Det sägs att många barn med Aspergers syndrom och autism kan ha svårt att knyta kontakter med jämnåriga. Själv hade jag svårt att få kompisar i skolan, men däremot var det mycket lättare för mig att umgås med barn som var några år yngre eller med de vuxna. De jämnåriga barnen tyckte oftast att jag var udda, dels för att jag hade andra intressen än de och dels för att jag var så naiv och lättlurad.
De yngre barnen såg däremot upp till mig, frågade mig ofta om råd och ville bara vara i mitt sällskap och hålla min hand. De tyckte att jag var cool bara av anledningen att jag var äldre och de tyckte om mig eftersom jag alltid lyssnade på dem och var snäll. Vissa av mina yngre skolkamrater märkte ibland att mina klasskamrater mobbade mig, och de förstod inte alls varför de gjorde det för de tyckte att jag var helt normal.
Många vuxna tyckte att jag var ovanligt mogen och social för min ålder. När jag var i 7-årsåldern och läste tidningar som handlade om barnuppfostran blev jag visserligen inte tagen på allvar när jag ville diskutera ämnet med grannmammorna. Men samtidigt tyckte många att jag var ovanligt ansvarsfull för min ålder och tog hand om min lillebror på ett vuxen sätt. I 12-årsåldern anlitade många grannar mig som barnvakt, och mammorna tyckte att det var roligt att ta en fika med mig efteråt och diskutera för jag gillade ”vuxenprat”.
När en av dessa grannar hörde att jag var mobbad, tyckte hon att mobbingen bara handlade om att jag var ovanligt mogen för min ålder och att det inte var något annorlunda med mig. Att jag var socialt naiv märktes inte alls i situationer när jag pratade med de vuxna, och därför anade hon inte hur annorlunda jag egentligen var i mina klassamraters ögon. I de vuxnas och yngre barnens sällskap kände jag mig också nästan som helt normal eftersom jag blev accepterad som jag var. Då glömde jag nästan bort att jag inte var som 12-åringar enligt normen borde vara och i deras sällskap kände jag inte att jag hade sociala svårigheter.
14 svar på ”Att umgås med jämnåriga”
Det var min dagmamma som märkte att jag var annorlunda när jag var fem år och bara ville umgås med vuxna. Sedan började jag på BUP och utredas där detta var 1984. Hade både yngre och jämnåriga kompisar då också. Det är sorgligt att man inte får vara annorlunda i samhället och att folk inte gillar det och det blir mobbing 🙁
Ja tyvärr är det ofta så att människor som är annorlunda blir utstötta. Men det man kan göra själv som vuxen är att välja sitt umgänge. I skolan är man ju rätt utsatt, men nu när jag är vuxen får jag själv välja vilka jag vill umgås med. Och jag väljer endast att umgås med människor som accepterar mig som jag är 🙂
Det var intressant att läsa om detta Paula. Känner igen en hel del från min dotters beteende här.
Tänkte också på din kommentar Linus. Visst kan det vara så att ett barn som inte har aspergers agerar som hon gör och hon har ju faktiskt ingen diagnos heller, men vi går till BUP med henne och jag tror att det kommer att bli en utredning. Att jag misstänker att det trots allt kan handla om aspergers beror på en mängd olika beteenden och egenskaper som hon visar. Alltifrån fixering vid annorlunda saker (matkvitton och broschyrer), kraftiga raseriutbrott när rutiner inte följs, när det inte blir som hon tänkt sig o s v . Mycket dålig motorik, använder fortfarande blöja, bland annat känner hon inte själv när hon behöver gå på toa säger hon. Ytligt sett ett mycket bra språk men svårt med den underliggande betydelsen. Extremt bra detaljminne och minns saker som hänt för länge sen men däremot svårt att spela memory och minnas korten där. Svårt att sitta still och koncentrera sig om det inte är hennes stora intresse, nämligen plattan och då tittar hon nästan uteslutande på en sak åt gången till exempel prinsessor just nu. Då kan hon bli sittande ett par timmar utan problem. Så detta var ett litet axplock bara , listan kan göras lång. Sen tyckte jag att de sammanfattade det hela så bra på förskolan, de sa ” vi har svårt att sätta fingret på vad det är, men nåt är det”. Precis så känner jag också!
Det är en balansgång när man ska utreda och diagnostisera avvikelser. Det är bra med tidig diagnos men samtidigt kan det vara negativt med alltför tidig diagnos. Tiden lär nog utvisa (när din dotter är 7-11 år) om din dotter är normal eller inte. Jag tycker du gör rätt i att misstänka att din dotter är annorlunda men samtidigt kanske det inte skadar att avvakta några år för att se om hon ”växer ikapp” de andra barnen. Men om svårigheterna består några år upp i skolåldern så finns det enligt min åsikt all anledning att låta utreda din dotter för tex autism och AD(H)D.
På din beskrivning låter det som att din dotter kan ha Aspergers syndrom men det kan man självklart inte säga säkert förrän hon blivit utredd. Jag hoppas att allt ordnar sig för henne!
Jag hoppas de struntar i ”Ericametoden” den använde BUP på mig både som 5 åring och som 16åring.
Som 7 åring till 11 åring kan man utreda autismspektrum tillstånd.
Jag önskar er lycka till och hoppas att den diagnosen hon får kan vara till hjälp för er.
Vad är Ericametoden? Jag har glömt bort vad det är. Jag har för mig att någon berättade om det tidigare, men jag kommer inte ihåg om det var du eller någon annan.
Lekterapi i sandlådan, barnet bygger sin värld med leksaker det är Ericametoden.
Utvecklat av erica stiftelsen här i Stockholm.
Okej, då förstår jag! Jag har ingen erfarenhet av det så jag kan inte uttala mig.
Som diagnostiskt redskap saknar metoden vetenskapligt stöd då forskning kring metoden ännu är ringa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ericametoden
Jag är alltid skeptisk till den här typen av psykologiskt hokuspokus.
Metoden har tidigare gjorts känd, bland annat, som bevisföring vid mål om sexuella övergrepp mot barn.
Jag blir inte mindre misstänksam av att läsa att en metod som saknar vetenskapligt stöd har använts som bevisföring vid mål om sexuella övergrepp mot barn.
Jag har annat att syssla med i livet än att leka överanalyseringslekar med pykologer i sandlådor. Count me out!
Okej, vad skönt att du slapp det då, Paula.
Håller med dig Mats att Ericametoden är psykologflumm.
Finns inget forskning heller på det.
Det är inte utan att man undrar varför BUP använde en metod som saknar vetenskapligt stöd på dig. Var du försökskanin eller hur kommer det sig att de använde metoden på dig?
Hälso- och sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Gäller svårigheter att umgås med jämnåriga bara när man är barn och ungdom?? Jag tycker det är svårt att få kontakt med människor i min ålder och jag är ändå en bra bit över 30. Fast jag tycker mer att svårigheten ligger hos dem; de verkar så osäkra och vågar inte ”bjuda till”, medan jag kan prata med vem som helst!
Tycker att det är lättare att prata med de som är betydligt yngre eller betydligt äldre än mig! Vad tror du att detta kan bero på, Paula? (Visserligen rör jag mig i ganska få sammanhang där det finns jämngamla med mig, men ändå..)
Svårigheterna att umgås med jämnåriga kan också gälla vuxna! Fast nu vet jag iofs inte vad man menar med ”jämnåriga” när det gäller vuxna för jag tycker själv att folk som är 10 år äldre eller yngre än mig är ungefär jämnåriga med mig 😉 Men jag tycker faktiskt själv att jag inte har så mycket gemensamt med människor som är jämnåriga med mig för vi lever helt olika liv. Visst, jag umgås med mina gamla gymnasievänner men de jobbar på heltid och många av dem har småbarn så vi har inte så mycket gemensamt egentligen. Jag tror att anledningen till att vi kan ha lättare att umgås med folk som är betydligt yngre eller äldre kan bero på att vi aspergare ofta utvecklas i en annan takt jämfört med normen, och då är vi inte i samma fas som människor i vår egen ålder och därför kan vi ha gemensamt med folk som är yngre eller äldre.