När man har Aspergers syndrom eller autism, händer det ofta att man måste förklara sig. Att försvara varför man har annorlunda behov och gör saker annorlunda. Egentligen har inte detta med själva Aspergers syndrom att göra utan alla som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv måste förmodligen förklara för omgivningen varför de inte gör som ”alla andra”.
Själv upplever jag att en stor del av mitt liv handlar om att förklara mig för andra människor. Visserligen brukar jag inte behöva förklara mig för mina närmaste vänner och familj speciellt ofta men däremot för andra som inte känner mig lika väl. Å ena sidan önskar jag att det fanns fler människor i den här världen som fungerade och tänkte som jag så att jag skulle slippa förklara mig, men å andra sidan tycker jag ibland att det är bra att svara på frågor så att människor förhoppningsvis får en bättre förståelse för oss som fungerar annorlunda. Några exempel på situationer där andra människor brukar vilja att jag förklarar mig:
1. På fester. Nuförtiden är jag iofs ytterst sällan på fester, men förut fick jag svara på många frågor: ”Vad lyssnar du på för musik? Jasså, du lyssnar inte på musik alls. Hur kommer det sig?” Vad, ser du verkligen aldrig någonsin på filmer? Varför inte det?” ”Hur kommer det sig att du inte dricker alkohol?” ”Varför dansar du inte?” ”Vad, äter du verkligen samma maträtter varenda dag? Varför i hela världen?” osv osv.
2. På flera sociala tillställningar där det förväntas att man äter tillsammans och jag tackar nej till kakor och bullar. ”Vad, äter du verkligen aldrig någonsin onyttigheter? Varför i hela världen? Jasså, för hälsans skull? Men varför gör du inte undantag då och då?”
3. På restauranger när jag beställer mat. Pga min Aspergers syndrom har jag känsligt smaksinne och har ofta en helt annan uppfattning än många andra människor om vad som är gott. ”Vad, ska du verkligen ha en laxpasta utan sås? Pastan innehåller ju två såser, man kan inte ha den helt utan, det blir helt torrt annars och såserna innehåller nästan inga kalorier. Jasså, du vill äta torr laxpasta. Men varför?” frågar ibland servitörerna undrande.
4. Hos läkare, socialsekreterare osv när jag behöver läkarintyg eller ansöker om stödinsatser. ”Vad är det som gör att du inte orkar jobba/städa osv?” Det är egentligen helt förståeligt att läkare och LSS-handläggare behöver få mer information om mina svårigheter, men å andra sidan har jag ofta tyckt att sådana saker kan vara svåra att förklara på ett annat sätt än att säga ”det gör mig bara väldigt trött och vi som har Asperger har ofta mindre ork än andra”.
Ni andra som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv, måste ni också förklara er för omgivningen?
14 svar på ”Att ständigt behöva förklara sig”
no shit sherlock … känner igen mig i det där … många andra med Aspergers säger tänker känner samma sak ibland är det SÅ jobbigt att behöva öppna upp berätta förklara saker och ting och sig att rätta sig efter andra och regler som är anpassade efter någon som inte har As tex koncentrations svårigheter bla som bryter ens fokus lätt och tar energi och tid
Ja, precis! För att få andra människor att förstå hur svårt det kan vara att förklara sådana saker, frågar jag ibland dem på skoj: ”men varför har du så svårt att lära dig grammatik? det är ju hur enkelt som helst”. Då brukar de förstå lite mer att det inte är så enkelt att förklara sina svårigheter utan det bara är så man fungerar.
Jag tror människor frågar av samma anledning som jag nu frågar dvs för att jag är nyfiken:
Varför dansar du inte Paula?
Varför dricker du inte alkohol?
Varför gör du inte ett undantag och äter onyttigheter då och då?
Varför bloggar du inte om hur du lever hälsosamt?
Haha, nu blev det många frågor! 🙂 Men anledningen till att jag inte dansar är att jag aldrig tyckt om att dansa och inte sett någon mening med det. Jag förstod aldrig tidigare varför någon överhuvutagen VILLE dansa, och först senare fattade jag att det hade med musik att göra 😉 Jag har ju aldrig någonsin varit intresserad av musik, för mig är det bara ett meningslöst bakgrundsljud som ibland är störande och ibland inte. Och då förstod jag att det inte var så konstigt att jag inte ser någon mening med att dansa för jag ser ingen mening med att lyssna på musik heller. De två sakerna hänger liksom ihop 🙂
Att jag inte dricker alkohol har att göra med att jag ser alkohol som en drog som inte är bra för hälsan och dessutom smakar det inte ens gott tycker jag. Men däremot dömer jag absolut inte de som dricker, och många som jag känner gör det (dricker alltså). Sen bör även tilläggas att jag inte alltid varit nykterist. Jag drack en del när jag var yngre och tyvärr i rätt stora mängder.
Under de senaste åren har jag faktiskt gjort undantag 1-2 ggr när det gäller onyttigheter. En gång åt jag tårta när min kompis gifte sig och vid ett annat tillfälle åt jag glass hos en släkting. Men dessa var undantagsfall, innan dessa undantag hade jag inte ätit på sötsaker på flera år. Jag brukar jämföra vitt socker med cigaretter och vegetarisk kost: de flesta icke-rökare gör inga undantag när det gäller cigaretter, de flesta vegetarianer gör inga undantag när det gäller kött, och jag gör i regel inga undantag när det gäller socker. Det är inte så att jag tror att man dör av socker om man äter det då och då, men jag ser det som onödigt eftersom jag inte ens känner något sug efter det. Jag har vant min kropp av med det helt enkelt.
Jag bestämde att den här bloggen endast skulle handla om Aspergers syndrom eftersom jag ville rikta mig till just den målgruppen. Men kanske kommer något enstaka inlägg handla om min hälsosamma livsstil. Jag tror inte att min livsstil skulle intressera speciellt många eftersom jag inte direkt är sån som testar nya saker och recept. Bloggläsare vill ju gärna få inspiration, och NT:s som vill äta nyttigt vill enligt min erfarenhet oftast testa nya hälsorecept, prova på nya sätt att motionera och liknande men jag gör ju samma saker varje dag så jag skulle inte ha så jättemånga nya saker att tipsa om efter att jag gett de tips som jag redan har. Det skulle de flesta förmodligen tröttna på 😉
Jag dansar inte heller, men av andra skäl, jag kan helt enkelt inte. Jag tycker om musik, i varje fall viss musik, och jag spelar själv, men jag har aldrig lyckats lära mig att dansa. Jag har ingen rytmkänsla om jag inte har ett instrument i handen, och jag snubblar över mina egna eller damens ben när jag försöker.
Men jag såg en rätt söt skämtteckning en gång,det var en kille som gick fram till en tjej och sa:
”Jag dansar inte, men jag står gärna och håller om fröken en stund. Den tyckte jag var rolig.
Jag kan inte heller dansa! Jag tror att mitt ointresse för dans beror på att jag inte bryr mig om musik, och anledningen till att jag tycker att det är svårt att dansa beror dels på min dåliga rytmkänsla och dels på min dåliga motorik.
Haha, vilken rolig skämtteckning! Om en man drog den repliken till en tjej med glimten i ögat, skulle det säkert gå hem hos många.
Jag håller inte med dig om att din hälsosamma livsstil inte är intressant. En hälsosam livsstil minskar risken för samsjuklighet som tex depression och ångest. Depression och ångest är som du mycket väl känner till vanligt hos människor med Aspergers syndrom. Jag är inte ute efter några recept utan mer hur motion, solljus och nyttig kost kan hjälpa människor med Aspergers syndrom att må bättre.
Du gav mig något att tänka på, Mats! Jag skulle kanske kunna skriva ett par inlägg om hur jag lever hälsosamt. Om jag åtminstone kan ge inspiration till några av mina bloggläsare, är det ju jättebra 🙂 Så jag kommer definitivt skriva inlägg om det!
Se det som ett förslag. Jag tror att många människor med Aspergers syndrom skulle kunna minska risken för samsjuklighet (depression, ångest mm) om de levde hälsosammare liv. Detta gäller ju alla människor i samhället egentligen men det kanske är mer aktuellt för människor som är psykiskt sårbara vilket många med Aspergers syndrom är.
Ditt förslag är noterat, Mats! 🙂 Jag har även fått andra inläggsönskemål, och jag har bestämt att det kommer att bli ett par inlägg om hälsa inom de närmaste veckorna.
Hej igen, Paula. Som vanligt ett välformulerat inlägg från dig.
Jag får, liksom du, ofta liknande frågor, men det stör mig inte särskilt mycket så länge folk bryr sig om att lyssna på vad jag svarar. När jag var yngre gav jag mig ofta in i långa, komplicerade förklaringar som ingen orkade lyssna på, numera blir det betydligt kortare svar. ”För att jag vill” (alternativt ”inte vill”), ”för att det passar mig bäst så”, ”för att jag mår bäst av det” eller ”för att jag fungerar så” är nog mina vanligaste svar.
De flesta nöjer sig med det. Kommer någon med följdfrågor om varför jag vill eller mår bäst av det bryr jag bara om att svara om jag tror att de verkligen är intresserade och kan ta till sig svaret.
Låter som en bra taktik, Gösta! Och ofta känner man faktiskt på sig om den som ställer frågan kommer att bry sig om svaret eller inte. Mats ställde t ex en del frågor till mig nyss, men han VILLE ju faktiskt veta och ställde inte frågorna på ett dömande sätt utan av nyfikenhet. Och då svarar jag gärna. Publiken på mina föreläsningar brukar också ställa en del frågor om mitt liv, och då tycker jag också att det bara är kul! Men vissa som ställer frågor till mig på t ex fester blir riktigt chockade över att jag inte är som ”alla andra”, och då känns det ibland som om jag skulle komma från en annan planet bara för att jag inte äter socker eller lyssnar på musik, hihi 😀
Att förklara mig för läkare och LSS-handläggare tycker jag är riktigt jobbigt, förmodligen för att det stressar mig. Jag oroar mig för att jag inte kommer att kunna ge en tillräckligt bra förklaring och då kommer jag kanske inte få den hjälp jag behöver. Men ganska ofta har det gått bra ändå!
Men frågar inte läkare och handläggare, i varje fall oftast, för att de verkligen vill kunna hjälpa dig så bra som möjligt? Eller är det jag som är naiv och godtrogen?
Jo, det är därför de frågar! De VILL hjälpa! Men sen kommer jag inte alltid på vad jag ska säga, och om jag inte kommer på en bra motivering så KAN det bli så att man inte får hjälp. Förra gången ifrågasatte min LSS-handläggare varför jag behöver städhjälp, och jag fick tunghäfta och visste inte vad jag skulle svara. Hon sa att de eventuellt skulle dra ner på antalet timmar, men sen kom jag på att hon kunde ringa till min boendestödjare så hon kunde förklara! Vilket hon gjorde, och jag fick behålla boendestödtimmarna i samma omfattning som tidigare 🙂
Vissa läkare har också frågat mig varför jag orkar göra vissa saker och inte andra, för de behöver veta det för att skriva ett intyg. Och då kan jag också få tunghäfta. Men jag har märkt att de läkare som är kunniga om Aspergers syndrom brukar fråga mindre eller de brukar i alla fall ställa RÄTT frågor, och då kan de skriva ett bra intyg.