Hyper- och hypokänslighet mot sensoriska intryck har lagts till i diagnoskriterierna för autism i DSM-5. I vardagstal kallas särdraget för annorlunda perception eller sensoriska utmaningar (alternativt perceptionsstörningar, men det är ett begrepp som många av oss autister ogillar med tanke på att de flesta av oss inte vill bli sedda som ”störda” utan bara annorlunda). I den gamla diagnosmanualen DSM-IV nämndes inte annorlunda perception alls vilket många tyckte var anmärkningsvärt med tanke på att sensoriska avvikelser är mycket vanligt förekommande hos oss med autism!
Särskilt vanligt hos kvinnor med autism
Visste du om att det finns en studie som har visat att annorlunda perception är ännu vanligare hos autistiska kvinnor än autistiska män? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta skulle vara en av anledningarna till att kvinnor med autism får diagnosen senare än män: annorlunda perception syns inte och vi kvinnor är duktiga på att kamouflera i syfte att passa in. Psykologen och autismforskaren Tony Attwood har skrivit i sin bok att sensoriska utmaningar har en mycket negativ effekt på autistens livskvalitet. Vi kvinnor med autism har alltså minst lika stora svårigheter som autistiska män, men våra svårigheter kan vara osynliga för omgivningen!
Kan vara ett stort hinder
Jag har märkt att det finns en mycket stor okunskap om vad de sensoriska utmaningarna vid autism egentligen innebär. Väldigt många har hört att en autist kan vara känslig mot sinnesintryck, men väldigt få har förstått omfattningen av intryckskänsligheten. Många tänker: ”Jaja, vissa med autism tycker att det är jobbigt med ljud och ljus, men de får väl stå ut.” Många har helt missat att autisten kan lida obeskrivligt mycket under tiden de utsätts för det obehagliga samt även efteråt. Vidare har många missat att de sensoriska utmaningarna kan hindra en autist från att leva ett vanligt liv. Det kan vara ett stort hinder i vardagen!
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Gör vad som helst för att slippa
P g a obehagliga sinnesintryck i form av ljud, parfymlukt o s v kan vissa med autism verkligen hata att åka kollektivtrafik så mycket att de gör vad som helst för att slippa: de tackar nej till aktiviteter de egentligen tycker om eftersom deltagandet skulle kräva en 20 minuters bussresa. De kan inte börja på en utbildning eller ett jobb som kräver en resa med kollektivtrafik eftersom de aldrig skulle klara av att åka buss flera dagar i veckan (och nej, det handlar alltså inte om bekvämlighet utan om att kroppen mår väldigt dåligt av intryckskänsligheten).
En mycket obehaglig upplevelse
När jag nyligen genomgick en koloskopi tvingades jag dricka upp en större mängd laxeringsmedel inför undersökningen. Jag kan inte ens beskriva hur obehaglig smakupplevelsen var, jag ryser fortfarande när jag tänker på det (jag är smakkänslig på grund av min autism). Och detta trots att jag sög på en halstablett och använde ett sugrör! Upplevelsen blev så traumatisk för mig att jag nästan aldrig varit med om något liknande. Jag vill inte ens diskutera min smaköverkänslighet här på bloggen för jag mår extremt dåligt av att tvingas äta och dricka saker jag inte klarar av (vissa skämtar om det eller tycker att det är gulligt, men för mig är det bara jobbigt!)
Skulle hellre dö
Upplevelsen var så hemsk att jag bestämde mig för att aldrig göra koloskopi igen. Alltså aldrig någonsin även om det skulle behövas av medicinska skäl (förutsatt att det i framtiden inte uppfinns någon annan lösning så att man slipper dricka laxeringsmedel). Jag skulle hellre dö i oupptäckt tarmcancer än tvingas smaka på laxeringsmedlet igen, och jag överdriver inte utan menar verkligen det!
Är inte så för neurotypiker
Även många neurotypiker (=människor utan autism) tycker att laxeringsmedlet smakar vidrigt, men de är inte beredda att dö i cancer för att slippa smaken. En neurotypiker kommer troligen aldrig förstå hur någon hellre riskerar att dö än att dricka upp något som smakar vidrigt, men det är just det som sensoriska utmaningar handlar om: de påverkar autistens liv mycket mer än vad du tror!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Tack detsamma Cindy! 🙂
Tack detsamma Dr Blom! Jag trodde att man sade god fortsättning först närmare nyår, men där ser man 🙂
God jul Paula🌲🌲🌲
God fortsättning Paula! https://sverigesradio.se/artikel/6597539
God jul, Susanna! 🙂
God Jul till dig Paula!
Bra skrivet! När spelarna samarbetar kring spelet blir reglerna tydliga och autisten slipper förhoppningsvis känna sig osäker på vad som…
Detta är något jag har funderat ganska mycket över! Särskilt i relationen till spelet world of warcraft som jag spelade…
Det här med samtalsämnen blir ofta aktuellt om man har en stor social krets och förväntas mingla (vilket ofta är…
Faktiskt borde habiliteringar börja använda sig av autister /mer/ i sin psykoedukation av speciellt nydiagnostiserade. Några som egna erfarenheter kan…
23 svar på ”Autism och sensorisk överkänslighet”
Idag var jag med om något märkligt. Jag var i en stor lågprisaffär och skulle handla julsaker och på en avdelning var det bara jag och en ung mamma med sitt nyfödda lilla barn. Babyn började gråta och jag fann det mycket gulligt! Det var ett annat slags skrik som jag möttes av på nästa avdelning där det var flera äldre barn och deras föräldrar som stojade och var högljudda och det var för mycket för mig, det var som om ström gick igenom kroppen och jag fick ont i öronen/kroppen. Jag brukar i vanliga fall kunna ”stänga av mig” i sådana lägen och blir naturligtvis helt matt efteråt. Men nu var det än värre, funderade efteråt om det kunde bero på att jag haft en dålig natt och inte fått sova de timmar som jag brukar. Att jag var mer känslig och mottaglig för dessa ljudstimuli i kombination med ljuset från affärens irriterande lysrör. Jag ville bara därifrån så fort som möjligt.
En annan sak jag kom att tänka på är ett ruskigt minne från England och jag blev bjuden på lila och kornig gelé som efterrätt vid en middagsbjudning. Jag började må illa och svettas för konsistensen var vidrig! Känner den känslan fortfarande bara jag tänker på det. Likaså känslan när man tar i äldre fleece eller krossad sammet… det är för mycket! Däremot tycker jag om tyget på min regnjacka, det kanske inte är vanligt förekommande tänker jag. Eller att klappa och gosa med mina katter, det är bland det bästa jag vet! 🙂 Just det här sistnämnda är kanske mer vanligt, men ibland tänker jag att jag känner mer än andra. Jag visar det kanske inte så tydligt utåt men inom mig är det mycket som pågår.
Jag har förresten slutat med min antidepressiva medicin och börjar känna mer än vad jag gjort på många, många år. På sätt och vis är det befriande att komma i kontakt med mig själv, det är hög tid för det. Undrar bara om min omgivning är ”med på noterna” så att säga. Denna medicin jag har haft har verkligen gjort att mina känslor har varit bortdomnade eller avhuggna. De var bra när jag mådde skit men nu började jag må skit för att jag inte kände något. Läskigt.
Det kan mycket väl vara så som du skriver att vissa ljudstimuli i kombination med andra stimuli (t.ex. lysrör) kan bli för mycket! Just lysrör brukar många autister ogilla.
Usch, det är verkligen vidrigt med vissa konsistenser! Däremot älskar jag precis som du att klappa och gosa med djur (och barn), och jag tror faktiskt att jag gillar det mer än de flesta andra människor! Du kan ha rätt i att vi autister kan känna mer än andra i sådana situationer.
Jag har också hört andra berätta att antidepressiv medicin fått dem att känna sig avtrubbade. Ibland kan det vara nödvändigt med medicin, men behöver man inte medicinerna längre är det alltid positivt att man kan sluta!
Tack snälla Paula! Vilket sammanträffande att du skrev om det här just nu. Berättade häromveckan för min tillfälliga samtalskontakt (präst:)) om hur jag inte kunde fortsätta jobba med en pojke med autism och kognitiv funktionsnedsättning för att han slog mig. Det blev för jobbigt pga smärtkänsligheten. Antingen så nöp han mig hårdare än han nöp sina familjemedlemmar eller så är jag helt enkelt känsligare. Jag tycker det stämmer på mig i andra situationer också. Berättade även om en annan pojke jag har med adhd (skulle inte förvåna mig om han även blev diagnostiserad med någon form av autism) som är ”kinkig” med maten. Han fick typ panik när han såg att det var sås till men jag sa att han inte behöver ta någon sås. Det var så hemskt att bli tvingad att äta vissa saker som barn!! Så jag förstår dig med laxeringsmedlet.
På psykiatrin kanske de har mer koll på sånt här än i kyrkan men jag får inte träffa min gamla samtalskontakt där mer… Å andra sidan fick jag prästen att gråta lite nu när jag berättade om mina svårigheter <3 det uppskattar jag till skillnad från såna som skämtar, som du nämnde. Hon tyckte inte att jag skulle utsätta mig för sånt pga smärtkänsligheten. Inte för att någon ska behöva bli slagen! Det tyckte inte chefen heller. Men det är svårt att veta var gränsen går, han förstår ju verkligen inte att det är fel att slåss. Det är ett av hans sätt att kommunicera. Men vad gäller perception är det ju himla svårt att lära sig att få en annan perception. Inget som går att träna på precis! Och jag är fortfarande helt genomsvettig när jag kommer fram efter att ha åkt kommunalt. Så mycket folk, intryck, ljud, ljus, beröring från främlingar och äckliga lukter. Hoppas att du har någon som förstår din annorlunda perception och inte ifrågasätter!!
Jag förstår verkligen att du inte kunde fortsätta att jobba med pojken. Precis som du skriver var det pojkens sätt att kommunicera, men det blev alldeles för jobbigt för dig. Det är såklart omöjligt att säga om du är ovanligt smärtkänslig eller om pojken nöp och slog dig extra hårt, men eftersom situationen var som den var var det ju ingen bra arbetsmiljö för dig!
Usch ja, laxeringsmedlet påminde mig om massor av traumatiska barndomsminnen om äcklig mat jag tvingades äta upp. Det är verkligen tortyr att tvingas äta och dricka saker som smakar vidrigt. Dessutom skulle man dricka upp laxeringsmedlet inom en viss tid. Jag hade alltså tidspress på mig.
Vad tråkigt att höra att du inte längre får prata med din gamla samtalskontakt på psykiatrin för jag vet att du har haft henne i många år. De borde åtminstone fixa en ny samtalskontakt till dig, tycker jag! Vad bra i alla fall att prästen är förstående, och jag vet att du gillar henne 🙂
Det är faktiskt ändå rätt många som förstår och respekterar min smakkänslighet. De som kommenterar och skämtar om det eller tycker att det är konstigt tillhör en minoritet tack och lov. Däremot tror jag att det är få som förstår att jag faktiskt hellre dör i oupptäckt cancer än dricker laxeringsmedel igen. Många förstår att jag inte vill äta vissa saker, men samtidigt skulle de nog ha svårt att förstå att det är så illa att jag verkligen vägrar genomgå något liknande igen även om det skulle handla om liv och död!
Tack för svaret Paula!
Ja, det var svårt också eftersom jag inte fått någon information innan om hur han var. Dessutom sa de att han har adhd och inte autism. Det kändes ju mer som adhd dock. Men tror mest det var den kognitiva funktionsnedsättningen som gjorde att han inte ens kan lära sig förstå att man inte får slåss.
Det är hemskt att bli tvingad att äta och dricka saker! Som barn hade man ju inget att säga till om. Jag tvingar aldrig barn att äta saker, särskilt inte de med svårigheter för man märker att de bara inte vill trotsa utan faktiskt får panik!!
Min samtalskontakt sa att psykiatrin vill ha så korta kontakter som möjligt och att jag har haft väldigt lång kontakt och ”haft det bra”. Hon slutar inte ens där utan jag får bara inte… dessutom vill de att jag ska gå i terapi igen och får inte ens träffa henne i väntan på det…
Ja prästen är bra! Men självklart ska hon sluta nu så har bara ett samtal kvar 🙁 det är osäkert hur möjligheten ser ut sen… i bästa fall blir det kanske mer sällan men förmodligen inte så länge… så jobbigt att byta hela tiden!! Nu när jag precis blivit av med en lång samtalskontakt… det tar så lång tid för mig att kunna prata helt öppet om saker också! Jag vågar inte ens säga hur värdefullt det varit och fortfarande är. Inte så som jag skulle vilja uttrycka det i alla fall. Då känns det ju som att man skulle skuldbelägga och det vill jag verkligen inte att det ska låta som! Jag känner bara att hon räddade mitt liv när det var som värst med sorg efter missfall och annat och psykiatrin vände ryggen. Ibland känns det som på liv och död med samtalen och en sån sak man bara inte säga. Det vore egoistiskt. Även om det var hennes förslag från början för att jag såg ledsen ut.
Så bra att de flesta är förstående med din smakkänslighet!! Jag förstår att det känns som på liv och död för dig också! Så har jag känt med illamående under graviditet också. Så pass obehagligt att jag valt att avsluta graviditeten. Vet inte hur jag nånsin ska klara av att genomgå en graviditet igen. Och då finns det ändå många som slipper må illa!!
Oj nu blev det jättelångt!! Förlåt!!
Många k-kramar!
Jag hade också gjort som du och sagt upp mig från uppdraget om jag hade varit i din sits. Att bli nypen gör riktigt ont, det är nästan ännu värre än att bli slagen tycker jag (men beror såklart på hur hårt man blir slagen såklart, men han nöp ju och slog dig!)
Oj, typiskt att prästen ska sluta nu och extra tråkigt för dig för jag vet hur mycket hur hon har betytt för dig. Du kommer förhoppningsvis hitta en ny präst att prata med ibland, men jag vet ju att det kanske inte kommer att vara samma sak, särskilt i början.
Verkligen tråkigt att psykiatrin saknar resurser för att kunna erbjuda dig fler samtal. Oftast brukar de vilja att man har cirka 10 samtal typ och sedan ska man vara ”klar” med behandlingen. Visst, du har fått betydligt fler samtal än så, MEN det spelar ingen roll i sammanhanget för du är ju fortfarande i behov av samtal. Att du gick igenom en svår livsperiod gör psykiatrins agerande ännu mer oacceptabel 🙁
Tur att samtalen med prästen räddade dig! Du ska definitivt inte ha dåligt samvete även om du skulle berätta för henne hur mycket samtalen har betytt för dig. Det är hennes jobb att lyssna på dig, och samtalen var som sagt hennes förslag från början!
Vissa mår tyvärr mer illa under graviditet än andra. Jag kan tänka mig att det är extremt obehagligt att må illa dag ut och dag in i flera veckors tid och i värsta fall i flera månader! 🙁
K-kram till dig med 🙂
Hej igen!
Ja, jag håller med om att det gör mer ont att bli nypt!! Och det gjorde han ännu mer än att slåss och jag kände att armarna liksom blev helt varma och ömmade ett bra tag efteråt. Men övriga i familjen verkade inte bry sig just när han nöp, ”bara” när han slog.
Ja, nu har vi haft vårt sista samtal. Åtminstone i den här kyrkan. Varför just hon? Haha! Men det är klart att alla vill prata med henne eller anställa henne. Även om hon säger att hon inte släpper mig helt, håller kontakten med mig, inte kommer glömma och ber för mig ofta så, ja… man vet inte hur och när det blir igen och det är alltid jobbigt (även om de orden lugnade mig lite). Jag är hopplös med sånt för jag vill veta! Men hon LOVADE att det åtminstone blir NÅT samtal på nya stället, när jag förklarade att folk ofta säger att vi ses framöver och så blir det inte så. Jag lät nog helt desperat på sista samtalet. Haha!!! Det går ju okt att boka in när man inte ens börjat på nya jobbet liksom. Jag har iaf skrivit till henne (på sociala medier där hon tycker vi kan ha kontakt) att hon inte anar vad hon gjort för mig… är man galen eller? 😀 jag vill bara inte säga ”du räddar mitt liv” för det kanske låter som att jag hotar med självmord om vi inte ses igen. Då blir det ju skuldbeläggande! Men det är ju inte så jag menar, haha.
Eller hur? Förra gången jag hade ett dåligt år blev jag av med samtalskontakten på psykiatrin UTAN att stå i nån kö för terapi. Jag förstår inte hur de tänker. Men jag kommer nog pröva med kyrkan istället framöver. Varmare klimat där!
Ja usch, illamående är hemskt!! Kan tänka mig att du verkligen mådde illa av laxeringsmedlet! Blä!
Så tråkigt att ni haft ert sista samtal nu, men jag håller tummarna för att hon håller löftet och att det blir fler samtal på nya stället. Jag hoppas också att du hittar en ny präst att prata med på det nuvarande stället även om jag vet att det inte kommer att vara samma sak.
Jag tycker att du kan skriva till henne att hon räddade ditt liv när du mådde som sämst! Då kommer det inte låta som suicidhot utan kan tolkas som att hon räddade dig när du gick igenom en mycket svår kris. Vilket också är sant!
När jag inte vet hur framtiden kommer att bli brukar jag alltid ställa in mig på det värsta. Om en jätteduktig och fin boendestödjare blir långtidssjukskriven och jag inser att det finns en risk för att hon inte kommer att återvända till jobbet efter sjukskrivningen brukar jag alltid utgå från att jag aldrig kommer att få tillbaka henne. I min hjärna har hon slutat då. Då blir det bara en mycket trevlig överraskning om det inte blir som jag har befarat 🙂 Den metoden funkar för mig, men det kanske inte funkar för alla!
Jag tycker att det är sjukt att psykiatrin bara skiter i dig nu när du står i kö till terapi, men de vill väl att alla ska bli färdigbehandlade så snabbt som möjligt. Jag hoppas att terapin hjälper dig, och i vilket fall som helst kan du precis som du skrev alltid prata med en präst istället! De allra flesta präster jag har träffat verkar mycket bra och förstående människor som verkligen bryr sig. Självklart finns det alltid undantag, men rent generellt tror jag att prästsamtal kan vara värt att testa!
Man kan blanda i färglöst smaksättningsmedel t ex vissa varianter av Gatorade, Kool-Aid, Crystal Light i laxermedlet.
”You may only have light or clear-colored liquids (liquids that you can see through) and nothing that is red or purple in color.”
https://stanfordhealthcare.org/content/dam/SHC/treatments/c/docs/the-day-before-a-colonoscopy.pdf
Sjukhuset menade att jag inte fick blanda i något i laxeringsmedlet. Om det är så att det hade varit tillåtet att blanda i färglöst smaksättningsmedel i laxeringsmedlet är jag i så fall väldigt besviken på sjukhuset för att de inte informerade mig om det! Nu är jag iofs osäker på hur mycket smaksättningsmedel hade hjälpt mig (det hjälpte ju inte med sugrör och halstablett), men det hade kunnat vara bra att testa det i alla fall!
Vilken sort fick du dricka?
Jag har fått göra flera sådana undersökningar första gången fick de avbryta för jag inte kunde få i mig MÄNGDEN laxermedel som smakade apa. Då tipsade en sköterska om att jag kunde få Phosphoral utskrivet istället. Då dricker man endast 1,5 dl ”laxermedel” och sen fyller man på själv med valfri klar vätska under de timmar man sköljer sig. 1,5 dl är ju görbart om man sen kan välja valfri dryck efteråt som smakar bättre.
Jag förstår inte varför de ska tvinga i folk 2 liter av något som får en att kräkas efter första klunken när Phosporal finns. Jag drack te, silad buljong, ljus saft, bubbelvatten med smak och festis efter att jag tagit mitt laxermedel. Det var en game changer för mig. Nu klarar jag av dessa förberedelser utmärkt och sover under undersökningen.
Det är ju inte så att de inte vet om att detta finns som alternativ för de som inte kan få i sig stora mängder av den andra sorten. Det borde vara förstahandsvalet för folk med sensorisk överkänslighet.
”Späd ut innehållet i en flaska (45 ml) Phosphoral i ett halvt glas (120 ml) kallt vatten och drick upp. Drick därefter minst ett fullt glas (240 ml) kallt vatten. Drick så stora mängder klar dryck som möjligt för att ersätta vätskan som förloras vid tarmtömningar”
Nu är jag faktiskt riktigt besviken! 🙁 Jag läste nyss på Ersta sjukhusets hemsida att man kan få Phosphoral, men ÄNDÅ fick jag Plenvu! Varför? Jag förstår ingenting.
Sjukhuset hade fått information om min allvarliga kräkfobi, och några veckor innan undersökningen hade jag träffat en av deras läkare och informerat henne om att jag behövde laxeringsmedel som INTE skulle orsaka kräkningar och illamående. Och hon hade lovat att se till att mina behov skulle tillgodoses!
När jag fick Plenvu googlade jag vilka biverkningar det hade, och kräkningar och illamående var VANLIGA biverkningar, alltså typ att en av tio kräks. När jag påtalade detta för vårdpersonalen svarade de att de flesta ändå inte kräks av Plenvu och att det var anledningen till att de hade beslutat att jag skulle ta det. Jag tolkade detta som att Plenvu var det enda alternativet för mig och att det inte fanns bättre alternativ! Men jag mådde ändå jätteilla och var nära att kräkas flera gånger, men jag höll emot. Det var jättetraumatiskt 🙁
Nu behövde jag iofs inte dricka 2 liter Plenvu utan ”bara” typ 5-6 dl tror jag, och utöver det annan klar vätska. Men 5-6 dl var alldeles för mycket! Tänk om jag hade fått Phophoral istället.
Nu gick det inte att klicka på ”svara” så fick göra en helt ny kommenter. Jag kanske skrivit för mycket. Tack för allt du skrev!
Löftet är iaf ETT samtal på nya ställen, så får vi se sen, haha. Jo men det finns andra som är bra där, en del diakoner tex. Jobbigt att börja om igen bara! Men man får väl glädjas åt att ML är kvar!! Hahaha. Men hon är ju ingen präst eller diakon, då blir det mer spontant om man tex filer, man vet aldrig om/när det finns tid liksom.
Jo det är sant, så kanske jag kan säga utan att det låter som suicidhot!
Intressant, jag har fått rådet från flera att glädjas istället för att oroa mig. Men samtidigt om jag skulle göra som du så behöver man inte bli så extremt besviken!
Ja psykiatrin är dum!!!
Du behöver inte svara om du inte hinner!
K-k-k-kram
Om man tex FIKAR, skulle det förstås stå!
Och jag håller med om att präster verkar vara bra människor. En kompis som jag känt den skoltiden och inte har kontakt med längre skämtade alltid om det så jag fick värsta dålig bild av det. Bra att jag tänkte till lite själv 🤣🤣
Vad bra att du tänkt om! Det finns såklart knäppa och dåliga präster också, men jag tror att majoriteten av präster är väldigt fina människor som bryr sig om alla som mår dåligt.
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam! Så klart alla vill anställa henne, haha. Jo, bra att ML är kvar, träffade henne lite fort idag… haha jag tror min pessimism övergår i för mycket oro och då tycker folk att det är bättre att glädjas istället för att må dåligt av oro. Men du kanske bara är pessimistisk och släpper det och inte oroar dig, då är det ju bra!! Kkkraam
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer det betydligt oftare att jag blir positivt överraskad än besviken för det värsta inträffar ju inte precis hela tiden 🙂
Bra att ML är kvar 🙂 Men synd som sagt att hon inte är en präst.
Intressant att folk ger olika råd, men det är nog olika vad som funkar för olika personer. Jag mår bra av att tänka pessimistiskt för det är inte alltid det värsta händer 🙂
K-kram tillbaka
Ja, väldigt synd att hon inte är präst, haha! Men hon har ju jobbat ganska länge med prästen (och en massa andra där) och är ju omtänksam som många andra i kyrkan är 🙂 en gång när jag sa att jag hade lite problem så såg hon helt förskräckt ut och ba ”vadå!?” men jag var liksom ”nej nej, jag hittar bara inte noter till en låt…” haha! Allmänt omtänksamt att jag som volontär inte ska göra uppgifter som andra får betalt för, även om andra som har samma uppgifter som hon sagt att jag SKA göra det, haha! ”Det här ska inte Essa stå och göra”… haha!! Men annars finns ju inte riktigt samma tid att prata. Även om prästen föreslog att jag skulle försöka hitta nån annan i kyrkan som jag gillar att prata med, haha!!
Jag nämnde bla ML då men det är ju liksom inte riktigt hennes uppgift. Även om det så klart alltid finns något man kan be om hjälp om, men jag gillar inte att be om hjälp.
Men vad bra att du kan släppa det och inte oroa dig som jag gör!! Jag kan liksom inte släppa taget om hoppet om det finns en chans! Och så vill jag liksom kämpa och komma med bra anledningar att jag behöver ha kvar det… men risken är ju att man uppfattas som jobbig och efterhängsen. Hon är dock förstående med att jag känner som jag gör efter att ha haft så många olika kontakter och att folk försvinner hit och dit. Men det har ju du också haft och ändå hittat ett sätt att hantera det på! <3
K-kram
Ja, tänk om du hade kunnat prata med ML istället! 🙂 Men förhoppningsvis kommer du hitta någon annan med tiden. Vad bra att hon är mån om att du inte blir utnyttjad och att de som får betalt får göra vissa arbetsuppgifter!
Jättebra att prästen är förstående. Förhoppningsvis kommer psykologen också kunna hjälpa dig att släppa saker när du får prata med en psykolog. Jag antar att du kommer att få prata med psykologen ett begränsat antal gånger (det brukar ju vara så tyvärr!), men det kanske är bättre än inget. Vi får se, men vi får hålla tummarna för att det blir bra <3
Tack Paula! Nu slutar min läkare också i januari, självklart! Visst, hon är ju ”bara” underläkare och hoppat in för min ordinarie men eftersom han har så många andra patienter kunde jag tänka mig att det skulle fortsätta med henne nu när jag haft henne hela året. Och eftersom jag är rätt skeptisk till läkare inom psykiatrin så är jag rätt negativ inställd i början. Men nu senaste tiden har jag känt att hon faktiskt är lite mer ”mänsklig” och mjukare än många andra läkare och tar sig tid att lyssna, så jag har börjat ge henne en chans och blivit mer bekväm. Men nu behöver jag snart ha någon annan inhoppare, suck! Jag tycker psykiatrin är så okänslig som tar in en massa tillfälliga läkare hela tiden. Har ju äntligen börjat vänja mig vid henne… hon sa att hon kommer kanske gråta på vårt sista möte, haha! För hon tycker också det är sorgligt. Det är ju nästan på kyrknivå!!? Så som prästen grät på sina sista mässor när hon slutade, haha… men jag måste börja tänka mer som du och släppa det. Men jag antar att du ändå blir besviken ett tag när du får beskedet om att någon ska sluta? Jag kan sörja i månader!
Jo även om många är snälla i kyrkan så verkar ML mest noga med att jag inte ska göra vaktmästarnas uppgifter… men hon kanske bara vill att jag ska gå hem och sluta… essa… 😉
Jag ska börja med en provbehandling först och tror det blir enskilt med psykolog, sen blir det kanske i grupp. Men det konstigaste var att jag blev av med min samtalskontakt så fort jag sa ja till att ställa mig i kö. Fick veta nu att det blir så bara för att man köar till nåt. Väldigt dum regel, då kan man ju vara utan något i månader!
Tack för svar <3
Vad tråkigt att din läkare också kommer att sluta! 🙁 Jag håller med dig om att många läkare kan vara kyliga. Hoppas du blir nöjd med nästa ”inhoppare”. Jag håller med dig om att det är en dum regel att du inte får träffa din samtalskontakt under tiden du köar. Jag undrar vad som hade hänt om du hade tackat nej till psykologkontakten. Hade du fått behålla din samtalskontakt då? Förmodligen inte.
Ja, jag blir besviken när någon jag tycker mycket om slutar. Och jag har ju varit med om att duktiga boendestödjare har slutat vilket är jättejobbigt. Nyligen trodde jag att min nuvarande boendestödjare hade slutat för hon hade ställt in alla tider vi hade bokat och hon svarade inte när jag ville boka nya tider. Därför ställde jag mig in på att hon hade slutat helt. Men hon var bara sjuk och hade inte orkat svara (helt förståeligt!), så det blev en positiv överraskning när hon var tillbaka på jobbet! Min glädje var stor! 🙂
Jag brukar tänka att man bara har andra människor till låns och att jag aldrig kommer att få behålla en boendestödjare för evigt. Eller jag tror i alla fall att det är osannolikt att jag kommer att få det för de flesta slutar ändå efter ett par år! Jag brukar också påminna mig själv om att man även har alla andra människor till låns för förr eller senare kommer relationen avslutas p.g.a. att någon dör (och det är ganska osannolikt att mina föräldrar skulle leva längre än jag) eller att relationen avslutas av någon annan anledning.
Jag upplever att mitt liv blir mycket lättare när jag inte tar andra människor för givna. På det sättet kan jag glädja mig åt vartenda år jag t.ex. har med mina föräldrar (eller mina duktiga boendestödjare). Jag kan liksom vara närvarande och njuta av varenda stund!
För några år sedan tänkte jag att mina föräldrar kanske inte skulle leva när jag skulle vara 45 år, och nu är jag 45 och båda lever och är till och ganska pigga vilket är en mycket positiv överraskning 🙂 Och det är också en positiv överraskning att jag fortfarande ett år senare har kvar min duktiga boendestödjare (jag fick henne för nästan ett år sedan).
Jo även om många är snälla i kyrkan så verkar ML mest noga med att jag inte ska göra vaktmästarnas uppgifter… men hon kanske bara vill att jag ska gå hem och sluta… essa… 😉
Haha 😀