Har du någonsin tänkt på att det fortfarande finns många som tycker att autism borde rehabiliteras bort? Och ändå borde det vid det här laget vara känt att autism är en funktionsnedsättning som beror på hjärnavvikelser. En bloggkommentator undrade vad rehabiliteringstänket beror på, och själv undrar jag samma sak. Varför anses det ideala vara att vi autister ska leva så neurotypiskt som möjligt, det vill säga som om vi inte hade autism? Varför anses avsaknad av autism vara synonymt med god livskvalitet?
Kan härröra från gamla tider
Frågar du mig så tror jag att tänket kan härröra från tidigare decennier då autism ansågs bero på kalla ”kylskåpsmödrar”, det vill säga mödrar som inte gav sina barn tillräckligt mycket kärlek vilket ansågs ha gjort dessa barn autistiska. På 1960-talet förklarade man ju de flesta utvecklingsavvikelser med barndomstrauman. Schizofreni ansågs bero på dåliga mödrar liksom även autism och många andra psykiska avvikelser. Och lösningen ansågs vara psykodynamisk terapi! Att biologiska faktorer skulle kunna orsaka autism föll inte läkarkåren in.
Äldre blir bemötta på ett annat vis
Trots att vi borde ha kommit längre i utvecklingen känns det som att samhället fortfarande har rester av det gamla tänket kvar. Och anmärkningsvärt i sammanhanget är att äldre sällan brukar bli bemötta på samma vis som vi med autism/npf. De allra flesta tycker ju definitivt inte att äldre borde försöka ”rehabilitera bort” sin ålder. Tänk om man skulle säga till en 100-åring: ”Försök bortse från din ålder. Lev istället som du gjorde när du var 20 år. Om du mår dåligt av att festa hela nätterna, försök ignorera det och utöka utmaningarna successivt. Känns det jobbigt måste du försöka förändra din attityd.” De flesta inte skulle säga så till äldre, men varför är det helt andra ljud i skällan när autism kommer på tal?
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Det är ingen utveckling
Detta rehabiliteringstänk kan genomsyra hela yrkesverksammas arbetssätt när de jobbar med oss autister. Det börjar redan i barndomen: Om ett autistiskt barn leker ensam uppmanas barnet ofta att börja leka med andra barn istället för att någon skulle ta reda på om social delaktighet verkligen är autistens önskemål. Det hände mig när jag var ett barn (visserligen var min autism odiagnostiserad på den tiden). Och om barnet gör som de vuxna vill och börjar ta initiativ till kontakt får autisten höra att ”hen har utvecklats”. Men är det verkligen utveckling om ett barn med autism har lärt sig att åsidosätta sina behov för att hen tror att hen inte duger annars?
Jag har ett annat val
I diagnoskriterierna för autism nämns ”avsaknad av intresse för jämnåriga”, men detta bortses helt ifrån (observera dock att inte alla med autism uppfyller det kriteriet). Istället utgår man från att de autistiska särdragen inte ingår i autistens personlighet. För mig blev det ett stort trauma, och riktig ”utveckling” skedde hos mig först i vuxen ålder då jag förstod att det var helt okej att vara annorlunda! Visst, jag skulle kunna sträva efter ett neurotypiskt liv, delta i sociala sammanhang mot min vilja och må dåligt. Men varför skulle jag göra det valet när jag också har ett annat val: att acceptera mig själv som jag är och må bra? Om autisten själv vill träna för sin egen skull är det givetvis en annan sak, men autisten ska få välja själv!
Är du emot mångfald?
Om du är för mångfald i samhället är det dags för dig att träna bort ditt rehabiliteringstänk om autism! Om du anser att vi autister borde försöka träna på självständighet, våra sociala färdigheter, ögonkontakt o s v även om vi inte vill så är du emot mångfald! Mångfald innebär ju att alla ska ha rätt att vara olika och bli älskade och accepterade som de är. Så länge du anser att autistens preferenser, intressen och val är mindre värda så strävar du emot mångfald!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
Det du beskriver låter jobbigt, och jag förstår att det blir problematiskt när man bor högst upp utan hiss. Det…
10 svar på ”Dags att ta bort rehabiliteringstänket om autism”
Men åh så bra skrivet Paula! 🙂 Jag tror stenhårt på mångfald vilket inte alltid är kompatibelt med hur samhället faktiskt är i många avseenden, så som jag känner till den. Det ”skaver” att vara individualist. Speciellt om man riktar blicken mot hur fyrkantig bland annat, byråkratin kan visa sig vara när man ber om hjälp av vissa myndigheter. Inte alltid ”hjälpen” (rehabiliteringen) är den hjälp som man faktiskt kan behöva – eftersom synsättet är så olika mellan givare och tagare.
Tack Susanna! 🙂 Jag tror också på mångfald, men jag önskar samtidigt att alla förstod att mångfald betyder mycket mer än t.ex. att ge homosexuella rättigheter. Alla människor borde accepteras så länge man inte skadar någon annan.
Precis, ”hjälpen” hjälper ju inte om den enda hjälpen man erbjuds är rehabilitering.
Jag ville inte heller vara med jämnåriga som liten, av anledningen att de var elaka, hade nära till våld m.m. Det insåg jag väldigt tidigt. Och jag var rädd för dem. Så jag var alltid bara med vuxna, om jag själv fick välja. Eller ensam, som var mycket bättre.
Tyvärr är det ju inte helt okej att vara ”annorlunda” i vuxen ålder heller… För människor i stort blir inte bättre, snällare och mer civiliserade bara p.g.a. ålder. Det var dock alltid det jag trodde och tänkte på skoltiden. Sen insåg jag att jag hade fel. Dock kan folk inte tvinga en till lika mycket som man inte vill! Egentligen ingenting. Särskilt inte att behöva umgås med personer som man inte vill ha något att göra med.
Men eftersom du inte ville leka med jämnåriga eftersom de var elaka betyder det att det inte var din egen vilja att vara ensam! Du hade velat vara med andra om de hade varit snälla mot dig. Jag tycker att det är jätteviktigt att samhället skiljer på de som är ensamma av fri vilja och de som känner sig tvungna att välja ensamheten, antingen för att de är mobbade eller utstötta eller att de inte vågar delta i sociala sammanhang.
Jag tycker tvärtom att många vuxna är snällare än barn, men jag har å andra sidan mött många snälla vuxna (t.ex. mina kollegor). Och som barn utsattes jag för mycket grov mobbning där mobbarna utsatte mig både för psykisk mobbning men även slog mig, spottade på mig, låste in mig på toaletten o s v. Jag har mycket svårt att se att vuxna på t.ex. en arbetsplats skulle låsa in en kollega på toaletten och ta dennes saker och att kollegan skulle behöva frukta för sin personliga säkerhet. Jag tror iaf att det är ganska ovanligt, och OM det händer skulle det bli ramaskri i tidningar.
Däremot kan ju vuxna såklart mobba en kollega genom att ignorera vederbörande eller sprida rykten om personen, men jag föredrar personligen att bli ignorerad eller att folk pratar illa om mig än att jag blir utsatt för så grova fysiska angrepp som jag blev som barn. Jag har stött på vuxna som typ ignorerat mig och varit otrevliga, men jag tycker att det varit lättare att hantera än mobbarna i min barndom. I min värld är vuxenmobbning ”mildare” än ”barnmobbning”, men jag kanske resonerar så bara p g a mina barndomserfarenheter.
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är kapabla till att göra och vad de har utsatt mig för. Vill dock inte skriva ut det här. Men jag är jätteglad för att jag inte behöver ha något jobb, det är allt jag tänker säga om saken.
Jag upptäckte vuxnas elakhet ju mer jag själv blev vuxen. Det var då jag insåg att det aldrig kommer sluta. Att det är såhär folk är och att de alltid väljer ut någon som de tycker inte passar in och är annorlunda till att ge en helt annan behandling än vad de ger alla andra.
Jag har ingen tro alls på mänskligheten, har inte haft det på länge. Men folk är endast elaka mot utvalda personer – aldrig mot alla. Hela livet har varit en enda uppvisning av det. Och samma personer är alltid jättetrevliga, lismande och respektfulla mot alla som ”står över de” i hierarkin. Det är just de där undantagen man alltid måste fortsätta tro på och söka efter! Så länge de finns – vilket jag vet att de gör – så får man aldrig ge upp hoppet och tron på det goda. 🙂
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har svårt att sätta gränser. Jag tror inte att det var en slump att jag blev mobbad i skolan utan jag var ett utmärkt offer för mobbarna.
Jag tycker inte att det är bra att helt tappa tron på mänskligheten för det finns också fina människor. Samtidigt är det inte heller bra att lita på människor blint. Människor kan också ha goda och onda sidor.
🤔
För många människor är nog autism svårt att greppa så då blir det att man fokuserar främst på rehabilitering om autisten har psykisk ohälsa parallellt. Men risken verkar stor att man får olika sorters rehabilitering utan hänsyn till autistiska behov:(
Psykisk ohälsa hos autister kan ju orsakas av brister i miljön t ex frånvaro av anpassat bemötande, frånvaro av el bristande anpassningar i vardagen, frånvaro av anpassade råd och otillräcklig vägledning/otillräckligt professionellt stöd i att förstå sina autistiska behov och i att kommunicera dom. Sånt verkar ofta förbises i stöd till autister. Kanske är det den främsta orsaken till att många autister inte blir bättre från en hel del olika sorter av psykisk ohälsa eftersom vanlig rehabilitering inte tar hänsyn till vem man egentligen är? (Det finns alltid undantag men i det stora hela). Rehabiliteringstänkandet utgår ifrån att autister ska må bra av sånt majoriteten människor mår bra av bara.
Precis, psykisk ohälsa (och även ett aggressivt beteende) hos en person med autism kan orsakas av brister i miljön. Samtidigt vet jag att autismforskare som Tony Attwood har skrivit att autister även har en genetisk sårbarhet för att utveckla psykisk ohälsa p g a ärftliga faktorer och att många autister har svårt att hantera känslor vilket kan orsaka ett aggressivt beteende. Så det påstås att även autism I SIG är en riskfaktor, men det är ingen ursäkt för att bortse från miljöfaktorerna.
Men i mitt fall hade ENBART bristerna i miljön och bemötandet orsakat min psykiska ohälsa. När jag slutade följa normer och började leva som jag ville försvann den psykiska ohälsan HELT. Och den har inte kommit tillbaka trots att det gått 20 år. Jag tycker att det är helt otroligt!
Jag tror precis som du skriver att rehabilitering ofta inte tar hänsyn till vem autisten är. Precis som du skriver utgår många från att en autist mår bra av samma saker som neurotypiker mår bra av. Och om autisten gör annorlunda val använder sig yrkesverksamma i värsta fall av MI (Motiverande samtal) istället för att ta reda på vad som är det bästa för den enskilde autisten.
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara om miljön. Men jag tror ändå miljön spelar stor roll för mig och många andra. Och för dig också låter det som🙂 Grattis! Då är du ett gott exempel på hur anpassad miljö och anpassat bemötande kan va avgörande för frånvaro av psykisk ohälsa.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade roll för mig. I rätt miljö lider jag inte av psykisk ohälsa. Därför är det farligt när yrkesverksamma utgår från att autisten ska rehabiliteras när det egentligen är omgivningen som behöver korrigering.