Det som många har frågat mig är om jag tycker att livet blir svårare eller lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism. För mig har livet blivit lättare på många sätt, men det beror absolut inte på att min Aspergers syndrom och svårigheter skulle ha växt bort utan det handlar om att jag har hittat fungerande strategier för att kunna leva utan att bli totalt utmattad.
Måste lyssna på mitt ensamhetsbehov
Många strategier som jag har hittat är sådana som går emot det jag lärde mig som barn. När jag var barn, fick jag höra att man skulle bli deprimerad och ångestfylld om man isolerade sig ensam hemma alldeles för länge, men efter att jag fick min diagnos och lärde känna mig själv förstod jag att den regeln inte gäller mig. Om jag känner för att vara ensam, tillåter jag mig att vara det oavsett vad experterna säger. Det får mig att må bra, annars mår jag dåligt.
Andra människor uttryckte sin oro
En gång för runt 12-13 år sedan gick jag hemma utan sysselsättning och hade gjort det i flera års tid, och då var jag i princip hemma ett halvår utan att träffa en enda människa under tiden. Jag njöt av mitt liv av fulla drag medan omgivningen uttryckte sin oro och trodde att jag hade blivit deprimerad. Jag gör på samma sätt när jag åker Finlandsfärja: jag brukar isolera mig i hytten under hela resan för jag älskar trånga utrymmen.
Orkar inte ha det ordningsamt och rent
Vidare fick jag lära mig att man skulle plocka undan hemma, inte ha för många saker framme samt bädda sängen på morgnarna. Men jag har märkt att jag inte orkar plocka upp det jag råkar tappa på golvet, och därför kan jag inte ha det ordningsamt hemma. Jag orkar inte bädda sängen eftersom det tar alldeles för mycket energi. Om jag ska må bra kan jag inte möta upp omgivningens förväntningar på ett någorlunda rent och ordningsamt hem, men det får vara så.
Äter samma mat varje dag
Jag äter också samma maträtter varje dag när jag är hemma, och jag äter maten kall. Genom att låta bli att värma maten sparar jag också energi. Jag har lärt mig hemma att kyckling, risk, fisk och sådant bör ätas varm, men jag märkte att det blev alldeles för mycket för mig och många steg om jag värmer maten. Det går mycket snabbare och mer effektivt om jag tar fram maten direkt ur kylskåpet och äter den kall, och jag mår därför bättre av att göra så.
Strävar inte efter normalitet utan lycka
Idag strävar jag inte längre efter att vara normal utan jag strävar efter att vara lycklig. Genom att följa dessa strategier har jag sparat otroligt mycket energi, mitt liv har blivit otroligt mycket lättare och jag mår fysiskt och psykiskt mycket bättre. Därför anser jag att livet absolut kan bli lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism, men det krävs ofta att man måste gå emot omgivningens förväntningar och strunta totalt i dagens normer.
28 svar på ”Blir livet med Aspergers syndrom lättare med åren?”
Åh, vad bra att sluta sträva efter att vara normal utan bara sträva efter att va lycklig.
Ja verkligen, mitt liv blev mycket bättre när jag började strunta i normalitet. Jag önskar bara att jag hade förstått det tidigare 🙂
Lättare för mig (när jag förstod min funktionsnedsättning och tog reda på vad som var ”fel” med mig) men svårare för en oförstående omgivning lika med ett större utanförskap vilket gör det svårare för mig. Känns som att jag är en paradox som att jag lever i ett moment 22…
/ 50 åring AS:are utan diagnos
Tack för en läsvärd blogg
Hej Martin! Vad roligt att du gillar bloggen!
Tråkigt att höra att du lever i en oförstående omngivning 🙁 Ibland kan livet faktiskt bli svårare med åren, mycket beror på de yttre omständigheterna som t ex om man har någon försörjning eller om man blir utförsäkrad, om man lever i en förstående eller oförstående omgivning osv. Jag kan verkligen förstå att ditt liv är svårare om din omgivning inte förstår dig och du har hamnat utanför 🙁
I 3 dagar i rad nu har människor varit mycket oförstående emot mig. Jag blir upprörd och irriterad. Nu senast tjatade och trakasserade min pappa mig för att det upptäckts att jag har D-vitamin brist och att jag behöver medicin för det. Och då ska han tjata och trakassera mig för att jag inte vill gå ut mer än jag gör och inte vill vara ute i solen mer än jag är och för att jag inte vill sätta och mig på balkongen. Och jag överdriver inte när jag säger att han trakasserar. Om jag säger att jag inte vill så säger han trakasserande och hotande: att då för du ha D-vitamin brist då o.s.v. Men jag äter ju medicin för fan.
Usch, vad tråkigt 🙁 Skickar dig en styrkekram! Jag känner igen det här med att man inte vill sätta sig på balkongen. Själv tvingar jag mig själv ibland till balkongen men har inte suttit där en enda gång i sommar och saknar inte det heller. Jag trivs helt enkelt bättre inomhus, så jag förstår dig!
Ja, vad ska man sitta där och göra. En del säger att man kan sitta där och läsa en bok. Men varför skulle jag vilja sitta och läsa en bok med störande ljud runtomkring i den brännande hettan på balkongen? Och inte vill jag sitta där och göra ingenting heller eller titta på folk på gatan. Och jag vill inte bränna mig. Jag är känslig för solljus. Och inte vill jag bli svettig i onödan heller.
Ja, vad ska man sitta där och göra. En del säger att man kan sitta där och läsa en bok. Men varför skulle jag vilja sitta och läsa en bok med störande ljud runtomkring i den brännande hettan på balkongen?
Ta på dig kortbyxor och linne och drick en kopp kaffe eller en kopp te på balkongen eller gå en långsam promenad en halvtimma mitt på dagen så har du någonting att göra under tiden.
Jag tycker inte om kaffe eller te och har ändå ingen lust att sitta på balkongen. Och en vända på stan brukar jag gå nästan varje dag så varför ska han klaga för? Och har han rätt att tjata på mig och trakassera mig?
Vad bra att du kommer ut varje dag! Jag tror att många människor har svårt att förstå om någon inte gillar saker som de flesta människor gillar. De flesta tycker ju att det är mysigt att sitta på balkongen och kan ha svårt att ta in om någon inte gillar det. Jag tycker att du ska ta upp det här med din pappa någon gång när ni har en lugn stund tillsammans och berätta för honom hur du känner.
Det går tyvärr inte att ”prata” med min pappa. När jag säger vad jag känner blir han bara arg och irriterad och skäller.
Vad tråkigt att det inte går att prata med honom 🙁
Går det att skriva ett brev till honom då eller är det lika lönlöst som att prata med honom?
Du kanske har lättare för att formulera dig i skriftligt än muntligt också.
Och en vända på stan brukar jag gå nästan varje dag så varför ska han klaga för?
Säg det den som vet. Du kanske ska informera honom om att det räcker med att du får 30-60 minuter solljus på dig mitt på dagen för att ditt behov av D-vitamin ska tillgodoses naturligt. Och om det inte hjälper så måste du kombinera detta med medicin för 30-60 minuter ska vara tillräckligt för att tillgodose behovet av D-vitamin. Om han får information om hur få minuter som är tillräckligt så kanske han inte tycker att du behöver vara ute mer än så. Han kanske tjatar för att han är okunnig vad gäller hur kroppen tillgodogör sig D-vitamin.
Och har han rätt att tjata på mig och trakassera mig?
Det är klart att han inte har men jag misstänker att du och din pappa upplever hans beteende olika.
Jag tycker inte att jag ska behöva skriva ett brev till honom. Dessutom vill jag inte och orkar inte. Han har inte att göra med om jag sitter på balkongen eller ej. Jag bestämmer själv. Dessutom äter jag medicin för D-vitaminbrist. Det där med D-vitaminbristen är inte det enda han försöker bestämma över. Han försöker bestämma över andra saker också och över andra människor.
Han försöker bestämma över andra saker också och över andra människor.
En duktig psykolog kanske kan hjälpa dig att hitta strategier som hjälper dig att hantera din pappa? Det är troligtvis enklare att ändra sitt eget sätt att förhålla sig till andra människor än att ändra på andra människors sätt att bete sig.
Mats det är han som borde lära sig hur han ska förhålla sig till andra människor. Du känner inte min pappa.
Det är mycket möjligt att din pappa behöver ändra på sitt sätt att behandla andra människor. Det jag säger är bara att det oftast är en mer framkomlig väg att hitta strategier för att hantera människor som beter sig illa än att försöka ändra på andra människor. Det är väldigt svårt att förändra en människa som är förändringsobenägen. Det tog mig många år att inse att jag måste ändra mitt sätt att förhålla mig till människor som jag upplever beter sig illa mot mig snarare än att försöka ändra på dessa människor. Jag önskar att det hade varit möjligt att ändra på dessa människor istället men det är tyvärr oftast inte så verkligheten ser ut.
Jag tror inte att jag kan ändra på honom. Men jag ska ändå inte behöva tycka att det är okej hur han bemöter mig. Jag har rätt att bli sur på honom.
Och jag tycker inte att man har rätt att bete sig hur som helst heller och andra bara ska vara tysta och svälja det.
Jag har rätt att bli sur på honom.
Det sägs att man inte kan rå för sina känslor. Självklart har du rätt att bli sur på din pappa. Jag säger bara att jag inte tror att det är konstruktivt att du blir sur på din pappa utan att du istället borde fokusera på hur du bäst hanterar din pappas beteende. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att man gör bättre i att hitta strategier för att hantera irriterande människor på än att gå och irritera sig på dem. Det är enklare sagt än gjort men jag tror ändå att du gör bäst i att försöka hitta strategier som hjälper dig att hantera din pappas beteende istället för att gå i klinch med honom. Tex: http://www.kollega.se/sa-hanterar-du-besvarliga-manniskor
Din pappa vill dig nog bara väl även om hans tillvägagångssätt lämnar en del i övrigt att önska. Du behöver knappast spendera timmar i solen. 30 minuter mitt på dagen verkar tillräckligt:
Att exponera mycket hud, när solen står som allra högst på sommaren – men inte längre än att den blir mättad – ger mest D-vitamin med minst risk för skador. Det kan tidsmässigt innebära 10–30 minuter beroende på hudfärg, längre för mörkhyade. https://sv.wikipedia.org/wiki/D-vitamin
Solning och D-vitamin
En person med hudtyp III som exponerar ansikte, armar och händer för solljus i 15 min under en dag (kl 10.00-15.00) i april-september syntetiserar ca 1 000 IE vitamin D3. Kortare tider krävs för hudtyp I-II, längre för hudtyp IV-VI.
Utöver hudtyp och storlek på exponerat hudområde spelar en rad andra individ- och miljöfaktorer in (se ”Etiologi” ovan). Det är därför omöjligt att ge en exakt tidsangivelse för hur länge man behöver vistas i solen för att uppnå önskvärd D-vitaminproduktion. Att viss exponering av huden för sol under förhållandevis korta tider är en viktig källa till kroppens D-vitaminsyntes påverkar dock förstås inte det faktum att mer omfattande solning är en viktig riskfaktor för utveckling av flera sorters hudcancer. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=4004
Jag tycker det finns all anledning för människor med ADHD och Aspergers syndrom att ta D-vitaminbrist på allvar eftersom D-vitaminbrist förstärker svårigheter som är vanliga hos människor med NPF:
Koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och irritabilitet.
För mig har livet blivit svårare. Jag fick min autismdiagnos i höstas, 45 år gammal. -97 föddes vår dotter med en svår hjärnskada och livet för oss förändrades radikalt. Massor med människor i sjukvården, sockuratorer, terapeuter mm i det oändliga var jag tvungen att ha kontakt med pga dotterns behov och vård. Många resor till fastlandet till de stora sjukhusen och på habilitering. _Nya platser, nya människor, förändringar…….Att jag har svårt för = jag kraschade till slut mentalt och psykiskt.
Med alla svåra depressioner och mitt jag upp och ner har livet kolapsat fullständigt. Är känsligare i dag, blir fortare utmattad, mer ljudkänslig och mer känslig för stress och intryck…
I höstas, äntligen utreddes grundorsaken till mina problem som sagt…..Efter det avslutande samtalet sa psykologen som gjort utredningen att ”Nu kan det bara bli bättre”……
Vad tråkigt att du kollapsade! Tyvärr hann det också gå rätt långt i mitt fall och jag kraschade til slut, men jag var bara 24 när jag fick diagnosen och efter det har livet bara blivit bättre. Jag förstår verkligen att situationen med din dotter har gjort dig utmattad, även neurotypiker skulle tycka att det var jobbigt och det är säkert ännu jobbigare för dig som har diagnos! Det är inte alls konstigt att det blev för mycket för dig till slut. Styrkekram.
Massor med människor i sjukvården, sockuratorer, terapeuter mm i det oändliga var jag tvungen att ha kontakt med pga dotterns behov och vård. Många resor till fastlandet till de stora sjukhusen och på habilitering. _Nya platser, nya människor, förändringar…….Att jag har svårt för = jag kraschade till slut mentalt och psykiskt.
Fullt förståeligt att du kraschade. Vad som dock inte är lika enkelt att förstå det är att sjukvården inte fattar att alla dessa kontakter är oerhört energikrävande för vem som helst och särskilt för människor med Aspergers syndrom. Jag tror att autism och AD(H)D handlar väldigt mycket om just svårigheter att hålla många bollar i luften samtidigt. Jag har inte upplevt något sammanhang i livet där man behöver ha fler bollar i luften samtidigt än i just kontakter med myndigheter.
Jag känner igen mig i stressen över att träffa mängder av myndighetspersoner. Vi behöver en samordnare! SoL och HSL säger att socialtjänsten och sjukvården ska samordna sina insatser. Det är bra. Synd bara att dessa myndigheter struntar i lagen.
Efter det avslutande samtalet sa psykologen som gjort utredningen att ”Nu kan det bara bli bättre”
Jag ogillar den typen av ”käcka” kommentarer från människor som arbetar i vården. Överhuvudtaget tycker jag att psykiatrin mfl instanser snackar för mycket strunt och att de borde bli bättre på att hjälpa sina patienter istället. Om jag har problem med min ekonomi så vill jag att psykiatrin tex skriver bra läkarutlåtanden, gör upp en handlingsplan tillsammans med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan mm. Jag är inte intresserad av sympati från sjukvården. Jag vill ha hjälp att överkomma mina funktionshinder!
Jag tycker att det blivit svårare med åren. Som barn och tonåring behövde jag inte fundera på myndigheter, hus, jobb och annat vuxet. Mina problem att fungera slog till rejält i 20-årsåldern och därefter har det bara ökat. Fick diagnos i 30-årsåldern efter flera depressioner. Förståelsen och sättet jag hanterar min vardag har blivit bättre efter det, men jag upplever att min översensoriskhet och förmåga att hantera förändringar blir sämre för varje år. Kanske är det p.g.a. att jag väljer att försöka undvika det, vilket gör mig ovan vid det, eller så kanske det är p.g.a. att hjärnan har tagit stryk av alla depressioner och utbrändhetsskrov som jag fått tampats med, så att jag därför är känsligare nu.
Jag förstår vad du menar! Det som var fördelen när man var barn och tonåring var att man inte behövde ta ansvar på sammna sätt som man måste göra nu när man är vuxen. Men jag hade en jättejobbig barndom och stora problem i skolan och mamma tjatade dessutom hela tiden på mig att jag borde städa, och därför mår jag bättre nu som vuxen när jag slipper skolan och jag inte behöver anpassa mig alltför mycket. Jag tycker däremot att mitt liv har blivit stressigare i vuxenåldern, jag är mycket tröttare och mer utmattad nu än vad jag var när jag var barn, men jag mår psykiskt mycket bättre tack vare att jag nuförtiden lever ett liv som passar mig. Visst är det inte roligt att vara trött hela tiden, men jag är hellre trött än mår psykiskt dåligt. Därför är mitt liv lättare nu. Vad tråkigt att du också haft depressioner 🙁
Kanske är det p.g.a. att jag väljer att försöka undvika det, vilket gör mig ovan vid det, eller så kanske det är p.g.a. att hjärnan har tagit stryk av alla depressioner och utbrändhetsskrov som jag fått tampats med, så att jag därför är känsligare nu.
Jag upplever själv att jag är mer ljudkänslig nuförtiden än jag var förr om åren och det jag tror det beror på att jag är mer stressad nu än jag var som barn:
– Vi har en begränsad mängd resurser. Är man avspänd är det lättare att hantera stimuli, men har man redan förbrukat sina resurser kommer nya stimuli att upplevas som stressande. http://ki.se/forskning/oonskat-ljud-negativt-for-halsan
Dessutom får man inte glömma att ljud- och ljusföroreningarna i samhället har ökat. Ta bara trafikbuller som ex:
Buller är den störning som berör flest och trafiken är den största källan. Närmare tre miljoner människor i Sverige utsätts för trafikbullernivåer som överskrider gällande riktvärden. Alltfler människor bor i städer och tätorter, och tätortsarealerna ökar stadigt. Samtidigt som fler människor bor tätt ihop har vägtrafiken ökat vilket gör att bullerproblematiken breder ut sig. Om inte avsevärda insatser görs kommer dagens samhällsutveckling leda till en bullermiljö som inte överensstämmer med målen om en hälsosam miljö i hela landet.
Trafikbuller inverkar på människors liv genom att påverka och störa exempelvis sömn, vila och avkoppling. https://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/livsvillkor-och-levnadsvanor/folkhalsans-utveckling-malomraden/miljoer-och-produkter/buller/
Ljusföroreningarna breder ut sig: https://cdn2.vox-cdn.com/uploads/chorus_asset/file/697326/united-states-light-pollution-nih.0.jpg
Jag stör mig mer på LED-belysning än på vanliga glödlampor. Jag stör mig tom mer på LED-belysning på satellitbilder: http://www.skyandtelescope.com/wp-content/uploads/Milan-streetlights-in-2012-and-2015.jpg