I Sydsvenskan står det att läsa om hur skribenten och dennes man väcktes mitt i natten av att ytterdörren till deras lägenhet öppnades med nyckel. Paret blev livrädda eftersom de inte väntade besök. Dock visade det sig att tjejerna som stod i hallen inte var några inbrottstjuvar utan kom från hemtjänsten. Problemet? Paret hade aldrig haft hemtjänst. Skribenten hade förut blivit erbjuden hemtjänst i samband med en operation hon hade genomgått. Först hade hon tackat ja men sedan ångrat sig så hemtjänsten hade därmed aldrig ens påbörjats eftersom hon inte hade velat ha det. Och efter drygt två månader dyker det alltså upp helt plötsligt två vilt främmande människor in i parets hem mitt i natten!
Jag kan sätta mig in i rädslan paret kände för jag har varit med om liknande incidenter, dock med ett par skillnader: händelserna inträffade i mitt fall på dagtid och jag hade hemtjänst. Jag har ju Aspergers syndrom och ADD och förmår inte att städa själv, och eftersom det inte tillhör boendestödets uppgifter att utföra hemsysslor i mitt hem om jag inte är delaktig hade mitt boendestöd kompletterats med hemtjänst. Biståndsbedömaren hade förklarat för mig att hemtjänst inte var som boendestöd i den bemärkelsen att det inte kunde garanteras att hemtjänstpersonalen skulle vara samma personer varje gång utan det kunde lika gärna vara helt olika personer. Dessutom kunde jag inte förvänta mig att dessa personer skulle ha kunskap om Aspergers syndrom. Eftersom jag tyckte att det kändes läskigt, kom vi överens om att hemtjänsten skulle komma hem till mig var tredje fredag klockan 14 och de skulle ha nyckeln så att jag kunde vara borta.
Problemet? Hemtjänsten började komma vid tider och dagar jag inte hade hemtjänst. Jag minns den första händelsen särskilt väl: efter att ha duschat stod jag halvnaken i hallen, och helt plötsligt öppnas ytterdörren och en vilt främmande man står framför mig! Jag blev livrädd, började skrika och låste in mig i badrummet. Då ropade han att han var från hemtjänsten, och jag kunde andas ut: han var varken en mördare eller en våldtäktsman! Jag ropade tillbaka att jag endast hade hemtjänst var tredje fredag klockan 14, inte andra tider och dagar. Han bad om ursäkt för att ha tagit fel och gick iväg.
Upprörd och skakig ringde jag till min godman som genast kontaktade utföraren och talade om för dem att det där var helt oacceptabelt. Hemtjänsten fick absolut inte komma på andra tider än det vi hade kommit överens om och om det rådde minsta osäkerhet skulle de ringa på dörren innan. Enhetschefen bad så hemskt mycket om ursäkt, men tyvärr ledde inte samtalet till någon förbättring. Konsekvensen blev att jag aldrig kunde slappna av i mitt eget hem: dag som natt skulle det ju kunna komma vilt främmande människor in i mitt hem när jag minst anade det och dessutom utan att ringa på innan. Mitt hem kändes inte som ett hem längre och jag var inte trygg.
Efter ett par år bestämde biståndsbedömaren att hemtjänsten inte fungerade i mitt fall och att boendestödet skulle ta över hemtjänstens uppgifter. Egentligen skulle inte boendestöd utföra sysslor åt klienten utan tillsammans med klienten, men de skulle göra undantag i mitt fall eftersom min situation med hemtjänsten var ohållbar. Vi bestämde att jag skulle plocka undan på golvet och hålla mina boendestödjare sällskap och de skulle utföra själva städningen. Då skulle jag vara delaktig men på mina egna villkor och jag skulle inte överbelastas. Det fungerar hur bra som helst! Nu har jag samma personer hela tiden, och jag känner mig trygg nog för att vara hemma och ta emot boendestödet.
Långt ifrån alla autister orkar delta i alla hemsysslor tillsammans med boendestödjaren, och därför bör du som biståndsbedömare ta hänsyn till det. Om hemtjänsten är organiserad så att det kommer olika personer varje gång och dessa inte har någon som helst autismspecifik kompetens, bör du vara flexibel och låta boendestödet ta över vissa uppgifter trots att klienten inte orkar göra hälften. Det kan bli väldigt otryggt för någon med autism att ha hemtjänst, inte minst om man aldrig kan vara säker på vilka dagar och tider de kommer. Delaktighet behöver inte alltid betyda att man är fysiskt delaktig, man kan lika gärna vara psykiskt delaktig och titta på!
20 svar på ”Därför föredrar jag boendestöd framför hemtjänst”
Fyfan! Får harpuls bara av att läsa det här! Att någon ska komma in i mitt hem är bland det värsta jag kan tänka mig och jag blir till och med rädd när det går i trapphuset. Måste alltid känna på dörren flera gånger så att den verkligen är låst. Det måste ha varit en riktigt hemsk upplevelse!
Ja usch, det var riktigt jobbigt 🙁 Och jag hade den känslan konstant eftersom jag aldrig visste när hemtjänsten skulle komma. De höll ju ändå inte våra överenskommelser och ringde inte på dörren innan. Nu hände det iofs aldrig i mitt fall att hemtjänsten skulle kommit mitt i natten utan de kom alltid på dagtid, men jag kunde ändå inte slappna av fullt ut på nätterna eftersom jag visste om att de hade kunnat komma mitt i natten. För de hade ju nyckeln. Jag är jätteglad att jag inte har hemtjänst längre!
Avlastning från diverse sysslor behöver många aspergare åtminstone periodvis. Det skulle kunna ge fler lite mer energi för att t ex jobba, plugga, gå på DV, återhämta sig från sjukdomar och besvär.
Samhället kräver viss anpassning av oss i vardagslivet och då tycker jag det vore rimligt att vi erbjöds mer avlastning.
Bra skrivet! Jag håller med om att väldigt många aspergare skulle behöva avlastning. Det som gör mig irriterad är att många tycker att man får allt serverat på ett silverfat när man har Aspergers syndrom 🙁 Det är ju så långt ifrån sanningen man kan komma!
Min dotter har hemtjänst som städar varannan torsdag. Dem har alltid kommit samma dag dem skall och ringer alltid en halvtimme innan. Hon tycker dock det är jobbigt att det ofta är olika personer men det funkar ändå ok iom att dem ringer först. Hon måste dessutom alltid vara hemma och ibland är dem sena vilket innebär att hon aldrig kan boka in något annat dem dagarna.
Hon har även boendestöd tre ggr i veckan. Funkar sådär. Hennes boendstödjare har ingen kunskap i hur man funkar när man har autism.
Vad bra att hemtjänsten fungerar okej för din dotter även om det alltid är olika personer som kommer! Dock tycker jag inte riktigt att det är okej att de kommer vid olika tider eftersom det omöjliggör för henne att boka något annat under dessa torsdagar. En person utan funktionsvariation behöver ju inte boka en hel dag för städning, och därför borde det också vara möjligt för din dotter att få en mer exakt tid. Oftast brukar det vara möjligt att lämna nyckeln till hemtjänstpersonalen så att hon slipper vara hemma när de kommer, men hon kanske inte vill det.
Vad tråkigt att boendestödet inte fungerar lika bra för henne som hemtjänsten! I mitt fall är det ju tvärtom: hemtjänsten fungerade inte men boendestödet funkar bra. Om det finns möjlighet i hennes kommun att byta boendestödjare så tycker jag att hon ska testa att göra det!
Stor igenkänning! Hade det varit jag i den situation när hemtjänsten trängde sig på så hade jag suttit alldeles tyst på golvet i badrummet tills personen gått. Jag hade inte klarat av att kommunicera när jag blivit så uppjagad. Jag har till och med fått ett utbrott och slängt en sak i huvudet på en person när han kom in genom dörren. Det finns inte boendestöd här i stan – bara SOL-teamet (och nej, det är inte riktigt samma sak). När personalen skulle komma mådde jag ofta väldigt dåligt och låg bara lamslagen i sängen och väntade på att knackningar på rutor och dörrar skulle upphöra. …
Vad jag hoppas på är att kunna betala en mindre summa till en privatperson för en timmes stöd i veckan.
Jag är 45 år gammal och har kämpat i ett och ett halvt decennium med att få det stöd och den hjälp jag behöver för att få min vardag att fungera och må någorlunda bra så att tillvaron är stabil nog för att jag ska kunna leva ett någorlunda normalt liv. (Det ska man inte säga när man söker hjälp för då säger de att har man klarat sig så länge så behöver man ingen hjälp!) När jag var ung kunde familjen hjälpa mig och även om jag fick min diagnos i tonåren och aldrig jobbat så skämdes jag och kunde inte acceptera min funktionsnedsättning förrän jag passerat en bra bit över 30. Jag kände inte till mina rättigheter och vilka hjälpinsatser som fanns.
När man som jag klarar av nästan allting själv så förutsätts det att man ska kunna lära sig att klara av resten på egen hand också utan andras hjälp och stöd – det är den inställningen jag möts utav utav personal, eftersom det är det de fått lära sig. Bara för att man har ett handikapp som inte syns och det kanske inte ens verkar som om man har några särskilda svårigheter så betyder inte det att de går att trolla bort genom att lära sig en viss strategi! Inte heller betyder det att för att man tillhör de autister som har generellt milda svårigheter så utgör de inget hinder för att lära sig klara av sitt dagliga liv! Och för att andra med kanske betydligt grövre handikapp kanske ofta kommit längre i livet så betyder inte det att mina svårigheter inte är reella. Men detta förstår inte ens ”experterna” på området man får träffa, eftersom de utgår ifrån vad de stött på tidigare och inte ifrån individen de får möta!
Det är samma karusell med att få samtalsterapi. Vuxenhabiliterinen hänvisar till vårdcentralen som i sin tur hänvisar till psykiatrin som hänvisar tillbaka till Vuxenhabiliteringen osv. När jag var på provsamtal en gång så beslöt terapeuten sig för att inte fortsätta med mig med motiveringen att jag mådde för dåligt och kontaktade min läkare på vårdcentralen. Efter en hel månad ringde han. Han frågade om han kunde göra något för mig! (I pappret som terapeuten skickat stod det att jag var suicid och var i behov av omedelbara insatser från flera håll.) Jag bytte vårdcentral och fick en remiss. Jag fick numret till en psykolog. Han svarade inte. Ringde inte tillbaka. Jag ringde vårdcentralen igen. Nej, jag fick söka själv! Efter många om och men fick jag kontakt med en som verkade lovande. Men när jag frågade hur länge remissen gällde, fick jag inga fler svar! Jag skrev igen, men fortfarande inga svar. (Vi pratar alltså om en period på runt ett decennium här; det var tre år sedan jag fick remissen och jag har fortfarande inte fått kontakt med någon.)
Inte heller hjälper det om en insats fungerar bra om de andra inte gör det eftersom den personen då måste ta hela bördan och en massa uppgifter personen inte kan eller får ta på sig; allting ligger alltid på ingens bord – det är alltid någon annan. Ingenting handlar om vad individen egentligen behöver för att må bra och komma vidare i livet och få vardagen att fungera – nej, det ska vara samma regler för alla oavsett behov!
Usch, det finns stora brister i samhället och det är många autister som bollas runt på det sätt du beskriver! 🙁 Eftersom du haft insatser enligt SoL (SoL-teamet) med samtidigt behov av insatser från psykiatrin borde du blivit erbjuden SIP för att undvika att du skulle hamnat mellan stolarna:
https://www.uppdragpsykiskhalsa.se/sip/
Det är mycket dåligt att du inte fick hjälp av terapeuten med motiveringen att du mådde för dåligt och var suicidbenägen. Alla terapeuter kan inte ta sig an suicidbenägna patienter, men terapeuten borde ha hjälpt dig med att komma i kontakt med någon som hade kunnat hjälpa dig! En patient som mår väldigt dåligt borde inte heller behöva kontakta en psykolog själv utan psykologen borde istället kontakta patienten och erbjuda en tid.
Jag förstår att du drömmer om att kunna anlita någon privat! Det finns autister som är rika eller har rika familjer, och de är lyckligt lottade. Hade jag varit i den sitsen hade jag också anlitat privat hjälp om jag hade varit extremt missnöjd med boendestödet!
Tack för tipset om SIP. Det kanske jag min gode man kan titta på tillsammans.
Jag hade förmånen att ha det ganska gott ställt under min uppväxt. Vi hade en stor villa med uterum och swimmingpool på baksidan och kontor på övervåningen och jag kunde resa en hel del. Mamma och pappa kunde hjälpa till med pengar tills ganska sent i livet – upp till jag var runt 25 år, eftersom de hade eget företag. På den tiden levde jag dock i familjens skyddande bubbla och sociala relationsnät och det varar ju inte för evigt. Barndomen var lycklig, även om mina svårigheter visade sig tidigt. Det finns dock en mörk baksida som jag inte går inte går in på här.
Det finns ju människor som vill hjälpa till på olika sätt. Problemet är att hitta dem. Idag med de nya personuppgiftslagarna och alla sidor som kostar pengar för medlemskap så är det svårt att veta hur och var man skulle kunna lägga ut annonser. Men vanligt är ju t.ex. att någon erbjuder läxhjälp för säg 245 kr/timme. Jag tror inte på företag – det behöver vara privatpersoner med gott hjärta som vill hjälpa till lite. Kostar det för mycket så mår man ju dåligt för att pengarna inte räcker till annat, naturligtvis. Jag känner mig därför ibland väldigt provocerad när jag får höra att jag minsann har råd. Att ha råd handlar inte bara om att ha pengar över till att betala hyra, räkningar och mat utan om vad som är rimligt i förhållande till ens livssituation och vad man får ut av det man lägger sina pengar på. Jag skulle kunna betala 800 kronor per vecka för 45 minuters terapi privat och fortfarande ha pengar kvar att leva på, men vore det rimligt med min ekonomi och med avseende på vad jag kan väntas få ut av terapisessionerna och skulle jag må bra av att inte ha pengar över till något som helst annat? Absolut inte! Ofta visar det sig att samma personer som säger så för att de menar att jag har mer pengar än vad de har redan spenderar massvis med pengar per månad på något som är väldigt viktigt för dem – t.ex. en hund eller har en massa pengar låsta på banken som de inte rör t.ex.! Själv skulle jag gärna ge pianolektioner eller schacklektioner t.ex., men jag skulle inte vilja ha betalt utan göra det för att det är roligt.
Jag har tidigare fått terapisessioner för så lite som 300 kronor för 60 minuter och senare 400 kronor för 45 minuter av två olika personer. Då är det inkomstbaserat, vilket är toppen, men det är nästan omöjligt att hitta fler. Den ena utav dem fungerade det inte alls med och den andra var visserligen mjuk och vänlig, men hon förstod inte det här med att leva med ett handikapp utan ville hela tiden tona ner det istället. Sen har jag ett annat problem också och det är att jag inte lärt mig hur jag ska göra om det uppstår konflikter mellan mig och terapeuten. Då flyr jag bara genom att avsluta för jag vet inte vara jag ska göra. Jag vågar inte säga ifrån att det var något jag inte uppskattade. Ett annat problem är att det ibland upprepas saker nästan som ett mantra som jag inte förstår innebörden av. Jag får ångest för det känns som ett slag med bältet och så börjar jag grubbla. Det hjälper inte alltid när folk försöker förklara heller. Ibland verkar det som om de fått lära sig att svara på ett visst sätt. Men som jag upptäckt när jag pratat med andra med liknande erfarenheter som fungerar inte samma ord i samma situation för alla individer.
Hur går det förresten för dig nu sedan de ändrade på reglerna med stöd i hemmet?
Hemtjänst provade jag som hastigast, men det blev som väntat katastrof. Det kom olika och en del pratade inte ens svenska och ingen var insatta i mina svårigheter. De sorterar inte mina papper, hjälper mig inte med strumpor… Och så får jag höra att det bör vara i ordning så att de kan städa – jamen, det är ju att få ordning som jag ville ha hjälp med! Inte för att jag väntade mig något annat, men…
God man fungerar ganska bra; personligt ombud fungerade ypperligt innan de ändrade på reglerna. Arbetsterapeut är kanon, men som vanligt så upphör det och man måste söka igen och det fungerar bara om det är en person som hjälper till med saker som egentligen inte är deras arbetsuppgifter – alla dessa regler!
Jag tror faktiskt att många använder ordet ”att ha råd” på samma sätt som du! Jag har haft olika intressen genom åren, och när jag gillade utseende och träning lade jag den del pengar på sessioner med personliga tränare och köpte även märkessmink. På den tiden blev vissa provocerade för de tyckte att det var fel att jag som sjukpensionär (hade aktivitetsersättning på garantinivå på den tiden) hade råd med sådant medan de själva som arbetade på heltid inte ansåg sig ha det. Men sanningen var att dessa personer tjänade betydligt mer än jag men gjorde helt andra prioriteringar. Jag är ekonomisk av mig, och genom att prioritera bort vissa saker och jämföra priser har jag därför alltid haft ”råd” med saker som är viktiga för mig. Så jag tror att jag förstår din poäng! För dig är det med tanke på din livssituation kanske inte rimligt att lägga pengar på de tjänster du nämnde, och därför har du inte råd.
Vad tråkigt att det uppstått konflikter mellan dig och terapeuter! Jag har aldrig varit med om det tack och lov. Jag vet inte om det var psykodynamisk terapi du fick, men anhängarna av psykodynamisk terapi påstår ofta att negativa känslor mot terapeuten ingår i en fungerande terapi. Jag har själv aldrig testat psykodynamisk terapi!
För mig fungerar boendestödet ibland bättre och ibland sämre. Det har fungerat dåligt ett tag, men nu har jag precis fått en ny boendestödjare som verkar motiverad! Hon kommer också med egna förslag om vad vi skulle kunna göra vilket är precis det jag behöver. Jag behöver liksom du stöd med att skapa ordning, och det är många boendestödjare väldigt dåliga på. Så under vissa perioder har jag inte fått stöd med det jag skulle behövt ha stöd med.
Okej, jag har aldrig förstått skillnaden. IPT är väl det som låter bäst tillsammans med PDT. KBT är inte lämplig för många autister tror jag, eftersom det då inriktar sig på beteendet och det brukar inte vara det som är problemet. Dock säger de jag haft att de anpassar sig till mina behov och använder sig av lite av varje. Jag vet inte om de är lika flexibla inom det offentliga. Jag har även haft privata som har avtal så att högkostnadsskydd ändå gäller. Det är väl mest att jag menar att det är personkemin som är det viktiga och inte vad saker heter formellt.
Men det är givetvis skillnad om man söker hjälp specifikt för t.ex. social fobi. Så har det dock aldrig varit för mig, utan jag har sökt känslomässigt stöd, någon att bolla tankar med, hantera och förstå mina känslor bättre och framför allt någon att prata om relationer i bredaste bemärkelse med och kommunikation.
Terapeuter är också vanliga människor och ibland tycker man olika. Det försöker jag accedera och lära mig att det alltid kan finnas områden som där man inte är kompatibla. Men det känns inte bra när jag märker att en terapeut blir upprörd, frustrerad eller irriterad, eftersom det inte är något man normalt väntar sig på en betald session. Det värsta är dock när det är slag-under-bältet-kommentarer som jag inte förstår innebörden av. Då får jag ångest och drar mig tillbaka och vågar inte fortsätta.
Ett exempel var när jag tog upp humor med en terapeut och ville diskutera hur individuellt det är och hur olika humor kan uppfattas i olika sammanhang. Jag valde då att prova försiktigt genom att dra några – vad jag bedömde som – oskyldiga, snälla skämt, men hon blev märkligt nog illa till mods och upprörd och menade på att drar man sådana skämt så får man minsann räkna med att folk reagerar! Så då hade jag verkligen inget förtroende att tala om de mer kontroversiella skämten. Slut på det samtalsämnet.
Ett än mer obehagligt exempel är när jag visat min musik och blivit uppmuntrad att satsa mer på musiken. Jag hade gått från och till i sammanlagt runt ett år till henne. Men så under ett samtal så ställde hon plötsligt en fråga som tydligt visade att hon hade åsikter om mina värderingar och vilket intryck jag ger – jag kan inte båda leva i din riktiga världen och komponera på samman gång – det går inte ihop! (Jag vågar inte skriva rakt ut exakt vad det gällde, eftersom det väcker alltför obehagliga känslor i mig.) Så efter det vågade jag inte gå till baka till henne mer.
På något vis känns det ovannämnda jag berättar om som ganska klassiska kommunikationsproblem mellan neurotyper och autister.
Vid ett annat tillfälle var jag kolossalt uppskärrad och behövde verkligen prata av mig om allt. Rusade dit, men jag hade inte hunnit säga hälften förrän hon snäste och avbröt mig genom att ställa frågor! Då hade jag alltså inte fått sagt vad jag behövde få ur mig när vi skiljdes och jag kan vara utan hennes frågor!
Ja, det låter välbekant och bra att det verkar lovande nu då. Vilken kommun skulle du rekommendera? Jag har bott i Helsingborg i snart 11 år och funderar på att flytta till Uppsala (inte i år dock – jag är i skrivande stund mitt uppe i en flytt inom stan.)
Om svårigheterna beror på själva autismen alternativt bristande anpassningar/dåligt bemötande är KBT absolut inte lämpligt för autister! Jag håller med dig om att många som har autism inte blir hjälpta av KBT. Ett flexibelt samtalsstöd anpassat efter patienten är precis som du nämnde ofta det bästa så länge man hittar en terapeut man klickar med. Jag förstår att du inte kände dig bekväm med att prata om kontroversiella ämnen med terapeuten eftersom hon inte tog dig på rätt sätt. Det var synd att terapeuten inte förstod dig!
Svårt att säga vilken kommun som jag skulle rekommendera. Jag har i princip bara erfarenhet av Stockholm och vissa av dess kranskommuner under kortare tidsperioder för länge sedan så jag kan inte riktigt uttala mig. Olika autister värdesätter dessutom olika saker. Det som jag själv värdesätter mest är LOV i boendestöd, d v s möjlighet för brukaren att välja vilken utförare hen vill ska genomföra insatsen. Jag tycker att det är väldigt skönt att ha möjlighet att byta boendestödjare om jag skulle önska det. Därför skulle jag alltid försöka välja en kommun med LOV, men andra autister kan värdesätta något helt annat vid val av bostadsort!
Bra tips där! Sen är det ju en väldig massa annat än just samhällsstöd att tänka på när man ska välja ny bostadsort.
Har precis flyttat till en annan stadsdel här och har inte haft tid att göra inlägg. 🙂
Ja, det är mycket att tänka på vid val av bostadsort! Men för mig är boendestödet en viktig del.
Hoppas du flytten gått bra och du trivs i den nya stadsdelen! 🙂
Tackar!
Ikväll tog jag mig tid att läsa några av dina bloggar och inlägg. Tack för vad du skriver! Jag kommer att använda dina texter på möten med handläggare med mera; jag kan också formulera mig väl i skrift, men det är så oerhört skönt att få bekräftelse från någon annan. För ibland ifrågasätter jag mig själv och undrar om det inte bara är jag som är en idiot för att jag inte kan nå upp till omvärldens förväntningar. Det är också lite mer pondus i att kunna hänvisa till det någon annan skriver istället för att bara berätta allt själv muntligt.
Sen har jag personligen egentligen väldigt höga krav på mig själv. Men de kraven är inte desamma som ställs av omgivningen och ses ofta som någonting negativt istället för att det heter att jag är ambitiös. Det är därför begreppen ”fungera” och ”självständig” blir så knepiga, eftersom jag själv menar någonting helt annat. Jag hade önskat att jag fått det stöd och hjälp jag behövde så att jag kunde må bra och få stabilitet i vardagen. DÅ hade jag kunnat jobba på att nå mina egna mål. Som det nu är är det väldigt svårt. Jag känner det som att jag måste välja. Jag kan antingen koncentrera mig på det praktiska eller på att förverkliga mig själv eller på det sociala, men jag kan inte göra alla tre saker samtidigt eftersom nästan all tid och energi går åt till bara en av dem. Med det praktiska menar att få vardagen att fungera på ett övergripande plan, med det sociala menar jag vänner, grupper och eventuella partners och med att förverkliga mig själv menar jag sådant som jag verkligen brinner för att göra i djupet av mitt hjärta som att komponera musik eller vandra från södra Europa till norra Norge.
Vad bra att mina blogginlägg hjälper dig och att du känner att du kan använda dem när du har möten med myndigheter! Det finns många autister, däribland jag själv, som precis som du har svårt att fokusera på flera saker samtidigt. Problemet är att omgivningen ofta har bestämt sig för vad man ska fokusera på. I mitt fall har samhället bestämt sig för att jag borde träna på det jag har svårt för så att jag kan ”utvecklas”, men om det är något som jag vill träna på så är det saker som jag redan är bra på. Att träna på saker som jag har svårt för drar bara ner mig och sänker min livskvalitet!
Jag känner igen det där med att bli sedd som för ambitiös.
Vad roligt det låter med en vandring från södra Europa till norra Norge! Håller du på och planerar den? Om du är som jag fungerar du bättre i ovanliga situationer som på resor än i vardagen.
Solregn: Nej, inte direkt. Jag skulle vilja gå mellan alla Europas ytterpunkter (de fyra väderstrecken alltså), men det är svårt med Ryssland eftersom man då skulle behöva fejka affärsvisum. Som situationen är nu går det inte ens att skippa den östligaste punkten och gå via St. Petersburg istället. Dessutom är det inte tillåtet att passera gränsen till Finland till fots utan jag hade behövt leda en cykel och låtsa att jag fått ont i ändan eller nåt. Problemet med Danmark är ju att jag då hade varit tvungen att gå över Stora Bältbron och Öresundsbron och det är ju bara vissa år det är brolopp. Det är inte kul om jag fastnar i Danmark i flera år och inte kan gå vidare.
Ja, precis! På resor har jag ju inte allt det som jag har runt omkring mig i vardagen att oroa mig över så då mår jag ofta betydligt bättre. Jag har ibland vissa svårigheter då också, men när det inte handlar om rutiner fungerar jag ofta mycket bättre.
Paula Tilli: Jag förstår dig.
Det verkar bara vara god man där det faktiskt inte förväntas att man ska vänja sig av med stödet efter ett tag av någon anledning.
På tal om det fick jag just reda på av min gode man att jag behöver meddela Försäkringskassan när en hyreshöjning skett. Jag har inte tänkt på det och jag bodde i nästan elva år i min förra lägenhet! Det är en skillnad på över 1500 kronor mellan när jag flyttade in och vad den varit i år! Grejen är att från början var taket på 5000 kronor och lite senare höjdes det till 5500 kronor så det hade ändå inte hjälpt om jag meddelat något. Men idag är hyresläget ett helt annat och bostadstillägget räknas också ut på ett annat sätt så jag har sannolikt fått för lite de senaste åren utan att känna till det. Man kan ju dock få tre månader retroaktivt. Frågan är om jag kan få det nu för gamla lägenheten trots att jag flyttat och alltså precis fått beviljat bostadstillägg här från juni. Jag ska gå ner och prata med den imorgon. Det är faktiskt så att de höjt hyran här också. Det var inte oväntat för det har varit förhandlingar länge på många håll, men det är lite opraktiskt att de skall höja samtidigt som jag ansöker/flyttar, eftersom jag nu då måste lämna in uppgifter igen.
Vad tråkigt att du fått för lite i bostadstillägg, men det var i alla fall tur att din gode man är så pass engagerad att hen talade om det så att det kan rättas till nu! Jag håller tummarna för att du kan få pengar retroaktivt. Skulle de säga nej kan du alltid be din gode man prata med dem.