När man har svårt med exekutiva funktioner, vilket många av oss med Aspergers syndrom eller autism har, kan det vara riktigt svårt att ta tag i saker. Själv har jag också svårt för det. Men ibland har jag varit i situationer då omgivningen tyckt att jag haft svårt att ta tag i saker när problemet i själva verket varit att jag inte varit tillräckligt motiverad.
När jag var barn, tjatade min mamma på mig att jag var alldeles för dålig på att höra av mig till mina vänner och att jag borde ta tag i det. Efter att mamma hade tjatat tillräckligt mycket gjorde jag det till slut, men jag gjorde det bara för att göra henne nöjd. Anledningen till att jag var dålig på att höra av mig var att det inte var viktigt för mig ha vänner för min egen skull, utan endast för mammas skull. Och därför var jag inte tillräckligt motiverad att höra av mig till andra människor.
”Nu måste du ringa Anna och Pia, annars kommer de tröttna på dig och försvinna”, sa mamma, och då blev jag rädd. Jag visste inte varför det var viktigt att mina vänner inte skulle försvinna, men eftersom mamma ofta skrämde mig med det, kändes det som att det av någon anledning absolut inte fick hända. Och därför ringde jag till dem med en gång.
Trots att mamma menade väl, blev allt väldigt fel. På det här sättet lärde jag mig nämligen att jag ska höra av mig till andra människor för att göra dem nöjda, och inte för att jag själv vill det. Därför började jag höra av mig till andra människor och pratade med dem länge i telefon och träffade dem även om jag själv inte ville det, och det här beteendet fortsatte ända till vuxen ålder. Men tack vare min psykolog började jag till slut förstå att jag inte behöver höra av mig till andra bara för att de förväntar sig det och att jag inte alltid behöver vara tillgänglig.
Idag mår jag bra, och det beror mycket på att jag lever på mina egna villkor och gör vad jag själv vill på fritiden. Under perioden jag är stressad svarar jag exempelvis inte alltid i telefon och ringer inte alltid tillbaka. Jag tvingar aldrig mig själv att höra av mig till någon under perioder jag behöver vara ensam, utan jag gör det bara när jag själv orkar.
5 svar på ”Att höra av sig”
Att höra av sig är svårt,hör man inte av sig så hör man inget från andra till slut.Så är det för mig nu.Ofta när man ringer till dom man känner i min ålder så är dom ofta upptagna och har mycket omkring sig så då blir det inte så mycket kontakt.Om jag själv håller på och grejar med något och det kommer nån bara så där för att hälsa på så kommer jag av mig helt med det jag höll på med.Jag har några vänner som jag besöker några ggr per år,men det lider jag inte av att det inte är mer.När jag var barn så höll jag mig oftast 1 kompis,sällan det var fler samtidigt.Att prata i telefon och strö prata är inte min grej,jag är väldigt kort i telefonen,blir samtalet för långt så säger jag till och det kan väl uppfattas som ohyfsat
Vad bra att du tycker att kontakten med dina vänner är på lagom nivå för dig! 🙂 Jag hade alldeles för många vänner när jag var yngre, och det var för att jag inbillade mig att det skulle vara så. Men idag har jag märkt att jag trivs bättre med få bra vänner än många ytliga vänner!
Vil noen være sammen med meg, må gjerne de ta initiativet. Jeg trenger å være sikker på at de virkelig vil. Jeg hører ikke av meg så mye, tror jeg. Men facebook har gjort det lettere. I dag har jeg blogget om ting JEG kan være med på å gjøre på http://aspergerinformator.com . Jeg har tidligere skrevet om alle de dagligdagse, ”hyggelige” tingene som ikke er noe for meg. Det som er greit med internett, er at man kan svare når man orker. Derfor har jeg ikke telefon som ringer. Den skal man helst ta.
Helene
Det är verkligen underbart med facebook! Jag har alltid varit jättedålig på att hålla kontakten med mina vänner i Finland och Algeriet, men tack vare facebook kan jag hålla mig uppdaterad på vad som händer i deras liv utan att jag behöver ta initiativ och höra av mig. Facebook är för mig en av världens bästa uppfinningar! 🙂
For meg også kjempefint! Glad for å lese at det hjelper deg og!