Många människor med Aspergers syndrom och autism kan uppleva att det är lättare att förstå sig på djur än människor. Människor kan vara oberäkneliga och svåra att förstå sig på medan djur kan vara tydligare. Dessutom behöver man inte tänka på att man måste bete sig på ett visst sätt när man är med djur för man kan vara precis som man är.
Själv har jag inte speciellt mycket erfarenhet med djur, men däremot har jag ofta tyckt att barn kan vara lättare att förstå sig på än vuxna. Små barn visar tydligt om de är ledsna, glada eller arga för de skrattar, gråter eller skriker ofta. Jag har aldrig behövt oroa mig för att små barn skulle ge mig ironiska kommentarer eller hitta på vita lögner utan de har varit ärliga och raka. Barn har inte heller dömt mig på samma sätt som många vuxna har gjort utan de har tagit mig som jag är.
När jag berättar för andra människor att jag har jobbat på dagis, har jag ibland fått frågan om det inte var svårt för mig att jobba på dagis med tanke på att jag har Aspergers syndrom. Och ja, det var jättesvårt för mig och jag blev utbränd men inte av anledningen som många tror. Många tror att jag p.g.a min Aspergers syndrom skulle haft svårt att ge kärlek till barnen och förstå mig på deras känslor men sanningen var att barnen vände sig oftast just till mig när de behövde tröst. Det var inga problem för mig att förstå deras känslor och jag älskade att ge dem närhet.
Däremot tyckte jag att det var ångestfyllt och energikrävande att prata med barnens föräldrar. De var mycket mer oberäkneliga än vad barnen var och jag visste aldrig vad föräldrarna menade med sina kommentarer och frågor. Om de sa till mig att vi verkade vara inomhus mycket, var det en neutral kommentar eller en pik att vi borde vara ute oftare? Vad menade de när de frågade mig om dagen hade gått bra? Menade de om dagen hade gått bra för just deras barn eller för alla barn i gruppen eller menade de om just jag mådde bra denna dag? Jag överanalyserade många av deras frågor och kände mig osäker.
13 svar på ”Att umgås med djur och barn”
Min dotter umgås gärna med djur hon lekte tom att hon va olika sorters djur när hon va mindre o vi fick besök. Då kunde hon sätta på sig olika djurutklädningskläder och skälla som en hund eller jama istället för att hälsa. Om hon skulle be om ursäkt sade hon bara mjau och hon har bara lekt med smådjur eller gosedjur aldrig dockor etc. Nu har hon bsra en aktkvitet kvar och det är ridning o hästar gillar hon. Hennes Pappa och hon har byggt trähästar på hjul en stor som en ponny o en mindre som hon pysslar med när hon orkar vara ute. Stallet orkar hon inte alltid åka till men det är inte hästarna utan de andra i stallet ( klasskamrater ) som hon stör sig på då de springer in i boxarna hur som helst säger min dotter o hon orkar liksom inte med allt kallprat tror jag
Jag kan verkligen förstå att det är störande för din dotter med kallprat. Det som är fördelen med djur och barn är att man inte behöver kallprata med dem, man får bara precis som man är 🙂
Håller med dig! Djuren tar man som man är! Man är aldrig ensam! Har själv djur! Har haft djur sedan jag var barn!
Jag håller med dig!
Här har jag skrivit ett inlägg om just detta som du beskriver. Jag skrev kanske på ett annat vis än dig, men budskapet är samma.
Skrev för någon dag sedan, så jag har inte härmat dig eller något. Läs gärna om du vill
http://nouw.com/mynameisjossan/att-ha-asperger-och-umgas-hur-ar-det-25498253
Jag har också Asperger
Vad roligt att du skrev ett inlägg om samma sak! Jättebra skrivet 🙂
i min hemstad har de hunddagis där hundskötarna är personer med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har detta som jobb eller daglig sysselsättning. Där finns också personal utan NPF som är handledare åt hundskötarna i arbetet med hundarna, de lagar mat tillsammans m m. Jag har haft min hund där, han älskade ”sin” hundskötare och de hade en jättefin relation.
Vad bra att du var nöjd med hunddagiset och att hunden trivdes bra! Själv föreläste jag faktiskt för ett hunddagis för ett par år sen, där hade medarbetarna också olika typer av psykiatriska diagnoser.
Upplever också lättare med barn och djur.
Jag tror att vi är många som tycker att det är svårt att umgås med vuxna! Själv har jag betydligt mer erfarenhet av barn än av djur, men jag vet att många andra är tvärtom.
Min dotter älskar djur men tycker inte om småbarn. Hon säger att hon tycker att de är otäcka. De säger vad som helst närsomhelst och ställer en massa frågor som hon inte vill svara på. Hon tycker att de är påflugna.
Jag förstår hur din dotter tänker! Men själv bryr jag mig inte om att småbarn är påflugna, tvärtom tycker jag om att barn inte brukar ha några spärrar och att de är precis som de är. Jag har inte så mycket erfarenhet av djur, därför föredrar jag barn 🙂
Vi hade ett hunddagis , där jobbade de människor med dubbeldiagnos de hade haft missbruk och hade npf . Vissa hade nyligt varit på behandlingshem eller fängelse. Men tyvärr fick de läggas ned efter pandemin.
Mitt barnbarn älskar djur och vill ha en hund,han har nyss börjat ettan . Men han har blivit lovad en guldhamster i stället