Det sägs att personer med Aspergers syndrom ofta säger rakt ut det de menar utan underförstådda budskap. Själv föredrar jag också tydlig kommunikation. När jag pratar med andra människor, känner jag mig ofta väldigt osäker. Menar de det de säger eller säger de till mig saker bara för att de förväntas göra det?
Om människor alltid menade vad de sa, skulle jag slippa känna denna osäkerhet. Men jag har ofta varit med om att människor sagt till mig en sak och egentligen menat något helt annat. Det har hänt att människor upprepade gånger bjudit mig på middag, och när jag frågat om de vill ha någon present eller om jag kan göra något annat, har jag fått till svar: ”nej, absolut inte”. Och efteråt har de klagat på att jag bara tar emot utan att ge något tillbaka.
Min exman förklarade för mig att det var självklart att dessa människor förväntade sig någonting tillbaka, åtminstone en liten present, och att jag borde ha förstått detta självmant. Och att ”nej, du behöver inte göra något” i detta fall oftast betydde att jag borde ha insisterat på att köpa eller göra något för dem, och att de endast hade sagt så av artighet. Men eftersom jag inte vet vad det är andra människor vill att jag ska göra för dem, föredrar jag att de säger till mig sådana saker rakt ut.
Med sådana här erfarenheter i bagaget har jag ofta haft svårt för att bedöma vad människor menar när de exempelvis ger mig komplimanger. När jag började föreläsa och publiken ofta sa till mig efteråt: ”vilken bra föreläsning”, undrade jag om de verkligen menade det de sa eller om frasen var något som de av ren artighet sa till alla föreläsare. När jag var i Kanada och människor sa till mig att de tyckte att jag talade bra engelska, var jag också väldigt osäker. Tyckte de verkligen det? Jag hade hört dem säga exakt samma sak till andra utlänningar som i mina ögon talade väldigt dåligt och hade svårt för att förstå vanliga fraser.
Idag har jag accepterat att jag ibland har svårt för att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser, och därför får jag leva med att alltid känna viss osäkerhet. Men å andra sidan är det kanske inte så viktigt, eftersom det egentligen inte spelar någon roll vad andra tycker. Det viktigaste är att man är nöjd med sig själv 😉
19 svar på ”Att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser”
Jeg kunne ønske folk var mer okstavlige. Jeg blir også usikker.
Jeg sier ofte ting som de er, men merker at folk ikke liker det. Man skal ikke si til en person at den har blitt stor, da er man uhøffelig. Men jeg sa jo bare sannheten. Noen ganger er det vanskelig å gjøre ”rett”. Det er som om det blir galt uansett.
Jag älskar människor som säger som det är. Det är inte så att jag tycker att man behöver säga till förbigående på gatan att de är fula om ingen har frågat efter ens åsikt, det är bara onödigt 🙂 Däremot vill jag gärna att det som människor säger till mig verkligen stämmer och att de inte bara ger komplimanger till mig bara för att man ”ska” göra det.
För mig är di blogg jättebra för att lära sig mer om sig själv och sin asberger
Vad roligt att höra att du gillar bloggen, Fredrik!
Hej igen.
Jo, visst blir allting mycket enklare om folk säger vad de menar.
Men om någon säger till mig att jag inte behöver göra det eller det, så tror jag på det. Om de sen menar något annat tycker jag att det är deras problem, inte mitt. Och klagar de så säger jag det, nästan alltid..
Om någon säger att jag gjort något bra så tror jag även på det. Då kan jag njuta av det antingen de menar det eller inte. Om de sen inte menar det är det återigen deras problem. Är det mina vänner som säger det vet jag att det är sant, åtminstone nästan alltid. Är det människor som inte är mina vänner så spelar det egentligen ingen större roll för mig vad de tycker. Så då kan jag unna mig nöjet av att njuta av berömmet även om de inte menar det.
Lite naivt kanske, men det funkar för mig.
Tycker att du har en härlig inställning! Och jag förstår vad du menar, trots att jag själv kan ha svårt att ta emot komplimanger i vissa situationer. När jag t ex förut fick beröm för mima föreläsningar, kände jag mig osäker och undrade om de verkligen tyckte att jag var bra. Jag ville ju ha föreläsandet som yrke, men om människor egentligen innerst inne tyckte att jag var en dålig föreläsare, hade jag kunnat lägga ner föreläsandet direkt och varken ödsla tid eller energi på det! Därför ville jag ha ärliga synpunkter! Men nu när människor som beröt mina föreläsningar anlitat mig för föreläsningar flera gånger, vet jag att de förmodligen menat det de sagt 🙂
Jag tycker att du tänker helt rätt! När du påminner människor om att de faktiskt själva sagt att du inte behöver göra det och det, får de kanske något att fundera på! 🙂
Nöjda kunder kommer tillbaka. Nu är det kanske inte så vanligt att en verksamhet anlitar dig för en ny föreläsning men de rekommenderar dig knappast till en annan verksamhet om de inte är nöjda med din prestation. Men grundprincipen är ändå den att en nöjd kund kommer tillbaka medan en missnöjd kund den ser man aldrig igen.
Tydligen anlitar samma verksamhet dig flera gånger förstår jag när jag läser din kommentar mer noggrant. Är det olika åhörare varje gång eller fattar de trögt?
Ja, en nöjd kund kommer tillbaka! Men när jag var i början av min föreläsarkarriär, visste jag inte om att jag skulle bli anlitad igen och/eller rekommenderad vidare, och på den tiden var jag osäker på om de verkligen tyckte att min föreläsning var bra eller om de bara berömde föreläsningen av artighet.
Haha, jag hoppas att de som anlitar mig igen inte fattar trögt! Ibland kan det t ex vara personalen på ett gruppboende som hör mig föreläsa, och chefen tycker att det vore bra om deras brukare också fick höra mig föreläsa. Och då blir jag anlitad igen för samma ställe men för en annan åhörargrupp. I våras föreläste jag för LSS-chefer i Uppsala, de tyckte att föreläsningen var bra och förra veckan fick jag föreläsa för deras medarbetare. Då var det bara en av cheferna som fick höra mig föreläsa 2 gånger men annars var åhörargruppen ny.
Jag håller med Gösta; om folk säger en sak men menar en annan så är det deras eget fel om det blir fel sen! Denna oskrivna regel att inte säga vad man egentligen vill är faktiskt helt obegriplig för mig! Minns när jag och min kusin var små och jag frågade henne om hon ville ha den sista kakan, då sa hon: ”nej ta den du!” Snacka om att hon blev paff när jag faktiskt tog den och stoppade den i munnen! 😁 Haha! Min mamma fick förklara hur jag funkar; att man måste säga precis vad man menar till mig för jag gör precis det jag blir tillsagd. 🙂 Jag förstod inte den där ”regeln” förrän långt senare. Jag kan spela med i såna där spel nu men tycker det är skitdrygt! Just den oskrivna regeln om att man inte talar om vad man vill eller vad man tycker är så jäkla mesig och onödig! Jag ska inte behöva gissa mig till vad de vill, jag är för sjutton inte tankeläsare!! Om jag tex frågar en vän om hen fryser och jag ska stänga fönstret och hen säger att det är okej och att det kan vara öppet för att vädra.. jag utgår då ifrån att hen inte fryser.. sen kommer det fram att hen visst fryser! Blir GALEN på sånt!! Varför inte bara säga det på en gång när jag frågar??! Är de rädda för att jag ska bli arg, eller vadå?
Det här med ”sista kakan” var ett bra exempel på hur en autist och en neurotypiker kan kommunicera på olika sätt och missförstå varandra. Det är nog någon slags oskriven regel att man först ska tacka nej till den sista kakan och att man typ ska ha en lång diskussion innan någon till slut vågar ta den 🙂 Innan dess förväntas man typ ställa frågor som: ”Är du säker på att du inte ska ha den? Ta den du! ”Nej, du ska ta den! Varför vill du inte? ”Ska inte vi dela den?” o s v.
Jag tycker att det är märkligt att säga att man inte fryser om man gör det och egentligen önskar att fönstret skulle vara vara stängt. Jag har nog aldrig varit med om att någon sagt att hen inte fryser och senare säger att hen visst frös ändå. Då hade jag blivit förvånad!
Men nu när människor som beröt mina föreläsningar anlitat mig för föreläsningar flera gånger, vet jag att de förmodligen menat det de sagt
Jo, det verkar väl vara ett rätt tydligt indicium på att de verkligen menar det.
Oj såg nu att Gösta redan hade skrivit det jag skrev alldeles nyss.
Oj såg nu att Gösta redan hade skrivit det jag skrev alldeles nyss.
Vi är tydligen lika kloka båda två…
Ja men din klokskap verkar vara snabbare än min. 😉
Om du frågar ifall du ska ta med eller göra något och värdarna nekar, ja då får de faktiskt skylla sig själva. Bara för att de är NT betyder det inte att de är fria från alla sorters konstiga idéer. Möjligen kan de ha ”rätt” att tycka att du borde bjuda tillbaka någon gång.
Vad gäller föreläsningskomplimanger så är det inte så svårt som det låter. Om den som presenterar dig eller kanske säger något efteråt säger något positivt – ja då kan det vara vilket som. De har till jobb att säga att föreläsaren är bra. Men de hade å andra sidan inte bokat dig från början om de inte trott att du skulle vara bra heller.
Om någon däremot kommer fram till dig spontant efteråt och säger att din föreläsaren var bra – ja då kan du belåtet tänka att du verkligen gjort gott intryck. Hade de inte tyckt att föreläsningen hade varit bra kunde de bara gott iväg utan att prata med dig.
Svårare är det med dina kanadensiska värdar: Det kan vara ett sätt att vara vänlig för att man inte kommer på något annat positivt att säga. Det kan också vara för att din engelska troligen är utmärkt. Ibland kan man märka det genom att se om de verkar förvånade (över din fina engelska) eller om de säger det med eftertryck. Men det låter ju inte som din starka sida från början så det hjälper inte.
I slutändan kan jag tycka att det inte spelar så stor roll ifall komplimangerna är ytliga eller verkligt kända. Det finns inga större risker med att inte veta skillnaden och jag blir gladare om jag tar alla komplimanger som äkta.
Jag stör mig på om jag inte vet att komplimangen är äkta. Jag har också väldigt svårt för människor som ger väldigt mycket komplimanger till alla för jag kan vet inte veta vad som är äkta och vad som inte är det. Men det handlar nog om personkemi! Egentligen ska det ju inte spela någon roll om komplimangen är äkta eller inte, men jag tycker liksom att meningen med komplimanger försvinner om man ger människor komplimanger som inte är äkta menade.
Enligt min erfarenhet är det väldigt svårt att se på nordamerikaner om de menar det de säger eller inte. Jag upplever inte att de säger det med eftertryck. Även väldigt många neurotypiker jag träffat har känt sig osäkra i Nordamerika just för att de inte vetat vad de egentligen menar och vem som är deras äkta vän.
Hej! Jag brukar skriva mest på din facebooksida med hela mitt eftternamn där men kan inte låta bli att skriva här då jag fortsätter att läsa i din blogg där jag befinner mig i september 2014 som handlar om komplimger och artighetsfraser
Jag har funderat mycket under sista tiden sedan jag läste boken två gånger i våras : ” Vanliga människor – autistens guide till galaxen” Clara Törnvall, där det står bl.a. att mottagaren av presenten säger: Du behöver väl inte” Men om man inte ger mottagaren en present så blir mottagaren arg, Då får det mig att fundera varför man säger :Du behöver väl inte, och sen blir arg för att givaren inte ger presenten. Jag själv har inte råkat ut för detta men när jag själv får presenter så svarar jag oftast: -Tack” , och sen inget mer för jag vill inte ge några motsägelsefulla budskap som bara förvirrar. Om någon säger:- Du behöver väl inte,” Men om personen är samtidigt glad över presenten, det har hänt så för mig förr så har jag ändå fortsatt att ge den personen en ny present ett år senare på sin födelsedag m.fl.
Ja jag tycker att det är bättre att mottagaren säger så här: Tack jag blir så glad över att få presenten” i stället för att säga det motsägelsefulla: Du behöver väl inte köpa något” som bara förvirrar givaren som kan fundera: Ska jag fortsätta köpa presenten till honom eller henne nästa år eller inte.
Till sist blir jag oftast glad över att få höra positiva komplimanger oavsett om de är äkta eller inte.
Mvh Yvonne W.
Ja, det är intressant att man förväntas säga: ”Du behöver inte” i situationer när man ändå förväntas ge en present. I vissa situationer framstår man som snål om man aldrig ger en present. Jag förstår att sådana här budskap kan vara förvirrande för en autist! Själv har jag precis som du fortsatt att ge dessa personer presenter av samma anledning som du, d v s jag har märkt att det gör mottagaren glad.
Vi autister är nog olika när det gäller komplimanger! Själv uppskattar jag att personen är tyst istället för att ge mig en falsk komplimang. Jag vet t.ex. vissa människor som läst min debutbok men inte sagt något om det. Jag har anledningar till att misstänka att vissa av dessa personer inte gillade boken (kan såklart inte vara säker på det men bryr mig inte heller!). Jag tycker i så fall att de har gjort alldeles rätt i att inte säga något OM det nu är så att de inte gillat boken. Jag hade inte velat att de skulle sagt till mig: ”Vilken bra bok du har skrivit!” om de inte menar det.
Sedan skulle jag inte heller såklart inte vilja att de skulle säga: ”Vilken dålig bok du har skrivit!” (vilket de inte heller har gjort) utan jag uppskattar att de är tysta 🙂 Men som sagt är vi autister olika på den punkten!