Därför är jag emot bortträning av mina svårigheter

Att träna bort sina autistiska svårigheter är ett omdebatterat och laddat ämne. Att Aspergers syndrom/autism inte kan botas är de allra flesta överens om, men däremot debatteras det flitigt om så kallad ”träning”. Med träning syftas i sammanhanget på övning av det man har svårt för i syfte att svårigheterna med hjälp av inövade strategier ska bli bättre med tiden. Exempelvis förespråkar autismforskaren Tony Attwood att en pedagog kan öva turtagning och ömsesidighet med ett autistiskt barn. Efter träningen är ju barnet fortfarande lika autistiskt som förut men har lärt sig socialt samspel och förståelse av andra människors perspektiv.

Orkar inte träna

Autism kan även innebära andra svårigheter. Överläkaren och autismforskaren Lena Nylander menar att det i autism kan ingå stora luckor i ”vardagskunskap” vilket jag känner mig i! Det tar energi av mig att lära mig praktiska färdigheter. När jag som ung vuxen ombads koka pasta med tomatsås hade jag ingen aning om hur man skulle göra med tomatsåsen. Hur öppnade man en konservburk ens? Och om jag på något konstigt sätt skulle lyckas få den öppen, hur skulle man göra sen? Skulle man koka tomatsåsen tillsammans med pastan, värma den i en separat kastrull eller var det meningen att tomatsåsen skulle ätas kall? Eller skulle man blanda tomatsåsen med pastan överhuvudtaget?

Äter aldrig tomatsås

Själv äter jag aldrig såser överhuvudtaget och har därför ingen koll på hur tomatsåser borde lagas! Och det här med tomatsåsen var bara ett exempel av många, men min poäng är att jag har stora kunskapsluckor. Och jag orkar inte träna och öva eftersom det tar energi! Själva genomförandet av praktiska sysslor tar mycket energi av mig liksom läsning och tolkning av instruktioner.

Utsätts för fel bemötande

Många har svårt att sätta sig in i detta och ifrågasätter och säger saker som: ”Men vore det inte bra om du kunde laga pasta med tomatsås?” eller ”Tänk om andra tycker att det är konstigt att du inte kan?” Och här slår folk huvudet på spiken! Andra människors bemötande av mig är nämligen ett mycket större problem för mig än själva kunskapsluckorna. Tänk om vi människor kunde dela med av vår kunskap till varandra och acceptera att vi kan olika saker! Som ett exempel kan nämnas att jag är kunnig i grammatik och språkvetenskap och delar gärna av med mig mina kunskaper när jag blir tillfrågad. Och jag dömer aldrig ut någon som inte vet vad termer som ”semantik”, ”transitivt och intransitivt verb” och ”deponens verb” betyder! Därför tycker jag inte att andra borde döma ut mig.

Svenskar har svårt att uttala engelska

Jag vågar påstå att det inte är vettigt att lägga ner energi på allt. För att illustrera varför skulle jag vilja vända på perspektivet. Något som många svenskar har mycket svårt för är uttalet av korrekt engelska. Enligt min erfarenhet har minst 95% av svenskar svårt att skilja ordet ”eyes” från ”ice” vilket gör att de uttalar båda orden på samma sätt. Detta är ett mycket allvarligt fel då det första ordet uttalas som [aiz] och det andra som [ais], och [z] och [s] är helt olika fonem som alltså inte ens är allofoner utan betydelseskiljande. Fransmän och många andra européer har sällan några som helst svårigheter med uttalet av ovanstående fonem utan det är något som utmärker svenskar. Och vissa engelsktalande personer kan störa sig på det.

Låt oss vända på perspektivet

Nu till perspektivväxlingsövningen! Låt oss leka med tanken att du skulle ha en funktionsnedsättning och jag skulle vara din boendestödjare som anser att det är av yttersta vikt att du tränar bort detta mycket allvarliga uttalsfel. Om jag skulle förklara skillnaden mellan [s] och [z] för dig så skulle du nästan garanterat kunna uttala ordet ”eyes” på ett korrekt sätt efter övning och lite ansträngning. Däremot kan jag nästan garantera att du skulle ha svårt att tillämpa färdigheten i automatiserat tal ifall du tidigare haft svårigheter med uttalet av [z]. När du skulle slappna av och tala engelska i normal takt skulle du förmodligen börja uttala ordet ”eyes” som [ais] igen trots att du egentligen vet att det inte uttalas så. Detta eftersom uttalet av [ais] kommer naturligt för dig vilket inte är fallet med [aiz], detta under förutsättning att du verkligen inte talar jättegod engelska naturligtvis!

Tänk om jag skulle pusha dig?

Tänk om jag aldrig skulle vara nöjd med ditt uttal förrän du uttalar fonemet på ett korrekt sätt i automatiserat tal och pusha dig att träna. Visst, du kanske skulle kunna lära dig att uttala fonemet [z] på ett korrekt sätt, men då skulle du ju aldrig kunna slappna av när du talar engelska. Och tänk om du skulle bo utomlands och behöva tala engelska dagligen, då skulle du ju alltid behöva anstränga dig. Men tänk om jag aldrig skulle ge mig och säga att ”det är bra och viktigt att du alltid kommer ihåg att använda det korrekta uttalet för det är mycket trevligare för engelsktalande människor”. Frågan är om det skulle vara värt för dig att anstränga dig så här mycket? Råkar du vara extremt språkintresserad skulle du säkert tycka att det är värt ansträngningen, men knappast annars!

Skulle vara ett märkligt resonemang

Tänk om jag skulle säga till dig: ”Men herregud, vad ska du göra om du umgås i en grupp av engelsktalande och du är den enda som inte kommer ihåg att använda det korrekta uttalet. Skulle du inte skämmas då? Tänk om de andra skrattar åt dig?” eller: ”Vad ska du göra om du blir missförstådd p.g.a. det här allvarliga uttalsfelet? Någon kanske tror att du menar ”ice” när du menar ”eyes”? Visst skulle det mitt resonemang vara märkligt? Skulle din samtalspartner missförstå dig och tror att du menar ”ice” skulle ni ju kunna reda ut missförståndet. Och skulle någon engelsktalande person tycka att det är jobbigt att samtala med dig p.g.a. ditt bristande uttal så skulle du troligen inte sörja detta utan istället söka dig till människor som accepterar din felaktiga engelska! Varför skulle du liksom söka dig till människor som problematiserar saker som inte är ett problem för dig?

Väljer bort att umgås med vissa

Detsamma gäller självklart mina bristande färdigheter och kunskaper i matlagning. Stör sig någon på att jag inte vet man lagar pasta med tomatsås väljer jag bort den vederbörande personen från min umgängeskrets. Varför skulle jag liksom medvetet söka mig till människor som inte accepterar mig som jag är alternativt skrattar åt mig (vilket faktiskt är mobbning) när jag istället kan söka mig till människor i vars sällskap jag kan slappna av? Har jag en gäst som vill äta pasta med tomatsås så lånar jag gärna ut en kastrull till hen så att hen kan laga sin mat själv!

Det mesta går att lösa

Det mesta går att lösa så länge viljan och öppenheten finns. Men visst, det vore säkert bra om alla människor kunde allt. Tänk om alla svenskar alltid kom ihåg att använda ett korrekt uttal av [z] och jag kunde laga pasta med tomatsås. Visst skulle det säkert underlätta livet, men eftersom det är orimligt att anta att alla ska vara vara mästare på allt är det bäst att vi accepterar varandras brister. Varför haka upp sig på svårigheter när man kan fokusera på styrkor?

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.