Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har eller har haft aktivitets- eller sjukersättning. Aktivitetsersättning får man om man är mellan 19 och 30 år och arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt under i minst ett år framåt. Sjukersättning får man om man är mellan 19 och 64 år och ens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid. Förut kunde man inte få sjukersättning förrän från och med att man hade fyllt 30 år, men numera är det alltså möjligt att få det redan när man är 19 år, så länge det står klart att man troligen aldrig kommer att kunna arbeta.
Meningen med aktivitetsersättning är att man ska kunna delta i olika aktiviteter och rehabiliteringsåtgärder i syfte att öka sin arbetsförmåga. Man kan bland annat delta i olika kurser och idrottsaktiviteter och i vissa fall till och med få dessa betalda av Försäkringskassan. Man får också, om man vill, prova på att studera i sex månader med bibehållen aktivitetsersättning, och om studierna går bra så kan man ansöka om vilande aktivitetsersättning. Allt för att lära känna sig själv, sina begränsningar och upptäcka hur mycket man klarar av.
Med sjukersättning är däremot inte reglerna lika generösa. Då ”får” man i princip inte ha någon ork att delta i aktiviteter. När jag för några år sedan ansökte om sjukersättning, fick jag redovisa för Försäkringskassan vad jag orkade göra på en vanlig vardag. Många är rädda för att skaffa för många fritidsaktiviteter för det faller inte alltid i god jord hos Försäkringskassan. Annat var det när jag var under 30 år och utan problem fick delta i kurser, och Försäkringskassan var bara glad för min skull.
Det känns som att vi som har Aspergers syndrom och autism har glömts bort när reglerna för aktivitets- och sjukersättning gjordes. Generellt sett har många säkert ”vuxit färdigt” när de fyllt 30 år och det därför kan anses vara mycket osannolikt att man aldrig kommer att kunna arbeta om man inte kunnat göra det innan 30-årsåldern. Men annat kan det vara för oss autister! Det kan vara mycket som händer i våra liv när vi är mellan 19 och 30 år: vissa av oss måste lära sig att hantera förändringen i att ha blivit vuxna, eventuellt kämpa med boendestöd som inte alltid fungerar optimalt under de första åren, lära sig att betala räkningar, sköta hemsysslor och annat. För mig var allt sådant en långsam process och ingenting som hände över en natt eller ens på några få år. Och när jag hade så mycket annat att kämpa med, var arbete inte att tänka på.
Jag har alltid utvecklats i en annan takt än mina jämnåriga. Jag är idag 40 år gammal, och det var inte förrän för några år sedan jag lyckades hitta strategier för att komma ihåg att kasta soporna utan att min boendestödjare behövde påminna mig. Det mesta man måste göra i hemmet är inte automatiserat hos mig utan det har krävts flera års inlärning. Mycket av det har hänt mellan jag var 30 och 40 år. Därför kan det bli tokigt när man fortfarande behöver försörjning efter att ha passerat 30-årsstrecket men inte längre kan delta i aktiviteter och rehabiliteringsinriktade åtgärder för att man plötsligt blivit för gammal för aktivitetsersättning. Jag har utvecklats mycket mer mellan jag var 30 och 40 år jämfört med under åren när jag var mellan 20 och 30 år.
Av dessa anledningar borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras, och det borde även finnas möjlighet att delta i aktiviteter efter att man passerat 30. Aspergers syndrom och autism kan ju inte botas men däremot kan det ibland visa sig först i medelåldern att man visst har arbetsförmåga när man hunnit testa tillräckligt många arbetsplatser, vilket man inte nödvändigtvis hinner och orkar med mellan man är 19 och 30 år. Visst, det finns någonting som heter ”sjukpenning i särskilda fall”. Men det är alltid mer fördelaktigt med aktivitetsersättning som dels är mer pengar, och dels får man pröva på att studera med aktivitetsersättning utan att riskera att skuldsätta sig ifall man inte skulle klara studierna.
6 svar på ”Därför borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras”
Det här låter som ett väldigt konstigt system, och som du säger att de inte alls tänkt på olika förståndshandikapp.
Jag har haft tur att jag får användning av ett av mina specialintressen i mitt arbete, annars har jag ingen aning om hur min situation skulle ha sett ut. Men det hade nog varit rätt komplicerat tyvärr.
Vilken tur du har! Själv har jag också tur som får föreläsa. Hade jag inte gillat att stå framför publik men annars varit helt samma person som nu så hade jag inte kunnat arbeta alls.
Tur, och vad andra skulle säga; hårt arbete – även om jag själv inte ser det så 🙂
Mitt specialintresse och det som jag arbetar med idag är inom IT så att få en anställning på ett företag hade nog inte varit helt omöjligt, men eftersom jag har lärt mig allt på egen hand och inte ens har gymnasiekompetens tror jag många hade varit försiktiga med att anställa en som jag. Man förväntas ju även vara en säljare av sig själv, och det klarar jag inte av alls – det enda sättet jag kan visa min kompetens på är att göra något praktiskt.
Vad bra! Gymnasiekompetens kan ibland vara definitivt överskattad. Bara för att man inte klarat skolan behöver det inte betyda att man inte klarar ett arbete och inte kan bli riktigt duktig på det 🙂
Jag ser det inte heller som att jag skulle ha arbetat hårt för föreläsningar. Eller det beror ju på vad man menar med ”hårt” men jag har i alla fall inte arbetat till den graden att jag skulle blivit utbränd. Däremot har jag arbetat mycket hårdare med att försöka ha en bra ordning hemma vilket har bränt ut mig men ändå har jag misslyckats.
Precis, speciellt för oss aspergare – många av oss kan ju ha väldigt svårt för skolan men kan samtidigt vara väldigt bra arbetare.
Jag har bara hört andra säga till mig att jag jobbar hårt, jag tror de menar att jag jobbar mycket, kan hålla fokus länge, och blir färdig med projekt snabbt. Men enligt mig borde man gå efter hur mycket man behöver anstränga sig i stället, vilket jag inte behöver göra mycket alls i mitt arbete. Men likt dig kan vissa vardagssysslor kräva väldigt mycket ansträngning.
Så är det för mig med! Jag brukar säga att jag oftast har jobbat hårt när andra människor inte tycker att jag gjort det. Och de gånger när de väl tycker att jag jobbat hårt så tycker jag själv inte alls att jag gjort det 🙂