Thomassen skriver i sin bok Vetenskap, kunskap och praxis att induktiv teoribildning innebär att man endast godtar det som vi kan bekräfta med våra sinnen som sant, det vill säga sanning är något vi kan registrera i verkligheten. Sedan generaliseras ”sanningen” till andra situationer i stil med: ”Jag kommer inte behöva skynda till dagens lektion för läraren har varit sen varenda gång så hon kommer att vara det idag med.” Med andra ord gör man ett antal observationer, i detta fall att läraren brukar vara sen, och sedan utgår man ifrån att ”sanningen” gäller för all framtid.
Induktionsproblemet
Inom vetenskapen används ofta det induktiva tänket. Dock bör man vara medveten om att det finns ett induktionsproblem, nämligen att man aldrig någonsin kan vara 100% säker på att det man observerat kommer att gälla för all framtid. Även om man hittills bara har sett vita svanar, kan man inte med säkerhet dra slutsatsen att alla svanar är vita. Det räcker med att man i framtiden ser en enda svart svan för att man ska kunna förkasta teorin om att alla svanar är vita. Därför brukar forskningsresultaten presenteras som sanna med viss statistisk sannolikhet.
Man kan aldrig vara helt säker
Thomassen menar att vi människor brukar handla och tänka induktivt eftersom detta hjälper oss att orientera oss i världen. Därför tänker vi ofta: ”Så är det för så har det alltid varit.” När jag själv åker till mina föräldrar på sommartid, tar jag därför aldrig med mig mina vinterkläder. Jag har aldrig varit med om att det börjar snöa mitt i juli varför jag utgår ifrån att vinterkläder aldrig behövs på somrarna. Med detta sagt kan jag inte vara 100% säker på att det aldrig kan börja snöa mitt i sommaren även om jag statistiskt sett ser det som väldigt osannolikt.
Folk utgår ifrån sina egna erfarenheter
Jag tror att det är just induktionsproblemet som ställer till det för oss autister. Andra människor säger gärna till oss: ”Jag vet att du skulle orka jobba på heltid. Jag känner hur många människor som helst som inte varit vana vid att jobba men när de väl kommit igång med jobbet börjar allt gå som på räls.” De har ju gjort erfarenheten att de flesta människor tycker att det är småtråkigt att jobba och att många känner att de inte ”orkar” men orkar i slutändan ändå. Därför tänker de induktivt och tror att samma regel även gäller för någon som har autism.
Nästa autist kan fungera annorlunda
Yrkesverksamma riskerar även att tänka induktivt när de arbetar med autister. De jobbar kanske som boendestödjare eller biståndsbedömare och har hittills haft 5 autistiska klienter som alla mått bra av daglig sysselsättning och av att träna på självständighet. Sedan kommer de hem till mig och utgår ifrån att jag fungerar på samma sätt som dessa autister. Vissa hade förut svårt att tro mig när jag sa att jag inte ville ha sysselsättning för jag trivdes så otroligt bra hemma och att jag bara skulle bli utmattad om jag skulle sträva efter att bli ”självständig”.
Forskningsresultatet kan inte tillämpas på mig
Autismforskarna vet naturligtvis om att deras forskningsresultat bara gäller med viss statistisk sannolikhet och att alla autister är olika. Det finns forskning som visar att arbete generellt sett brukar öka människors (dvs även autisternas) välmående, men resultatet kan självklart inte generaliseras till alla människor i hela världen. Jag tillhör själv de fungerar annorlunda. Nu råkar jag iofs gilla att föreläsa, men vad jag menar är att jag inte behöver daglig sysselsättning utanför hemmet för att må psykiskt bra. Jag mådde väldigt bra när jag levde på aktivitetsersättning!
En autist ska aldrig jämföras med andra människor
Tyvärr förstår inte alla människor detta och häver ur sig kommentarer som: ”Autism eller ej, du borde ställa krav på ditt barn och tvinga det till skolan. Varför curlar du sönder barnet? Enligt forskning behöver barn regler, gränser och utmaningar” eller: ”Isolera dig inte för mycket hemma nu. Forskning säger att människor mår bra av sociala sammanhang” (sagt till en person som trivs för sig själv och har givande specialintressen som hen sysslar med). Men har man autism, kan man aldrig jämföras med andra ”vanliga” människor. Aldrig!