Ibland när andra människor ger mig kommentarer, har jag ingen aning om hur dessa borde tolkas. Är kommentaren positiv eller negativ eller kanske någonting mitt emellan?
Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism tänker bokstavligt, förstod jag inte tidigare att när mina vänner sa till mig: ”vad kort din kjol är”, betydde kommentaren egentligen: ”din kjol är alldeles för kort, du borde inte gå på arbetsintervju i en så här kort kjol”. Jag trodde att detta endast var ett konstaterande, precis på samma sätt som man kunde konstatera att det var kallt ute.
Sådana här erfarenheter har gjort mig klokare, och jag har blivit bättre på att förstå att kommentarer egentligen kan betyda något helt annat. Idag vet jag att kommentaren ”Vad stökigt du har det” egentligen kan betyda: ”Du borde städa”. Och att kommentaren: ”Vad snabbt du pratar” i själva verket kan betyda: ”Du borde tala långsammare”.
Men i vissa fall kan jag fortfarande känna mig osäker. Ibland har jag svårt för att bedöma om kommentaren i allmänhet är konstig eller om kommentaren är något som många andra människor skulle förstå utom jag. Idag är jag ju medveten om mina svårigheter, och därför kan jag börja undra. Igår kväll hände en sådan sak. En kille på gatan i Helsingfors tittade på mig och sa: ”Du är som Tarzans Jane”. Jag förstod ingenting. ”Ursäkta?”, svarade jag. ”Du är som Tarzans flickvän Jane”, förtydligade han sig.
Jag förstod inte alls vad han menade. Vem var Tarzan och vem var Jane? Var kommentaren en komplimang, en förolämpning eller kanske ett neutralt konstaterande? Visst hade jag hört ordet Tarzan, men jag visste ingenting om honom. Var en sådan kommentar kanske någon standardkommentar man brukade säga till andra människor utan att jag visste om det, och fanns det kanske något standardsvar för sådana här kommentarer? Jag försökte kolla på killens ansiktsmin men kunde inte riktigt tolka honom. Jag nickade och fortsatte gå mot min kompis bostadshus.
När jag var liten, brukade jag ibland lista saker som andra människor sagt till mig och säga exakt samma sak till andra människor för att testa hur man förväntades reagera. Om jag exempelvis fick en busringning och inte visste hur man borde reagera på det, busringde jag till andra människor för att kolla hur de skulle reagera. Då kunde jag härma dem och reagera på samma sätt. Så om någon hade sagt till mig på den tiden att jag var som Tarzans Jane, hade jag kanske sagt samma sak till någon annan för att testa hur jag borde reagera på sådana kommentarer i fortsättningen.
Men idag gör jag inte så längre. Istället brukar jag berätta om händelsen för andra och fråga dem hur de skulle tolka situationen. Jag bryr mig faktiskt inte om vad främmande människor menar när de säger kommentarer till mig, men jag tycker att det är intressant att få höra hur andra tolkar liknande situationer för på det sättet lär jag mig alltid något nytt.
Men när jag berättade om händelsen för mina vänner igår kväll, visade det sig att de visserligen visste vem Tarzan var men att de ändå tyckte att kommentaren var lite märklig och svårtydlig. Förut inbillade jag mig att människor som inte har Aspergers syndrom förstod varandra nästan automatiskt, men så är det ju inte 😉
37 svar på ”Att tolka kommentarer”
Du är som Tarzans Jane
Det finns två olika tolkningar av den kommentaren. Den första tolkningen är att han tyckte du såg ut som en apa. Den andra tolkningen är att han ville ligga med dig. För säkerhetsskull rekommenderar jag dig att svara ”apa kan du vara själv” nästa gång någon säger att du ser ut som Tarzans Jane.
Jaha, isåfall kan jag kanske fråga varför han vill ligga med en apa om någon kille skulle säga till mig i framtiden att jag ser ut som Jane 😉
Korrekt tolkning är alltså att killen gillar djursex. Du gjorde nog rätt i att gå vidare till dina kompisar.
Jaa, vilken tur att jag inte fortsatte diskussionen med honom! 😉
Nej men seriöst så tror jag att det mesta killar säger till tjejer i krogsvängen kan tolkas som att killen vill ligga med tjejen. Indirekt.
Ja, så är det nog. En gång sa min kompis till mig att om en främmande kille kontaktar mig via nätet, på krogen eller på gatan så ska jag alltid utgå ifrån att han alltid vill ha något annat än vänskap även om han skulle påstå något annat. Det var bra att hon sa det för jag älskar tydliga regler! 🙂
Jag skulle tolka det som att han menade något med din outfit. Hade du något djurmönstrat på dig vid tillfället? Leopard?
Annars vet jag heller inte vad snubben menade med det.
Mats; apa? Det är ju Cheetah i filmerna/serien. 🙂
Igår hade jag faktiskt inget djupmönstrat och inga leopard-kläder även om jag ibland har sådana kläder. Jag hade en vinröd klänning, svart jacka och svarta strumpbyxor. Så det kan inte ha handlat om det. Om det inte är så att han sett mig tidigare någon annanstans i en leopard-mönstrade kläder 😉
Mats; apa? Det är ju Cheetah i filmerna/serien.
Jag har dålig koll på Tarzan. Namnet Tarzan får mig att tänka på apa. 😉
Jag skulle tolka det som att han menade något med din outfit. Hade du något djurmönstrat på dig vid tillfället? Leopard?
Det var en bra gissning tycker jag för Paula har ju postat en bild från en förslägning där hon har just den typen av kläder på sig.
Han tyckte att du var snygg och tordes inte säga det utan krångla till det med Jane,en del människor som vill säga typ sådana kommentarer klara inte av att säga..Du är snygg,ful,fet eller nåt och då blir det töntiga uttryck som ”Du är som Tarzans Jane”
Haha! Då kanske menade han det. Men rak kommunikation skulle vara det allra enklaste, tycker jag. Varför krångla till det onödigt mycket? 🙂
Ja så kan det ha varit men det var verkligen att krångla till det att blanda in Tarzans Jane. Det är omöjligt att avgöra vad en kille som säger så menar. Det vet han nog bara själv om ens det.
Hade du nåt tex leopardmönstrat så var det nog sagt som en komplimang 😉
Men hur är det med att tolka andras sinnesintryck, se glad, arg, ledsen, flirtig ut med mera?
Är det nåt som man lär sig tolka med tiden om man har Aspergers? Tänker att man ” pratar” ju med kroppen och ögonen med.
Kanske en idiotisk fråga men jag e nyfiken på hur det funkar..
Leopardmönstrade kläder hade jag inte på mig igår 🙂
Det var absolut ingen dum fråga du ställde, tvärtom tycker jag att det är bra att du frågar 🙂 Jag har i vuxen ålder blivit mer uppmärksam på andra människors sinnesintryck och försökt hålla bättre koll på om jag tycker att de t ex ser stressade eller trötta ut, så på något sätt har jag blivit bättre på det. Men ibland kan jag känna mig osäker. Igår försökte jag medvetet vara uppmärksam på killens kroppsspråk, men jag förstod inte alls om han såg flirtig ut eller inte. Så jag är definitivt inte lika duktig på att tolka andra människors kroppsspråk som många andra människor är! Och ibland säger mina vänner till mig att någon kille flirtat med mig, men jag har inte märkt någonting.
Även om jag känner att jag har blivit lite bättre på att tolka kroppsspråk med tiden, är det inte så för alla med Aspergers syndrom. Jag var en gång på Gunnel Norrös föreläsning, och hon sa att hon inte blivit ett dugg bättre på det trots att hon på den tiden var över 50 år. Så alla med Aspergers syndrom verkar inte lära sig det alls. Det här är bara med min gissning, men kanske handlar det här med huruvida man kan lära sig eller inte om hur pass stora dessa svårigheter är?
Leopardmönstrade kläder hade jag inte på mig igår 🙂
Han kanske var Stålmannen och hade röntgensyn och såg att du hade leopardmönstrade underkläder på dig. Du kanske ska tolka hans kommentar som: Oss seriefigurer emellan du ser ut som Tarzans Jane.
😀
Min son frågade mig en gång hur man ser när en tjej är intresserad av en…Hm,,sa jag fasen vilken svår fråga tänkte jag,så råkar jag ha en kasse med brev och vykort kvar från 60 talet där det finns flera kärleksbrev från tjejer till mig och när jag läser dom nu så tänker man 47 år senare,va tusan var dom så kära i mig.Jag var nog riktigt dålig på att svara på en del av breven misstänker jag,jag skriver ju aldrig vykort eller julkort.Det kanske var enklare på stenåldern då man bara tog sig en partner och drog med sig hem..haha
Det kanske var enklare på stenåldern då man bara tog sig en partner och drog med sig hem..haha
Stenåldern påminner om krogsvängen tycker jag. Är vi tillbaka där vi började?
Ja, det där var en riktigt svår fråga! Hur vet man? 🙂
När jag bodde i Algeriet, hade flera gifta par blivit ihopparade av sina föräldrar. Innan äktenskapet hade paret oftast fått träffas en gång, men iofs inte ensamma utan det var alltid någon familjemedlem med. På något sätt lät det där enkelt och tydligt. Båda parterna visste vad syftet för träffen var: att lära känna varandra för att kolla om de skulle passa ihop för ett äktenskap eller inte. Här i Europa blir allt ofta otydligt. Killar och tjejer missförstår varandra och undrar: Vad vill han/hon? Är han/hon bara intresserad av något oseriöst, är det här seriöst eller handlar det bara om vänskap?
Nackdelen är att det inte är så enkelt att avögra om man passar ihop på en enda träff. Det låter ungefär som det TV-programmet som gick på SVT nyligen som jag iofs aldrig såg.
Jag håller med! Jag skulle önska att man kunde ha någon slags mellanting. I Sverige är det för otydligt tycker jag, men å andra sidan hade jag inte velat gifta mig efter en träff, och speciellt inte om jag inte ens hade fått träffa killen ensam. Hade man fått träffas flera gånger i lugn och ro och diskutera, då hade det passat mig! 🙂
Så då borde det vara bättre att prata och tala om hur man känner rakt av och inte bara visa det med ansiktsmimik för att det inte ska bli några missförstånd om man pratar med nån med Aspergers. Mycket sägs ju via ett tyst språk dvs kroppsspråk och ansiktsuttryck.
Skönt du inte tyckte det var en dum fråga. Jag är bara väldigt nyfiken och är intresserad av hur det är att leva med Aspergers eftersom jag inte har det själv.
Jag tycker att det är bra att du frågar, du får fråga så mycket du vill! Frågar man inte, får man inte veta, eller hur? 😉
Alla med Aspergrs syndrom har inte svårigheter i att tolka andra människors kroppsspråk, så när man träffar en Aspergare, är det allra viktigaste att lära känna just den personen och kolla vilken metod som funkar för just h*nom. Men jag vet att tydlig kommunikation funkar för väldigt många, så den metoden är definitivt värd att testa! Personligen gillar jag när människor berättar rakt av hur de känner, men jag känner också några andra Aspergare som är extremt känsliga och blir ledsna om någon är för rak och ärlig. Jag blir däremot inte ledsen av rakhet, däremot blir jag lättad för då slipper jag undra hur mitt samtalspartner känner sig! 😉
Personligen gillar jag när människor berättar rakt av hur de känner, så är det för mig med.Det har ju varit många missförstånd p.g.a det för mig genom livet.Det är jättesvårt tex om nån är irriterad på mig och svävar runt och inte säger till som dom tänker
Jag skulle tycka att livet var mycket enklare om alla människor alltid var raka. Då skulle man slippa undra vad de egentligen menar! Och då hade inte heller din son behövt fråga dig hur man märker att en tjej är intresserad för tjejen hade sagt det rakt ut till honom 🙂
Han kanske hade sett en tarzanfilm där den snygga kvinnliga skådespelerskan som spelade Jane liknade dig?
Ja, kanske! 🙂 Jag har ju aldrig sett en Tarzanfilm och vet inte hur den där Jane ser ut, men det kan definitivt vara en förklaring! 🙂
Jag tycker det låter långsökt. Jag tror mer på spåret att han inte vågade säga att Paula såg bra ut rakt ut så han drog till med att hon ser ut som Tarzans Jane vilket isf var att krångla till det för sig.
Ja, kanske! 🙂 Jag har ju aldrig sett en Tarzanfilm och vet inte hur den där Jane ser ut, men det kan definitivt vara en förklaring! 🙂 Inte så konstigt om du inte sett någon Tarzan film,dom gick ju på bio på 60 talet,då var väl inte du född kan jag tänka,sen så är det dåliga filmer
Då är det inte så konstigt! 😉 Men å andra sidan ser jag aldrig någonsin på filmer eftersom det inte tillhör mina specialintressen, så jag skulle nog inte känna till Tarzan även om filmen hade gått på bio idag 😉
Jag tolkar det som att killen i fråga tycker att Tarzans flickvän Jane är snygg/sexig/har en fin utstrålning och när han såg dig så tyckte han att du påminde om henne. Därför sa han ”Du är som Tarzans Jane”. Förmodligen var det menat som en komplimang, men jag håller med om att det var en lite märklig kommentar.
Ja, det var en mycket märklig kommentar, speciellt med tanke på att jag inte kunde veta vad han tycker om Jane 😉 Men han kanske inte vågade vara rak.
Tack Paula för alla de härliga ,roliga och ibland sorgliga berättelser Du delar med Dig av.
Jag har 3 barn, varav den äldsta en kille på 22 år fick ADHD -diagnos vid 6 års ålder och Asperger vid 18 års ålder. Mitt Yngsta barn , en tjej på 17 år fick sin Aspergerdiagnos förra hösten, alltså 16 år.
Dom är så olika i mycket (som alla vi andra människor) och väldigt lika på vissa sätt.
Den äldsta killen sa då han fick höra att hans syster också fått den diagnosen – Det har jag förstått sedan länge ! Han pratar inte så mycket om tankar ,känslor mm men jag måste få fråga , hur ska jag göra eller berätta för att försöka få honom att förstå att det är bra att han visar något slags gehör gentemot människor som bryr sig om honom ?
Han blev bestulen på sin nya mobiltelefon (5000 kr) för ett par dagar sedan och var ganska så skärrad då han kom hem. Jag ringde alla möjliga samtal, polis,mobilföretag,försäkring,praktikplatsen ( för att han i sitt skärrade tillstånd ej orkade gå dit) Hans bror 19 år, som har ett arbete sa direkt att han hjälper storebrodern med självrisken mm. Hur ska jag få honom att förstå att ett litet ord , TACK , borde komma spontant från honom ? ”-det fattar han väl att jag tycker att det är bra ! svarade han mig efter att jag frågat om han tackat. Jag vill ej att andra ska tycka att han är otacksam.
Ja hans bror vet ju hur han är men inte andra !
Tack för att Du delar med Dig så som Du gör !
Annika
Hej Annika!
Jag förstår hur du tänker. Min spontana tanke är att det inte går att ändra på andra människor. Alla Aspergare klarar inte av att ge gehör eftersom det kan ta väldigt mycket energi. Jag är själv helt tvärtom, jag tackar hellre en gång för mycket än för lite, men jag har träffat människor med Aspergers syndrom som tycker att det är jättesvårt att komma ihåg att tacka. Och dessa människor förstår oftast inte ordets betydelse för oss andra som tycker att det är viktigt att tacka. En gång hörde jag en kille med Aspergers syndrom berätta att han aldrig väntade sig att andra skulle tacka honom när han hade hjälpt dem, och därför kunde han inte förstå varför detta lilla ord var så viktigt för andra. Han tyckte att det var jobbigt att leva i en värld efter andras villkor.
Det kan vara riktigt svårt att få ordet ”tack” komma spontant från honom om det inte är automatiserat, men däremot tycker jag absolut att ni ska påminna honom om att tacka varje gång någon hjälpt honom. Ni kan förklara för honom att det är lika viktigt för er att få höra ordet ”tack” som det är för honom att få er hjälp, och då kan ni kanske hjälpas åt att påminna honom om att säga ”tack”. Jag skulle själv också tycka att det var jobbigt att hjälpa någon som aldrig tackade mig för hjälpen så jag förstår verkligen er!
Sedan tycker jag också att det är viktigt att han ska förstå att andra människor kan uppfatta honom som otacksam om han aldrig tackar. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för honom att ta in det i början, så han behöver förmodligen en utförlig förklaring och påminnelser.
Hej Paula
Tack för en givande blogg. Får jag fråga hur det var för dej från 4- 6 års åldern ? Märktes aspergersen då redan ? Då tänker jag på sociala samspelet med dagis kompisar om du gick på dagis, eller hade du lätt för det? Förstod du att säga hej och titta på den du säger hej till mm. Tyckte du om att leka ensam eller i grupp på dagis? reagerade dina föräldrar eller dagispersonal på att du fungerade annorlunda på något vis då? Går det att märka så pass tidigt att någonting är annorlunda hos barnet?
Hej Tove!
Vad roligt att höra att du uppskattar min blogg! 🙂
När jag var liten (mellan 2 och 4 år), var jag hos dagmammor, och jag hade mycket svårt för att anpassa mig: de andra barnen skrek för högt enligt mig, de lät mig alltid få den minsta bullen osv, och jag var för snäll att säga emot och kunde inte försvara mig. Men på den tiden tänkte jag bara att det var de andra barnen som var för högljudda och elaka.
När min mamma blev hemmafru när jag var 4, märkte jag inte att jag skulle vara annorlunda på något sätt för då hade jag ju ingenting att jämföra mig med: då var jag ju bara hemma med mamma och mådde bra! I 6-årsåldern började jag däremot förskolan, och då märkte jag tydligt att jag inte var som alla andra. Jag hade helt andra intressen, och jag hatade att rita och pyssla samt de flesta lekar. Och jag föredrog definitivt att leka själv! Däremot var det ingen som misstänkte att jag skulle ha någon diagnos. Fröken i förskolan tyckte att jag inte försökte tillräckligt mycket, och mina föräldrar tänkte bara att jag var ovanligt blyg men att jag annars var som alla andra.
Om barnet har Aspergers syndrom, går det alltså absolut att märka ett annorlunda beteende redan tidigt. Men vissa är som jag och drar sig undan, och då märks det inte lika tydligt. Ofta blir annorlundaskapet mer uppenbart när barnet börjar i skolan, och ibland först i tonåren.