På grund av mina svårigheter med exekutiva funktioner lämnar jag nästan allt till sista minuten och börjar förbereda mig alldeles försent när jag ska någonstans. Men å andra sidan tänker jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom väldigt bokstavligt, och har jag lovat att vara någonstans klockan fyra, betyder det för mig exakt klockan fyra och inte en minut över. För att inte riskera att dyka upp en minut över fyra, vill jag åka hemifrån i god tid och gärna vara på plats minst 10 minuter i förväg.
Att lämna allt till sista minuten och att samtidigt ha ett tvångsmässigt behov av att passa tider går inte alltid så bra ihop: jag måste alltid springa när jag ska någonstans för jag vill ju gärna hinna ta en tidigare tunnelbana än vad jag egentligen skulle behöva. Men jag har hittat en jättebra strategi för problemet: att inte stressa för mycket. Jag småjoggar till tunnelbanan, och skulle det vara så att jag missar den, är det ingen fara. Då kommer jag ta nästa, men jag kommer ändå inte bli sen till träffen. Att småjogga till tunnelbanan är nästan lite mysigt, då får jag motion och blir pigg.
Ofta när jag ser tunnelbanan komma, småspringer jag nerför rulltrapporna. Ibland ser andra människor mig och ropar: ”Men varför springer du inte fortare? Du kommer ju missa tunnelbanan när du springer så här långsamt”. Tunnelbane- och busschaufförer väntar ibland på mig. Och då blir jag stressad. Då får jag ibland lust att ropa: ”Även om jag gärna vill hinna till bussen/tunnelbanan, är det viktigare för mig att inte stressa än att hinna till bussen/tunnelbanan och därför vill jag inte springa fortare. Jag kommer ändå inte bli sen till min träff om jag tar nästa. Om jag inte hinner, får ni gärna köra iväg utan mig” 🙂
7 svar på ”Att lämna allt till sista minuten”
frågar om en date prick kl 4 då 😛 .. nädå
Haha! Om alla människor fungerade som jag när det gäller tider, skulle jag gärna göra det 😀
haha jaa jag är väl nära då 😛 ..
Javisst är det skönt att vara ute i god tid och slippa stressa! 😀 Dock springer jag aldrig nerför rulltrapporna, det skulle kunna sluta illa. Ibland händer det att jag går ner, men då håller jag mig i räcket och har blicken fäst neråt; jag måste nämligen se var jag sätter fötterna. 😉 För det mesta står jag dock still, det känns säkrast.
Det är intressant att motoriska svårigheter kan se olika ut hos olika personer. Jag har aldrig ramlat i rulltrappor, men däremot kan jag ha motoriska svårigheter i andra situationer 🙂
Jag har en vän från Algeriet som i vanliga fall inte har några problem med motoriken. Men när hon för några år sedan kom och hälsade på mig i Sverige, såg hon rulltrappor för första gången i sitt liv. Hon var livrädd för att ramla och vägrade att sätta sin fot på dem, så i början fick vi åka hiss. Men efter ca en vecka hade hon vant sig vid rulltrappor, men hon behövde fortfarande hela tiden hålla koll på var hon hade satt fötterna och hon var osäker på sin motorik.
Låter som du hittat en fungerande metod för att inte komma för sent men att samtidigt inte stressa för mycket! Jag brukar sällan springa för att hinna med bussen för jag är rädd att andra ska tycka att jag ser rolig eller konstig ut när jag springer och så tycker jag det är pinsamt att flåsa efter att ha sprungit 😛
Är dock precis som du att jag verkligen vill vara i tid, blir stressad av att inte lyckas passa tiden.
Ja, det känns som att jag har hittat en jättebra balans! 🙂
Jag förstår att du inte vill springa om du tycker att det är pinsamt att flåsa. Jag har ofta haft ett motsatt ”problem”, nämligen att jag enligt vissa människor skäms för lite. De som är i mitt sällskap skäms ibland för mina kläder och mitt utmärkande beteende medan jag inte bryr mig ett dugg 😉 Fast jag tycker iofs att det är jobbigt om mina vänner skäms för mig, jag vill ju att de ska må bra i mitt sällskap. Men främlingars blickar bryr jag mig inte ett dugg om 😉