I likhet med många andra barn med Aspergers syndrom och autism blev jag mobbad i skolan. Men det var inte bara klasskamraterna som mobbade mig utan även grannbarnen. En av grannbarnens favoritsysselsättningar var att låsa in mig i cykelförrådet. De släckte lampan och ställde sig utanför dörren så att jag inte kunde komma ut. Ibland fick jag vara i förrådet en kort stund, ibland länge. Ibland tröttnade mina mobbare efter ett tag och släppte ut mig, och någon gång hände det att någon vuxen behövde sin cykel och grannbarnen var därför tvungna att släppa ut mig.
Jag tyckte att grannbarnens beteende var obegripligt. Varför släppte de inte ut mig? På ett sätt förstod jag att man inte fick låsa in andra människor i ett cykelförråd, på ett sätt inte. Därför förstod jag inte fullt ut att grannbarnen mobbade mig och tog därför inte deras beteende som ett personligt angrepp mot mig. Inte heller blev jag ledsen över att behöva stanna i ett mörkt cykelförråd, och oftast brydde jag mig inte ens om att tända. När lampan var släckt, var jag helt fri från alla intryck och kunde slappna av.
Om jag hade bråttom så ville jag bli utsläppt så fort som möjligt. Men om jag inte hade det så tyckte jag till och med att det kunde vara skönt att få befinna mig i ett mörkt rum helt ensam. Jag visste att jag inte hade någonting att oroa mig för och att jag inte skulle behöva stanna i cykelförrådet för evigt. Antingen skulle någon vuxen behöva sin cykel förr eller senare eller så skulle mina föräldrar börja leta efter mig om jag inte skulle dyka upp hemma på kvällen.
Många människor undrar hur det kom sig att jag inte förstod fullt ut att det grannbarnen sysslade med var mobbing. Anledningen till att jag inte förstod var att jag tyckte att den här världen var full av konstiga och ologiska regler. Grannbarnens beteende såg jag bara som ett till exempel på världens konstighet. Jag önskar att någon hade suttit sig ner med mig och förklarat grundligt varför det grannbarnen gjorde var fel.
29 svar på ”Att vara mobbad utan att förstå det”
Da jeg gikk på videregående, fikk jeg mye oppmerksomhet. De lo av meg og fikk meg til å falle og slike ting, men jeg følte jeg fylte en rolle. En rolle som gjorde folk glad. Da en lærer tok opp at jeg ble mobbet, ble alt helt feil for meg. Jeg hadde tydeligvis misforstått.
Det här med att en person med Aspergers syndrom är mobbad utan att förstå det har jag hört flera historier om! Själv förstod jag inte heller förrän mycket senare att saker som jag på den tiden inte tolkade som mobbing faktiskt också var det. Vad tråkigt att du också var mobbad 🙁
vad gjorde dina föräldrar? Hade det varit min dotter eller son hade jag knackat på hos barnens föräldrar.
Det gjorde mina föräldrar. Vissa föräldrar lyssnade och pratade med sina barn, men de värsta mobbarnas föräldrar brydde sig inte, oavsett hur mycket mina föräldrar pratade med dem och ringde hem till dem.
Fy, vad elakt av grannbarnen att låsa in dig i cykelförrådet!! Förmodligen förstod de att du inte förstod, och utnyttjade den situationen. Det är fruktansvärt fult att göra så, jag blir jättearg varje gång jag hör sådana här saker. Tänk att barn kan vara så elaka!
Ja usch, barnen kan vara riktigt elaka 🙁 Men däremot tror jag inte att alla barn som mobbar är onda människor innerst inne. Det var några ledare som var riktigt elaka, och de andra barnen följde bara förmodligen efter deras exempel. Jag läste någonstans att empatiförmågan hos barn och tonåringar inte är fullt utvecklad, och jag tror att det stämmer. Själv gjorde jag också saker som barn som jag aldrig skulle göra idag. Om någon av mina forna mobbare däremot fortfarande skulle göra samma sak idag när de är vuxna, då skulle jag vara riktigt arg!
Jag läste någonstans att empatiförmågan hos barn och tonåringar inte är fullt utvecklad, och jag tror att det stämmer.
Det har jag också läst. Men jag tror också att vissa barn är elaka av naturen medan många av barnen inte vågar annat än att göra som ledarna säger eller gör. De är nog rädda för att själva bli mobbade om de inte följer ledarna. Det sistnämnda är en konsekvens av mobbning som man ofta glömmer bort. Mobbning drabbar inte bara den som bli mobbad utan det drabbar hela gruppen. Mobbning är en hemsk maktteknik som verkligen sätter människor på plats. Det är nog också därför som mobbning finns och jag tror alltid har funnits och kommer att finnas. Det är ett så effektivt sätt att förtrycka andra människor. Jag tror att en stark ledare som är hård men rättvis är det enda sättet att förhindra mobbning. Tyvärr är många ledare inte starka och definitivt inte rättvisa.
Där har du en poäng! Det sägs ofta att de barn som inte säger ifrån och låter mobbaren fortsätta är lika skyldiga som mobbaren, men jag håller inte riktigt med. Gruppsidentitet är viktigt för många barn, och för dem kan hela världen gå upp och ner om de också skulle bli utstötta från gruppen. Den risken vågar inte alla ta, vilket jag kan förstå.
Jag tyckte att ledarna var riktigt elaka, men de barn som följde efter ledarnas exempel kan ha varit snälla i grund och botten. Vissa vågade nog inte säga ifrån, och andra kanske inte tänkte sig för vad de gjorde. Du har helt rätt i att om gruppen har en stark ledare kan det förhindra mobbing.
Jag tycker att det är vi vuxna som borde föregå med gott exempel för att stoppa mobbingen. Alla föräldrar borde t ex lära sina barn att respektera andra människor. Det finns många vuxna som skrattar åt människor som avviker, och det tycker jag är oacceptabelt! Att ett barn mobbar kan handla om omognad, men att en vuxen mobbar är oförlåtligt.
Jag tyckte att ledarna var riktigt elaka, men de barn som följde efter ledarnas exempel kan ha varit snälla i grund och botten.
Det tror jag och det är också därför ledaren är så viktig för om gruppen beter sig snällt eller elakt.
Alla föräldrar borde t ex lära sina barn att respektera andra människor.
Jag tror att att elaka barn många gånger har elaka föräldrar. Det beror så klart på varför barnen är elaka men det går nog inte att utesluta att barn som är elaka av naturen har elaka föräldrar.
Det finns många vuxna som skrattar åt människor som avviker, och det tycker jag är oacceptabelt! Att ett barn mobbar kan handla om omognad, men att en vuxen mobbar är oförlåtligt.
Jag håller med och det är därför jag ser skoledningen och lärarna som ytterst ansvariga för att barn blir mobbade i skolan.
Jag tror att att elaka barn många gånger har elaka föräldrar. Det beror så klart på varför barnen är elaka men det går nog inte att utesluta att barn som är elaka av naturen har elaka föräldrar.
Jag håller med! Barn som inte respekterar andra måste ju ha lärt sig beteendet någonstans. Sedan finns det naturligtvis alltid undantag. Jag vet en familj som jag tycker är respektfulla och har bra värderingar och blev därför chockad när jag hörde att ett av familjens barn var en av de värsta mobbarna i skolan. Tyvärr vågade inte offrets föräldrar kontakta mobbarens familj, så jag antar att hennes föräldrar inte visste något. Så kan det också vara ibland, men ofta handlar det om att mobbaren inte har fått bra värderingar hemifrån.
Jag håller med och det är därför jag ser skoledningen och lärarna som ytterst ansvariga för att barn blir mobbade i skolan.
Ja precis!
Så kan det också vara ibland, men ofta handlar det om att mobbaren inte har fått bra värderingar hemifrån.
Det kan också handla om gener. Om barnet beter sig illa pga en störning så kanske det ligger i släkten på samma sätt som att NPF kan ligga i släkten.
Ja, så kan det också vara!
eller bara om allmän mänsklig dum jävelskap.
Var en kille i mitt kvarter för länge sen som blev kallad för finnjävel.
I tv-serien Simpsons finns en okänd mobbare i skolan som heter Nelson, han är större än de andra i sin klass, bland annat för att han har gått om en eller två klasser. Hans mamma jobbar som strippa och hans pappa är borta. I ett avsnitt sa han att hans mamma sitter i fängelse.
Så kan en mobbare skapas 🙂 Visst, det är bara fiction, men seriens skapare har tänkt ut nåt som inte låter helt orimligt.
Ja, du har rätt i att en mobbare kan skapas på det sättet. Ibland handlar det ju om att mobbaren får dåligt och får ut sin aggression genom att ge sig på de svaga.
Tråkigt att killen blev kallad för finnjävel 🙁 När jag flyttade till Sverige, varnade mamma mig för att det finns rasism mot finnar i Sverige, men det var nog mer på den tiden när hon var ung. Ingen har någonsin kallat mig för finnjävel! Tvärtom har jag varit förvånad över att svenskarna nästan ser mig som en svensk, och då har jag fått påminna dem om att jag inte är det 🙂
har inte hört om någon utbredd rasism eller diskriminering mot finnar annat än i vissa diskussioner på internet, oftast angående sport, då anonyma svenskar och finnar kallar varandra för bögar eller enstaka svenskar som kan skriva sånt som att det var härligt att ryssland slog finnjävlarna i ishockeymatchen.
Haha, att ishockey kan vara så viktigt för vissa finnar och svenskar att de går till angrepp mot varandra efter matcher 😀 Ishockey verkar nästan vara ett specialintresse för dem trots att de förmodligen inte har Asperger allihopa.
När jag flyttade till Sverige, varnade mamma mig för att det finns rasism mot finnar i Sverige, men det var nog mer på den tiden när hon var ung. Ingen har någonsin kallat mig för finnjävel!
Amatörhistoriker Mats säger att det beror på att finnar förr var ovanliga inslag i den svenska samhällsbilden och att de därför möttes av motstånd som ibland yttrade sig som mobbning. Amatörhistorikern säger också att det i dag finns så många människor i Sverige som kommer från så vitt skilda delar av världen att finnar inte längre framstår som lika annorlunda som de gjorde förr. Allt är relativt säger Mats och det gäller även finnar. Dessutom är finnar ett av de mer integrerade utlänningarna i Sverige vilket också gör att människorna i Sverige inte är lika fördsomfulla mot dessa knivbeväpnade, försupna finnjävlar som man var förr när finnar var någonting nytt som man aldrig hade hört talas om annat än i sagornas värld.
Ja, så är det säkert! Människor har nog lättare att acceptera en annan folkgrupp när de vant sig och det börjat komma folkgrupper till landet som är ännu mer annorlunda än den första gruppen. Efter att araber och andra folkgrupper började emigrera till Sverige, märkte ni svenskar kanske att vi finnar trots allt inte skiljer oss så mycket från er.
Bra att ni har börjat acceptera oss knivbeväpnade, alkoholiserade och bastuälskande finnjävlar, det har gjort mig lättare att integrera i ert land 🙂
finnar har iof funnits i sverige i hundratals år. Finland (Österland) var den fattiga delen av Sverige så flyttningen av människor från Östra Rikshalvan (alltså nuvarande Finland) var större än tvärtom.
I de framgångsrika svenska arméerna under de Svenska imperiets dagar fanns många finska soldater, som var lika mycket svenska som alla andra i Sverige.
De finnar var dock tvungna att tala svenska, likaså finnar med höga positiner. En del finnar fortsatte att tala svenska, dessa kallas idag för finlandssvenskar eller svenskspråkiga finnar. Finlandssvenskar har mestadels finskt ursprung. Det finns ju också många finsktalande finnar som har svenska namn, särskilt efternamn.
Mikael Granlund och Niklas Hagman för att nämna några.
Ja, det är rätt vanligt med svenska efternamn i Finland trots att man inte är finlandssvensk.
Trots att finnar har funnits länge i Sverige, har rasismen mot oss ändå verkat försvinna. Jag har aldrig hört någon kalla mig eller någon annan finne för ”finnjävel” förutom på skoj.
märkligt att du kan svara på mina svar men inte jag.
Fast nu svarade du väl på mitt svar? Jag vet inte riktigt hur det här fungerar för er. Jag kan ju svara på kommentarerna via kommentarfliken eftersom jag är inloggad.
nej jag fick gå en bit upp och svara där jag fann en svar-markering.
Okej, tydligen går det inte precis som Mats skrev. Du kan svara på någon annan kommentar under samma tråd istället.
Det går bara att svara i ett antal ”nivåer” sedan försvinner Svar-länken och man måste använda en Svar-länk högre upp för att svara och då hamnar svaret inte indraget under kommentaren man svara på. Jag tror det är en kommentarinställning i WordPress.
Men det är bra för utrymmet att skriva på blir mindre och mindre för varje svar så skulle det gå att svara ytterligare nivåer så skulle man tvingas läsa en bokstav per rad eller något.
Ibland undrar jag vad som är bäst, att förstå att man blir mobbad eller inte. Jag har ofta tänkt att du var så stark som ”klarade av” det. Jag som inte blev mobbad förutom några enstaka kommentarer nån gång blev ju helt knäckt de gångerna, och jag förstod att de ville såra mig. Bara häromdan när någon slängde ur sig något man verkligen inte säger fick jag kämpa för att inte börja gråta. Dock var det knappast hennes avsikt denna gång att såra mig, och ändå blev det världens grej. Ja jag undrar verkligen om jag hade överlevt regelbunden mobbning. Hade du hellre förstått att du var mobbad tror du? Låter kanske dumt men ibland hade jag hellre inte förstått faktiskt! Kram
Hej Essa!
Det var en bra fråga du ställde. Jag förstod faktiskt många gånger att jag var mobbad, men nu i vuxen ålder har jag förstått att jag faktiskt var ÄNNU mer mobbad än vad jag trodde. För jag förstod inte riktigt att det också var mobbing att låsa in mig i cykelförrådet.
För att svara på din fråga så tror jag nog att jag hade velat förstå att jag var mobbad eftersom jag hellre vill leva i verkligheten än i tron att människor vill mig väl när de inte gör det. Och om jag hade förstått, hade mobbarna kanske inte ens mobbat mig lika mycket. Iofs vet jag inte hur det hade varit då, men kanske tyckte de att det var så roligt att mobba mig just för att jag var så naiv och inte förstod.
Vad tråkigt att du blir ledsen av vad andra människor säger 🙁
Kram tillbaka!
tänk ändå att du ler på fotografier från när du var 7-8 år. Jag läste i Hemmets Journal och tänkte att stackars Paula som var mobbad men hon ler på fotografiet här, och det gjorde hon också på fotot på henne och hennes bror på hennes blogg. Men eftersom du inte fattade hur allvarlig mobbningen var så var du kanske inte jättelessen.
Ja, fast man kan ju le även om man mår dåligt, det ena utesluter inte det andra. Och sen hade jag ju också lyckliga stunder, om man mår dåligt betyder det inte att man är ledsen jämt. Men sen är det så som du skriver att jag inte alltid fattade hur allvarlig mobbingen var. Och även de stunder jag fattade tog jag inte lika mycket skada av det som många andra tack vare att jag saknade gruppsidentintetskänsla och trivdes ensam. Det var tur det! 🙂