Många vuxna med Aspergers syndrom har berättat för mig att de som barn och ungdomar var helt omedvetna om hur deras beteende och sätt kan ha framstått för omgivningen. Vissa har sagt att de inte förstod förrän de hunnit fylla 30 eller 40 att deras beteende kan ha feltolkats av omgivningen. ”Jag har alltid trott att jag förstått andra människor men i 40-årsåldern förstod jag helt plötsligt att jag inte alls gjort det och att jag framstått som otrevlig och udda”, berättade en man med Aspergers syndrom för mig en gång.
Vissa har tyckt att de varit sociala och engagerade i skolan för att senare förstå att de egentligen i omgivningens ögon varit egocentriska för att de pratat för mycket om sina specialintressen, inte lyssnat på andras åsikter vare sig i grupparbetsmöten eller diskussioner i klassrummet. Vissa har tyckt att de varit artiga och trevliga för att senare förstå att de egentligen inte alls framstått som trevliga eftersom de inte alltid har hälsat, tackat och ställt motfrågor till sina samtalspartners. Vissa har tyckt att de varit bra på att argumentera medan deras sätt i verkligheten kan ha framstått som otrevligt och oartigt.
Själv tillhör jag den gruppen som som barn kunde prata för mycket om sina specialintressen. Varför gjorde jag det? Jo, för att jag inte visste att alla inte tyckte att ämnet var lika intressant som jag. Det handlar alltså inte om att jag inte brydde mig om andra utan jag visste helt enkelt inte hur andra människor tänkte och vad de hade för intressen.
Om andra försökte visa sitt ointresse för mig med hjälp av sitt kroppsspråk, märkte jag inte det eftersom jag har svårt för att tolka kroppsspråk. Om jag fick höra: ”vad mycket du pratar”, tolkade jag kommentaren som ett konstaterande eftersom jag tolkar språket bokstavligt. Jag hade ingen aning om att kommentaren förmodligen egentligen betydde: ”Du pratar alldeles för mycket, och vi orkar inte lyssna på dig”. Om andra människor diskret försökte byta samtalsämne, kunde jag byta tillbaka ämnet till det jag var intresserad av eftersom jag inte förstod varför andra människor hade bytt samtalsämne. Om människor däremot förklarade för mig rakt ut hur mitt sätt framstod för omgivningen, förstod jag och kunde ändra mitt beteende.
Det är viktigt att komma ihåg att de flesta barn med Aspergers syndrom och autism inte beter sig egocentriskt med mening. Om barnet inte förstår hintar och kroppsspråk, vilket många barn med Aspergers syndrom inte gör, är det viktigt att man förklarar för barnet utförligt hur h*ns beteende kan framstå för omgivningen istället för att man skäller ut barnet.
4 svar på ”Att vara omedveten”
Det här är ett bra inlägg,jag är mitt uppe i att försöka förstå mina diagnoser efter utredningen som jag fick i födelsedags present på 60 års dagen.Och nu håller jag på och analyserar mig själv.Det är ofta jag får höra att jag pratar för mycket,och jag är ju lite av en mästare att byta samtalsämne har jag förstått nu.Genom livet har jag ju varit med om en del situationer i relation till andra människor som varit jobbiga och som jag än i dag inte förstår varför så många försvunnit.Jag har ju trott att jag varit som alla andra,konstigt tänker jag ofta nu då jag läser igenom utredningen.Har också fått höra att jag är egocentrisk och empatilös och inte känt igen mig,men så finns det ju en del gamla vänner som finner nöje i mitt sällskap också,men inte många kvar då.Idag känner jag direkt när jag träffar nya om det känns bra eller dåligt,men ibland träffar jag nya människor och kan känna mig illa till mods i deras sällskap,men efter några ggr så finner jag att det är ju jättetrevliga människor.Jag börjar fatta att jag kan nog inte alla koder då och det kan ju bli att man slutar prata till slut tänker jag då……
Vad roligt att höra att du gillar inlägget! Jag brukar säga att diagnosen är den bästa presenten jag någonsin fått, och då fyllde jag inte ens år 😉
Själv har jag också förstått senare att jag inte förstått alla koder. Som barn och tonåring kände jag iofs på mig att jag inte var som alla andra, men däremot hade jag ingen aning om att jag hade svårt för att tolka andra människors kroppsspråk och att människor kunde säga saker de inte menade. Jag tror att vi som har Aspergers syndrom ibland kan framstå som empatilösa och kalla om vi inte ger rätt respons på andra människors känslor, men om vi inte förstår hur andra människor mår och vad de menar, är det ju svårt att ge respons.
Vissa barn med Asperger förstår inte heller att andra människor faktiskt har känslor, och eftersom de inte förstår det, kan de ibland behandla andra människor som om de vore föremål. Omgivningen kan lätt i sådana situationer tolka barnets beteende som hänsynlöshet, men det har ingenting med det att göra.
När jag gick i första klas satt jag och skulle skriva något på en skrivlektion. När läraren sa att man skulle skriva bokstäverna rätt så blev jag arg. Jag visste ju att man skulle göra på sitt eget sätt och det sa jag till läraren. Så när jag kom hem så hade läraren talat om det för mamma. Och då fick jag berättat för mej att i skolan är det läraren som bestämmer. Det är svårt att sätta den kunskapen till en annan situation.
Det där är ett jättebra exempel på en situation där ett barn med Aspergers syndrom kan framstå som ohyfsad för omgivningen, men i själva verket har barnet inte förstått hur man förväntas bete sig. Och hur ska man veta om ingen berättat och man inte förstår sådana här saker självmant?