Att leva med Aspergers syndrom är för mig att leva i en värld vars traditioner man inte förstår eller har svårt för. En tradition som jag inte orkat följa är att skicka julkort.
När jag var yngre, gjorde jag det ibland för mamma pushade mig, men jag slutade för länge sedan. Varför? Jo, för att jag märkte att jag inte orkade. Jag vill ju gärna göra mitt liv så enkelt som det bara går, och att skicka julkort är en mycket komplicerad uppgift för mig som innehåller flera steg. För det första måste jag komma ihåg att köpa julkort och sedan ta hem dem. De får inte bli skrynkliga och jag får inte råka spilla mat och dricka på dem, vilkte inte alltid är lätt för mig att tänka på, klumpig som jag är.
Därefter får jag leta efter alla adresser, och oordningssam som jag är skulle det ta mycket tid och energi för jag har ingen adressbok. Sedan måste jag lägga frimärken på julkorten, vilket skulle innebära att jag antingen skulle behöva köpa frimärken eller försöka hitta några på min plånbok som är full av gamla kvitton som jag inte orkat slänga. Mina boendestödjare försöker påminna mig om att tömma gamla kvitton från plånboken regelbundet och visst, det låter som en mycket bra idé men jag orkar helt enkelt inte. Sådana uppgifter tar mental energi liksom alla andra uppgifter då jag måste tänka och fatta beslut. Och i detta fall skulle det stora beslutet vara vilka kvitton jag borde spara och vilka jag borde slänga. Ibland har jag slängt kvitton som jag egentligen borde ha sparat, vilket jag bittert fått ångra eftersom jag inte kunnat reklamera kläder som jag köpt.
Och till slut måste jag komma ihåg att ta julkorten med mig någon gång jag går ut och lägga dem i brevinkastet. Eftersom jag ofta lämnar hemmet i sista minuten när jag ska iväg, skulle det kräva lite extra planering och jag skulle behöva gå hemifrån lite tidigare, vilket är något som inte är speciellt lätt för mig. Det kräver mental styrka och stark vilja.
Visst, jag skulle kunna göra allt detta. Men jag har märkt att mitt liv blir så otroligt mycket enklare när jag inte skickar julkort till någon. Då får jag ta det lugnt innan jultiden och njuta av tiden då jag inte har speciellt många föreläsningar. Och då kan jag spara min energi till andra saker.
17 svar på ”Att skicka julkort”
For meg er tradisjoner rutiner. Derfor følger jeg noen av dem enda.
Jag förstår hur du tänker! Och egentligen är traditioner ingenting annat än just rutiner. Men för mig är det svårt att följa rutiner/traditioner så sällan som en gång om året, däremot älskar jag att följa samma rutiner varje dag! 🙂
åh så skönt att läsa dina ord, jag känner igen mig i så mycket, och det är en tröst att veta VARFÖR jag känner så här. Min adhd/asp har jag fått veta på gamla dagar, och mitt liv har blivit så mycket enklare och många svar har jag fått på just ordet: Varför orkar jag inte? Varför tar det emot? Osv osv. Tack Paula för att du trots allt orkar skriva.
Vad bra att du också fått veta varför du inte orkar, Irene! För mig var det en enorm lättnad när jag i 24-årsåldern fick veta varför jag inte var som alla andra. Just det här med ”varför” verkar vara viktigt för många att veta för annars känns det som att man är lat om man inte kan möta omgivningens krav.
Att skriva/blogga har jag hittills orkat göra, troligen har det att göra med att jag får skriva om något som jag brinner för. Och sedan består inte bloggandet av flera steg utan jag får sitta framför datorn och skriva om saker som faller mig in 🙂
Jag undrar vad du menar med gamla dar? Jag fick min diagnos för ett år sen. Speciell julklapp vill jag säga! Då var jag 51 år.
Grattis till diagnosen! 🙂 Jag brukar säga att min diagnos är den bästa presenten jag någonsin fått.
Jag kan inte minnas att jag skickat ett julkort i hela mitt liv,fast då får jag ju inte så många heller.Ibland kommer det nåt kort där det står God Jul…hälsningar från den som skrivit och jag läser dom knappt eller så slänger jag dom
Jag får konstigt nog fortfarande julkort även om jag aldrig skickar några. Jag säger alltid till alla att de inte behöver skicka till mig, men många andra vänner i min kompiskrets brukar skicka julkort till varandra. Jag antar att de bara skickar till mig samtidigt även om de aldrig får tillbaka något.
Jag gillar iofs julkort som princip. Att skicka en julhälsninig som visar att man finns i varandras medvetande. Det är dessutom mycket bättre än att människor ska ringa varandra och önska god jul.
En tradition som jag inte orkat följa är att skicka julkort.
När jag var yngre, gjorde jag det ibland för mamma pushade mig, men jag slutade för länge sedan. Varför? Jo, för att jag märkte att jag inte orkade.
Jag känner igen mig. Jag skrev också några julkort när jag var barn för att min mamma pushade mig till att skriva julkort. Men Jag har också slutat för länge sedan. Det blev för jobbigt. Men Postens webbtjänst är faktiskt ett alternativ för oss aspergare som inte orkar köpa, skriva och posta julkort som vanligt: http://rv.posten.se/
Oj, vilken bra hemsida! Det skulle kanske kunna vara något för mig, förutsatt att jag hade alla adresserna. Nuförtiden brukar jag önska alla god jul via facebook istället, men alla har ju inte facebook.
Därefter får jag leta efter alla adresser, och oordningssam som jag är skulle det ta mycket tid och energi för jag har ingen adressbok.
Det här går också lättare om man tar webben till hjälp. Sajter som hitta.se, birthday.se mm gör det enkelt att hitta människors postadresser.
Sedan måste jag lägga frimärken på julkorten, vilket skulle innebära att jag antingen skulle behöva köpa frimärken eller försöka hitta några på min plånbok som är full av gamla kvitton som jag inte orkat slänga.
Vi har ett gemensamt intresse Paula och det är vårt ofrivilliga samlande på gamla kvitton. Jag har också en samlig gamla kvitton även om min samling ligger utspridd över hela bostaden. När jag ”hittar” kvittona så måste jag kontrollera så att det inte är ett viktigt kvitto innan jag slänger dem. Det finns alltid en risk att det är ett viktigt kvitto som jag måste ha kvar för garantin på en produkt eller något. Oftast är kvittot inte viktigare än typ 1 L mjölk. Då åker det i papperskorgen men först efter att ha legat till sig i min utspridda kvittosamling några månader eller år.
Ja, i Sverige är det rätt så enkelt att hitta människors postadresser eftersom alla uppgifter är offentliga, men de flesta jag ”borde” skicka julkort till bor i Finland och deras adresser går inte att hitta på nätet. Mina föräldrar var chockade när jag berättade för dem att vem som helst kan hitta mitt hemnummer eller -adress i Sverige, de var säkra på att jag måste missförstått något och att det inte kan vara så, men så är det faktiskt! Så länge man inte har fått skyddade uppgifter vill säga, men det är rätt svårt att få.
Ja, usch, allt samlande på gamla kvitton 🙁 Jag har rätt så många kvitton överallt, och det blir alltid en massa letande när jag ska redovisa alla mina taxikvitton till Ågesta Folkhögskola. Hotell- och resekvitton brukar jag ha i mejl tack och lov, men taxikvitton har jag alltid någonstans i lägenheten eller plånboken. Ofta när jag ska redovisa en felaktig vara hittar jag inte kvittot, men taxikvitton har jag alltid hittat till slut!
Ännu en tradition jag slipper när jag helvägrar julen, hehe.
Skönt att du slipper tänka på sånt 🙂
Vad bra att du avstår från att skicka julkort när det skulle ta så mycket energi för dig. Nuförtiden är det många som inte skickar julkort, och man måste ju inte följa en tradition bara för att den finns. 🙂 Om du ändå vill skicka någon form av julhälsning skulle du t.ex. kunna skicka elektroniska vykort eller vanliga mejl. Till personer som inte har dator kan du ju ringa (om du inte tycker att det känns jättejobbigt) eller be någon att hälsa dem. Det finns så många sätt att önska god jul, och dina nära och kära blir säkert jätteglada oavsett vilket sätt du väljer. 🙂
Det har du rätt i, man kan absolut önska människor god jul på många olika sätt 🙂 Och om jag någon gång absolut vill skicka ett ”vanligt” julkort till någon så får jag göra det via hemsidan Mats tipsade mig om. Då kommer jag slippa många av dessa jobbiga steg, vilket säkert kommer att underlätta mycket!