Därför behövs diagnoser

Nuförtiden har det blivit trendigt att ifrågasätta om diagnoser verkligen behövs. Lika trendigt har det blivit att tycka att inte alla avvikelser behöver diagnostiseras. Men många som varmt pratar om mångfald brukar enligt min erfarenhet ändå tro att alla människor är likadana och innerst inne har identiska behov. Jag tycker personligen att det är viktigt att uppmärksamma att det finns människor som avviker från normen mer än vad genomsnittsmänniskan gör och faktiskt uppfyller diagnoskriterierna för autism.

Gör oss starkare

På samma sätt som det är viktigt att veta att det finns olika sexuella läggningar och att man inte bör tjata på en homosexuell att skaffa en partner av motsatt kön anser jag att det är viktigt att känna till att en autist inte behöver motiveras för att göra och leva som de flesta andra, och det är här diagnoserna kommer in! Diagnoser gör oss autister starkare som grupp och underlättar det för oss att säga ifrån när vi inte tillåts vara som vi är.

Satt helt avskilt från andra

Förra veckan hade vi årets bokslutsmiddag på jobbet. Jag skippar alltid sådana tillställningar om jag får, men i år var deltagandet obligatoriskt varför jag också deltog. Alla anställda på Wilja-koncernen från hela Sverige var inbjudna, och minst 95% av alla deltagare var helt obekanta för mig. Arrangörerna hade bokat en extern föreläsare, och innan föreläsningen började ansträngde jag mig för att hitta en sittplats helt avskilt från alla andra. Det var inte det lättaste med tanke på att vi gissningsvis var närmare 200 deltagare, men jag hade tur och lyckades hitta en helt tom rad. Alla andra satt med varandra och det sticker såklart ut när någon sitter helt ensam, men jag är ju autistisk och behöver inte bete mig som en neurotypiker, resonerade jag.

Sänker min livskvalitet

Precis som jag hade förväntat mig hade föreläsaren planerat diskussionsövningar under föreläsningen då vi skulle dela in oss i grupper och diskutera några frågor tillsammans med personer som satt närmast oss. Och ni som brukar följa min blogg vet vad jag tycker om diskussionsövningar: jag avskyr dem! De suger all min energi, och nu när jag är vuxen vägrar jag delta i aktiviteter som kraftigt sänker min livskvalitet. Jag vet att det låter dramatiskt, men jag vill påminna om att även många neurotypiker, det vill säga människor utan autism, undviker aktiviteter som kraftigt sänker deras livskvalitet. Under pandemin ägnade jag mig åt social distansering på riktigt vilket många neurotypiker inte ville göra även om det kunde ha räddat liv, och detta eftersom de skulle ha mått dåligt av social distansering och isolering. Själv mår jag inte dåligt av social distansering men däremot av gruppdiskussioner! Och därför undviker jag dem.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Satt orörligt på min plats

När gruppdiskussionerna började satt jag alltså orörligt på min plats. Det hade satt sig några personer bakom mig men jag vände mig inte bakåt utan tittade bort så att ingen skulle få för sig att sätta sig bredvid mig och föreslå att jag skulle delta i deras diskussioner. Ögonkontakt eller leende skulle kunna vara en inbjudan till samtal och jag har svårt att säga ifrån om någon sätter sig bredvid mig och börjar prata. Då börjar jag bara spela med, men den här gången ville jag inte må dåligt! Därför ansträngde jag mig för att se så lite inbjudande ut som möjligt.

Fick en märklig bild av mig

I några sekunders tid trodde jag att jag hade lyckats, men plötsligt upptäckte föreläsaren att jag inte deltog i samtalen. Hon tog mikrofonen och uppmanade alla att flytta sig om man inte hade någon bredvid sig som man kunde prata med. Hon tittade åt mitt håll men jag reagerade inte. Då sade hon igen i mikrofonen, den här gången direkt riktat till mig: ”Du där borta, du kan väl vända dig och prata med de som sitter bakom dig.” Då förstod jag att jag behövde visa att jag inte ville det så jag skakade på huvudet. ”Nähä”, sade hon förvånad. Hon pratade i mikrofonen hela tiden så alla i lokalen hörde det och visste att det var mig hon menade! Väldigt många vet inte vem jag är då koncernen hade många nyanställda också så de måste ha fått en märklig bild av mig, tänkte jag!

Hade missförstått mig

Jag var rädd att föreläsaren skulle fortsätta med sina försök att inkludera mig i samtalen så jag gick fram till henne och berättade henne att jag hade autism och att jag absolut inte ville delta i diskussionerna. Hon svarade att det var mycket bra att jag berättade det. Hon hade trott att jag kände mig ensam och därför ville uppmuntra mig till att delta. Men nu när hon visste vad mitt avvikande beteende berodde på respekterade hon mitt beslut. Hon hade bara menat väl men missförstått mig!

Måste inte lyssna på andra

Hade jag inte gjort en autismutredning och fått en diagnos hade jag på fullaste allvar trott att det är för mitt eget bästa att anpassa mig efter andras förväntningar och tvinga mig själv till gruppdiskussioner. Många påstår ju att det är så, och många hävdar också att man mår dåligt av social isolering i längden. Tack vare att jag har fått en autismdiagnos vet jag att jag uppfyller diagnoskriteriet ”avsaknad av intresse för jämnåriga.” Visst, jag kan träffa vissa utvalda människor på fritiden som exempelvis min familj, men social samvaro är ingen nödvändighet för mig för att leva ett bra liv, och det gör mig ingenting om jag är den enda i hela koncernen som är ”exkluderad”! Tack vare diagnosen vet jag det och vet att jag inte behöver lyssna på kommentarer om att jag borde ”inkluderas”.

Slipper bli hjärntvättad

Tack vare att jag har en diagnos vet jag att jag inte har samma behov som de flesta andra och att det bara är skadligt för mig i längden att förneka mina behov. Jag vet också att det saknas kunskap om autism och att jag alltid kommer att behöva stå upp för mina behov och förklara mig, men tack vare diagnosen förstår jag mig själv och slipper bli hjärntvättad av samhället! Om jag inte hade haft en diagnos hade jag trott att föreläsaren hade rätt och jag hade genast bett om ursäkt och anpassat mig. Nästa gång kommer jag berätta för alla om min diagnos i förväg för att minska risken för missförstånd. En diagnos är ingen garanti för att alla kommer att förstå mig och respektera att jag inte tycker om inkludering och delaktighet, men tack vare diagnosen vet jag vem jag är och kan kämpa för mina rättigheter!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.