellre lever jag med ett ostädat hem i ett par veckor än känner mig obekväm i mitt eget hem.
Det visade sig att sommarens vikarie var väldigt öppen och vi hade mycket att prata om. Vi fick de tre timmarna gå väldigt fort och fick även väldigt mycket gjort. Hon städade blad annat min lägenhet och pumpade min cykel eftersom däcken hade tappat en del luft under tiden jag hade varit bortrest (jag har än så länge inte orkat öva på hur man pumpar cykeln själv). Med andra ord var vikarien mycket trevlig, och tydligen kommer hon arbeta kvar på företaget så jag tar jättegärna emot henne vid framtida tillfällen 🙂
2 svar på ”Därför kan det kännas nervöst att ta emot en boendestödvikarie”
Ja, två veckor kvar sen kommer min ordinarie.. Har hittills haft 5 olika vikarier i sommar vilket har varit allt ifrån en ung grabb som jag spelade lite tv-spel med till en äldre dam som hjälpte mig väldigt mycket med schemaläggning, om än det kanske inte håller helt.. Har varit ganska trevligt med olika personer faktiskt men känner mig nog inte som min ordinarie som kommer utvilad, jag känner mig helt utpumpad, att förklara vem man är, vad man har för diagnoser, vad man har för hjälpbehov osv är rätt jobbigt, speciellt när man känner att man måste börja om med allt och få nya råd och rön. Nåväl, glad att dom finns även om man önskar systemet var lite bättre upplagt på enheten så man kanske inte hade behövt träffa mer än två och fått tiden mer optimerad.
Oj, 5 olika vikarier! Det låter väldigt mycket. Så många sommarvikarier har jag aldrig haft på en och samma sommar! Oftast har jag bara haft en som ersatt båda mina ordinarie boendestödjare, någon gång kan jag haft två men aldrig fler. Även om jag upplever att det kan vara energikrävande att vikarierna förståeligt nog inte vet var jag förvarar mina saker mm så har jag också lärt mig mycket genom att träffa nya personer. En har tipsat mig om en bra hälsokostbutik i närheten av där jag bor, någon har gett mig tips på nyttiga örter man kan plocka i naturen och koka som te, en tipsade mig om hur jag bäst kunde ta mig till stan när de hade stängt av spår i tunnelbanan förra sommaren mm. Ju fler personer man träffar, desto mer lär man sig vilket alltid är positivt tycker jag. Med detta sagt känner jag ändå i slutändan som du: det är tröttsamt att förklara vem man är och man känner sig betydligt mer utvilad när det är den ordinarie personalen som kommit! Det borde även din utförare förstå tycker man. Jag tycker att det är otroligt dåligt organiserat när en person med Aspergers syndrom får ta emot så många olika vikarier på extremt kort tid.