Att förstå ”självklara” saker

Det som många av oss med Aspergers syndrom känner igen sig i att vi inte alltid förstår saker som är självklara för många andra människor. Och så har det varit för mig.

När jag var i 25-årsåldern, förklarade min psykolog för mig att vänskapsrelationer handlade om att ge och ta. Det hade jag inte haft någon aning om tidigare, och nu i vuxen ålder gick det helt plötsligt upp ett ljus för mig: ”Jaha, så det är alltså därför man har vänner. Så jag ska alltså också få ut någonting av vänskapen?” Innan dess hade jag inte riktigt förstått vad man skulle ha vänner till för.

En stor anledning till att jag inte hade förstått det var att alla vuxna pushade mig att ha vänner när jag var barn utan att jag själv ville det, och en lärare tvingade mig att vara med på ett bollspel på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensamma. Jag förstod att jag skulle ha vänner för att göra vuxna glada, men jag förstod inte att det var meningen att jag också skulle ha något ut av vänskapen. Och därför fortsatte jag även i vuxen ålder att bli vän med människor jag inte ville bli vän med.

Jag hade inte heller förstått vad uttrycket ”man ska ställa upp för sina vänner” betydde. Jag trodde att det betydde att man skulle hjälpa dem med allt även om det tog så mycket energi av mig att jag inte hade någon livslust.

När jag och min psykolog pratade om att sätta gränser, sa jag ofta till henne att det var omöjligt att sätta gränser eftersom andra människor kunde bli arga om jag sa till dem att jag exempelvis inte hade någon energi till att hjälpa dem vid flytten. Och eftersom andra människor blev arga, betydde det i mina ögon att jag hade gjort fel.

När psykologen förklarade för mig att människor ibland kunde bli arga på varandra trots att ingen har gjort något fel, blev jag förvånad. Var det verkligen så? Det hade jag aldrig tänkt på. Och jag hade inte heller tänkt på att jag inte behövde ställa upp varje gång mina vänner behövde hjälp. Jag behövde inte låta dem bo gratis hos mig i flera månader när de inte hade hittat en lägenhet i Stockholm, förklarade min psykolog.

Att människor kunde tänka på olika sätt och att det fanns olika definitioner på ”rätt” och ”fel” hade aldrig fallit mig in. Och att någon skulle bli arg på någon utan rättfärdig anledning lät väldigt konstigt i mina öron. Varför skulle någon skälla ut en person som agerat helt rätt? Betydde det alltså att en person som var arg på mig när jag satte gränser kunde ha fel? Fanns det alltså människor som hade fått utskällningar trots att de inte hade gjort något moraliskt fel?

Dessutom hade jag missförstått uttrycket ”man ska ställa upp för sina vänner” helt och hållet. Jag trodde bara att det var min plikt att göra allt för mina vänner, vilket innebar att de alltid fick bo hos mig och min man i flera månader trots att vi bodde i en etta och jag själv led av det.

Nu efteråt tycker jag att det var tur att jag hittade en psykolog som hade bra kunskaper om Aspergers syndrom. Annars hade psykologen kunnat tro att mina problem bara berodde på dåligt självförtroende, och hon hade kunnat missa det faktum att jag faktiskt inte förstod många sociala samspelsregler som var självklara för många andra.