För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för att bedöma vad som är lagom. Det är inte bara när jag får instruktioner för uppgifter som jag har svårigheter i att bedöma en lagom nivå utan jag vet inte heller hur mycket man ska bry sig om sitt utseende, kläder och frisyr. Hur mycket är lagom?
När jag var yngre, brydde jag mig inte om att mina kläder var ut och in, jag brydde mig inte om jag råkade spilla lite mat på dem eller om det var ett litet hål i dem, och jag struntade i att jag inte hade färgat mitt hår på över ett halvår och hade därmed fått mycket utväxt. Jag trodde att jag ändå såg ”lagom” okej ut och jag kunde inte förstå varför andra människor påpekade sådana här ”småfel” som jag brukade kalla det för. Var det verkligen så noga?
När jag förstod att det var noga, blev jag tvärtom. Nuförtiden håller jag koll på att mina kläder inte är det minsta noppiga och att allt matchar och ser ”perfekt” ut, speciellt när jag föreläser. Jag springer även till frisören väldigt ofta för att slippa få utväxt. Jag har ibland fått kommentarer att jag har gått till överdrift men jag bryr mig inte. Sminkning har nämligen nästan utvecklats till ett av mina specialintressen, och jag tycker att det är riktigt roligt. Att gå till frisören ofta stör mig inte heller: jag har börjat tycka att det är roligt och jag har även börjat tycka att mitt hår ser mycket finare ut nyfärgat. Då känner jag mig fin.
Men igår hände något oväntat hos frisören. När frisören såg mig, sa hon direkt att hon inte tänkte ta emot mig. ”Men varför det, jag har ju bokat tid?”, frågade jag förvånat. ”Jag vet, jag ber om ursäkt att jag inte märkte att det var du som hade bokat den här tiden. Men du färgade din utväxt senast för bara två veckor sedan, och jag vill inte slita på ditt hår genom att färga det så här ofta. Jag har inga andra kunder som kommer hit varannan vecka. Jag vill inte se dig på några veckor nu”, sa hon. Då återstod det inget annat alternativ för mig än att åka hem med min nästan icke-synliga utväxt.
På hemvägen grubblade jag över vad som egentligen har hänt. Förut brydde jag mig om sådana här saker för lite, och nu bryr jag mig tydligen för mycket. Varför kan jag aldrig vara lagom?
6 svar på ”Att vara ”lagom” noggrann”
Att gå till frisören ofta stör mig inte heller: jag har börjat tycka att det är roligt och jag har även börjat tycka att mitt hår ser mycket finare ut nyfärgat. Då känner jag mig fin.
Jag tycker det är jobbigt att gå till frisören eftersom jag måste småprata med firsören under klippningen. Måste måste jag väl inte men jag vill inte heller vara otrevlig när frisören försöker vara trevlig och småpratar med mig under klippningen.
Jag förstår att du tycker det är jobbigt att småprata, ibland känns det som ett måste och då kan det kännas stressigt. Men jag tycker att det är roligt att gå till just den frisören eftersom jag är stamkund på den salongen sedan lång tid tillbaka. De är 3 personer som jobbar på salongen, och alla de vet vem jag är och de vet t om om att jag har Asperger. Det är skönt. Det känns nästan som att jag nästan ”känner” dem som jobbar där och vi kan ibland ha djupare diskussioner.
Skönt att du har hittat så bra frisörer! Själv har jag min sambo som frisör hemma, mycket praktiskt 🙂
Åh, vad bra du har det! Skönt att du slipper betala och att åka hemifrån när du vill klippa dig 🙂
Det hänger på håret om Paula ska bli sambo eller inte.
Haha! 😀 Ja det gör nästan det.