Kategorier
Asperger och perception

Autism och sensorisk överkänslighet

Hyper- och hypokänslighet mot sensoriska intryck har lagts till i diagnoskriterierna för autism i DSM-5. I vardagstal kallas särdraget för annorlunda perception eller sensoriska utmaningar (alternativt perceptionsstörningar, men det är ett begrepp som många av oss autister ogillar med tanke på att de flesta av oss inte vill bli sedda som ”störda” utan bara annorlunda). I den gamla diagnosmanualen DSM-IV nämndes inte annorlunda perception alls vilket många tyckte var anmärkningsvärt med tanke på att sensoriska avvikelser är mycket vanligt förekommande hos oss med autism!

Särskilt vanligt hos kvinnor med autism

Visste du om att det finns en studie som har visat att annorlunda perception är ännu vanligare hos autistiska kvinnor än autistiska män? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta skulle vara en av anledningarna till att kvinnor med autism får diagnosen senare än män: annorlunda perception syns inte och vi kvinnor är duktiga på att kamouflera i syfte att passa in. Psykologen och autismforskaren Tony Attwood har skrivit i sin bok att sensoriska utmaningar har en mycket negativ effekt på autistens livskvalitet. Vi kvinnor med autism har alltså minst lika stora svårigheter som autistiska män, men våra svårigheter kan vara osynliga för omgivningen!

Kan vara ett stort hinder

Jag har märkt att det finns en mycket stor okunskap om vad de sensoriska utmaningarna vid autism egentligen innebär. Väldigt många har hört att en autist kan vara känslig mot sinnesintryck, men väldigt få har förstått omfattningen av intryckskänsligheten. Många tänker: ”Jaja, vissa med autism tycker att det är jobbigt med ljud och ljus, men de får väl stå ut.” Många har helt missat att autisten kan lida obeskrivligt mycket under tiden de utsätts för det obehagliga samt även efteråt. Vidare har många missat att de sensoriska utmaningarna kan hindra en autist från att leva ett vanligt liv. Det kan vara ett stort hinder i vardagen!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Gör vad som helst för att slippa

P g a obehagliga sinnesintryck i form av ljud, parfymlukt o s v kan vissa med autism verkligen hata att åka kollektivtrafik så mycket att de gör vad som helst för att slippa: de tackar nej till aktiviteter de egentligen tycker om eftersom deltagandet skulle kräva en 20 minuters bussresa. De kan inte börja på en utbildning eller ett jobb som kräver en resa med kollektivtrafik eftersom de aldrig skulle klara av att åka buss flera dagar i veckan (och nej, det handlar alltså inte om bekvämlighet utan om att kroppen mår väldigt dåligt av intryckskänsligheten).

En mycket obehaglig upplevelse

När jag nyligen genomgick en koloskopi tvingades jag dricka upp en större mängd laxeringsmedel inför undersökningen. Jag kan inte ens beskriva hur obehaglig smakupplevelsen var, jag ryser fortfarande när jag tänker på det (jag är smakkänslig på grund av min autism). Och detta trots att jag sög på en halstablett och använde ett sugrör! Upplevelsen blev så traumatisk för mig att jag nästan aldrig varit med om något liknande. Jag vill inte ens diskutera min smaköverkänslighet här på bloggen för jag mår extremt dåligt av att tvingas äta och dricka saker jag inte klarar av (vissa skämtar om det eller tycker att det är gulligt, men för mig är det bara jobbigt!)

Skulle hellre dö

Upplevelsen var så hemsk att jag bestämde mig för att aldrig göra koloskopi igen. Alltså aldrig någonsin även om det skulle behövas av medicinska skäl (förutsatt att det i framtiden inte uppfinns någon annan lösning så att man slipper dricka laxeringsmedel). Jag skulle hellre dö i oupptäckt tarmcancer än tvingas smaka på laxeringsmedlet igen, och jag överdriver inte utan menar verkligen det!

Är inte så för neurotypiker

Även många neurotypiker (=människor utan autism) tycker att laxeringsmedlet smakar vidrigt, men de är inte beredda att dö i cancer för att slippa smaken. En neurotypiker kommer troligen aldrig förstå hur någon hellre riskerar att dö än att dricka upp något som smakar vidrigt, men det är just det som sensoriska utmaningar handlar om: de påverkar autistens liv mycket mer än vad du tror!

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Man får skilja på vaccin och vaccin. Jag är skeptisk till en del vaccin. Iaf covid-vaccinet som jag inte tagit…

33 svar på ”Autism och sensorisk överkänslighet”

Idag var jag med om något märkligt. Jag var i en stor lågprisaffär och skulle handla julsaker och på en avdelning var det bara jag och en ung mamma med sitt nyfödda lilla barn. Babyn började gråta och jag fann det mycket gulligt! Det var ett annat slags skrik som jag möttes av på nästa avdelning där det var flera äldre barn och deras föräldrar som stojade och var högljudda och det var för mycket för mig, det var som om ström gick igenom kroppen och jag fick ont i öronen/kroppen. Jag brukar i vanliga fall kunna ”stänga av mig” i sådana lägen och blir naturligtvis helt matt efteråt. Men nu var det än värre, funderade efteråt om det kunde bero på att jag haft en dålig natt och inte fått sova de timmar som jag brukar. Att jag var mer känslig och mottaglig för dessa ljudstimuli i kombination med ljuset från affärens irriterande lysrör. Jag ville bara därifrån så fort som möjligt.

En annan sak jag kom att tänka på är ett ruskigt minne från England och jag blev bjuden på lila och kornig gelé som efterrätt vid en middagsbjudning. Jag började må illa och svettas för konsistensen var vidrig! Känner den känslan fortfarande bara jag tänker på det. Likaså känslan när man tar i äldre fleece eller krossad sammet… det är för mycket! Däremot tycker jag om tyget på min regnjacka, det kanske inte är vanligt förekommande tänker jag. Eller att klappa och gosa med mina katter, det är bland det bästa jag vet! 🙂 Just det här sistnämnda är kanske mer vanligt, men ibland tänker jag att jag känner mer än andra. Jag visar det kanske inte så tydligt utåt men inom mig är det mycket som pågår.

Jag har förresten slutat med min antidepressiva medicin och börjar känna mer än vad jag gjort på många, många år. På sätt och vis är det befriande att komma i kontakt med mig själv, det är hög tid för det. Undrar bara om min omgivning är ”med på noterna” så att säga. Denna medicin jag har haft har verkligen gjort att mina känslor har varit bortdomnade eller avhuggna. De var bra när jag mådde skit men nu började jag må skit för att jag inte kände något. Läskigt.

Det kan mycket väl vara så som du skriver att vissa ljudstimuli i kombination med andra stimuli (t.ex. lysrör) kan bli för mycket! Just lysrör brukar många autister ogilla.

Usch, det är verkligen vidrigt med vissa konsistenser! Däremot älskar jag precis som du att klappa och gosa med djur (och barn), och jag tror faktiskt att jag gillar det mer än de flesta andra människor! Du kan ha rätt i att vi autister kan känna mer än andra i sådana situationer.

Jag har också hört andra berätta att antidepressiv medicin fått dem att känna sig avtrubbade. Ibland kan det vara nödvändigt med medicin, men behöver man inte medicinerna längre är det alltid positivt att man kan sluta!

Svara

Sjukhuset menade att jag inte fick blanda i något i laxeringsmedlet. Om det är så att det hade varit tillåtet att blanda i färglöst smaksättningsmedel i laxeringsmedlet är jag i så fall väldigt besviken på sjukhuset för att de inte informerade mig om det! Nu är jag iofs osäker på hur mycket smaksättningsmedel hade hjälpt mig (det hjälpte ju inte med sugrör och halstablett), men det hade kunnat vara bra att testa det i alla fall!

Svara

Vilken sort fick du dricka?

Jag har fått göra flera sådana undersökningar första gången fick de avbryta för jag inte kunde få i mig MÄNGDEN laxermedel som smakade apa. Då tipsade en sköterska om att jag kunde få Phosphoral utskrivet istället. Då dricker man endast 1,5 dl ”laxermedel” och sen fyller man på själv med valfri klar vätska under de timmar man sköljer sig. 1,5 dl är ju görbart om man sen kan välja valfri dryck efteråt som smakar bättre.

Jag förstår inte varför de ska tvinga i folk 2 liter av något som får en att kräkas efter första klunken när Phosporal finns. Jag drack te, silad buljong, ljus saft, bubbelvatten med smak och festis efter att jag tagit mitt laxermedel. Det var en game changer för mig. Nu klarar jag av dessa förberedelser utmärkt och sover under undersökningen.
Det är ju inte så att de inte vet om att detta finns som alternativ för de som inte kan få i sig stora mängder av den andra sorten. Det borde vara förstahandsvalet för folk med sensorisk överkänslighet.

”Späd ut innehållet i en flaska (45 ml) Phosphoral i ett halvt glas (120 ml) kallt vatten och drick upp. Drick därefter minst ett fullt glas (240 ml) kallt vatten. Drick så stora mängder klar dryck som möjligt för att ersätta vätskan som förloras vid tarmtömningar”

Nu är jag faktiskt riktigt besviken! 🙁 Jag läste nyss på Ersta sjukhusets hemsida att man kan få Phosphoral, men ÄNDÅ fick jag Plenvu! Varför? Jag förstår ingenting.

Sjukhuset hade fått information om min allvarliga kräkfobi, och några veckor innan undersökningen hade jag träffat en av deras läkare och informerat henne om att jag behövde laxeringsmedel som INTE skulle orsaka kräkningar och illamående. Och hon hade lovat att se till att mina behov skulle tillgodoses!

När jag fick Plenvu googlade jag vilka biverkningar det hade, och kräkningar och illamående var VANLIGA biverkningar, alltså typ att en av tio kräks. När jag påtalade detta för vårdpersonalen svarade de att de flesta ändå inte kräks av Plenvu och att det var anledningen till att de hade beslutat att jag skulle ta det. Jag tolkade detta som att Plenvu var det enda alternativet för mig och att det inte fanns bättre alternativ! Men jag mådde ändå jätteilla och var nära att kräkas flera gånger, men jag höll emot. Det var jättetraumatiskt 🙁

Nu behövde jag iofs inte dricka 2 liter Plenvu utan ”bara” typ 5-6 dl tror jag, och utöver det annan klar vätska. Men 5-6 dl var alldeles för mycket! Tänk om jag hade fått Phophoral istället.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *