Vissa av oss med Aspergers syndrom och autism ibland kan ha svårt att förstå avsikten bakom andra människors handlingar. Själv har jag ofta haft svårt för att förstå varför människor agerar som de gör eftersom jag själv tänker annorlunda och skulle i samma situation agerat på ett annat sätt än de. Det som majoritetsnormen brukar göra är därför i vissa situationer obegripligt för mig.
Själv har jag alltid en rak person. Förut var jag t om så rak att jag sa till andra människor: ”det vore kul att bli kompis med dig” eller ”jag skulle gärna börja dejta dig”. Rakhet har alltid varit en självklarhet i min värld, och jag kunde inte förstå att min rakhet skulle kunna skrämma bort eller såra någon. Jag tyckte att det var bra med tydlighet, då undviker man ju missförstånd. Och jag trodde att alla andra var lika raka som jag.
En gång tog en kille kontakt med mig utan att jag förstod varför. Han började chatta med mig varje gång han såg mig online. Jag kände mig förbryllad. Vad ville han egentligen? Oftast skrev han ju bara ”hej hej, hur mår du?” och började prata om ditten och datten. Ville han kanske diskutera min hälsa och vädret? Kanske tyckte han att dessa var intressanta samtalsämnen? Det föll mig aldrig in att han skulle kunna vara intresserad av mig romantiskt för annars hade han i min värld varit tydlig med sina avsikter från början. Det brukade ju jag alltid vara om jag var intresserad av någon.
Egentligen var jag inte intresserad av att prata med den här killen, men jag hade vid det här laget hunnit lära mig att man inte fick säga sådana saker rakt ut eftersom det var sårande. Så eftersom jag inte fick säga rakt ut till honom att jag tyckte att han var ointressant och tråkig, visste jag att jag skulle behöva använda mig av någon annan metod för att bli av med honom. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra istället.
Snart kom jag på en bra metod: om jag skulle chatta med honom i några timmar under någon kväll och berätta för honom detaljerat hur jag mådde och diskutera vädret med honom, skulle han kanske få sitt samtalsbehov tillfredställt och han skulle aldrig höra av sig till mig igen. Om han skulle få veta ännu fler detaljer om mig, skulle han få svar på sina undringar, och då skulle han inte ha något behov av att chatta med mig någonsin igen utan han skulle börja kontakta andra människor istället.
Sagt och gjort. Jag började svara på hans frågor ännu mer detaljerat än tidigare och gav honom långa och utförliga svar. Men till min förvåning började han höra av sig ännu oftare efter att jag hade diskuterat ingående med honom om vädret, mitt mående, min familj och mina intressen. Jag kände mig förbryllad. Vad ville han nu igen? Räckte det inte att vi redan hade pratat intensivt länge och han därmed hade fått svar på flera frågor? Blev han aldrig nöjd?
Efteråt fick jag höra att jag hade gjort fel. Genom att gå in i ett intensivt samtal med honom hade jag tydligen signalerat till honom att jag var intresserad av att lära känna honom närmare. Rätt metod hade tydligen varit att sluta svara när han kontaktade mig eller att låtsas vara upptagen. Men dessa metoder kändes helt fel i min värld. Var det inte taskigt att inte svara när någon kontaktar mig eller att ljuga om att man var upptagen när sanningen var att man inte ville prata? Varför brukade andra människor inleda samtal med: ”hej hej, hur mår du idag?” istället för att skriva ”hej, jag tycker att du är söt och skulle vilja gå på dejt med dig”?
Idag har jag lärt mig att det är jag som tänker annorlunda. Om jag vill slippa konflikter och missförstånd, får jag inte lyssna på mig själv och tänka på vad jag tycker är rätt, utan jag måste anpassa mig efter andra människors tankesätt. Och eftersom majoriteten av människor inte säger rakt ut sina avsikter om de vill kontakta någon av motsatt kön, får jag ta hänsyn till hur andra människor tänker när jag ska lista ut deras avsikter.
31 svar på ”Att förstå avsikten bakom människors handlingar”
Hej Paula. Det var ett tag sen jag skrev här, orken har inte räckt till, och jag har inte tyckt att jag haft så mycket att säga. Men jag läser det mesta som du skriver.
Jag tyckte att det var bra med tydlighet, då undviker man ju missförstånd skriver du, jag kan inte annat än hålla med, jag inte bara tyckte, utan tycker fortfarande så. Jag förstår oftast inte vad folk menar när de lindar in det de vill ha sagt i en massa rundsnack o floskler, det spelar ingen roll om det gäller sex, romantik, vänskap eller jobb. Om jag nu skulle vara intresserad av någon, och den personen inte är intresserad av mig, så uppskattar jag att få veta det, det förenklar livet och gör att jag inte behöver ödsla tid och kraft på något som ändå är dödfött.
Det finns en film som heter ”A beautyful mind” på engelska, jag vet inte vad den heter på svenska, som handlar om den briljante men asociale amerikanske matematikern John Nash. Det finns en scen i den som jag tycker mycket om. Han säger till den kvinna han är intresserad av ungefär så här:
”Att putsa upp mitt sätt för att vara social och följa ritualerna kräver en oerhörd ansträngning, så jag brukar underlätta informationsflödet genom att gå rakt på sak, tyvärr oftast med obehagligt resultat.” Jag gillar dem filmen, och jag gillar hans sätt att resonera i den scenen.
Ha’t så gott!
Hej Gösta!
Vad roligt att se dig här igen 🙂 Jag förstår att orken inte alltid räcker till för att kommentera, vardagen tar ju ofta mycket energi som det är.
Jag förstår inte heller vad andra menar när de lindar in sitt budskap. Om jag t ex frågar om jag ser tjock ut i mina nya jeans (ett exempel bara), vill jag inte höra att ”du är jättejättefin ut i andra plagg” utan jag vill endast ha svar på frågan om jag ser tjock ut just i DESSA jeans eller inte. Jag blir bara förvirrad när människor säger andra saker jag inte ens har frågat om. Och jag vill också veta om någon kille jag är intresserad av inte är intresserad av mig. Men killar har däremot blivit arga på mig tidigare när jag sagt till dem rakt ut att deras utseende inte attraherat mig. Efter sådana händelser har jag lärt mig att man inte alltid ”får” säga allt rakt ut för långt ifrån alla människor uppskattar ärlighet.
Vad bra sagt av John Nash! Och jag håller med honom. Det tar mycket energi att tänka på vad man får och inte får säga. Jag kan dessa regler hyfsat bra idag, men det tar alltid energi att följa dessa regler. Men jag försöker göra det nuförtiden för andra människors skull.
Ha det bra du också!
John Nash har fått nobelpris i ekonomi. Han dog i en bilolycka maj 2015. Han var diagnosticerad med paranoid schizofreni vilket filmen A Beautiful Mind handlar om (filmen hette A Beautiful Mind även i Sverige): http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=48896&type=MOVIE&iv=Story
A Beautiful Mind är en riktigt bra film som man kan se på yuotube om socialbidraget inte räcker till att hyra eller köpa filmen: https://www.youtube.com/embed/ssXrszHT7NY
Min associativa ADHD-hjärna kommer genast att tänka på Ted Gärdestad när jag tänker på John Nash sjukdom: http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/
Alltså, det här är ett så svårt kapitel!
Jag hade också tolkat ett mer intensivt skrivande som att ”hon är intresserad”. Eftersom att om någon skriver till mig, så gör den väl det för att den vill det. Varför skulle en person göra något som den inte vill?
Åh, jag har blivit så lurad av killar som säger att dom vill vara med mig, sen har dom inte visat det utan bara utnyttjat mig. Då har jag ändå trott på det som dom har sagt, jag förstår inte varför man inte skulle mena det man säger, heller.
Jag föredrar rak ärlighet, även om jag har svårt för att själv stå på mig.
Förut vågade jag inte fråga om jag inte förstod, men nu frågar jag rakt ut ”Vad menar du?” ”Vad vill du?” osv. För att det ska tas emot lite mjukare så brukar jag säga något i stil med ”Jag förstår inte hur du menar, vill du förklara?” ”Jag är intresserad av att veta mer” ”Jag vill gärna hitta på något någon gång, är det så du menar?” osv.
Ja, det är verkligen klurigt, haha.
Ja, allt det här är verkligen klurigt! Själv uppskattar jag precis som du ärlighet, men alla andra gör tydligen inte det. Förra året skrev jag ett inlägg om hur jag sa till killar att jag inte attraherades av deras utseende och min ärlighet blev inte uppskattad alls:
http://blogg.aspiration.nu/lite-mer-om-vita-logner/
Den händelsen gav mig trauman för jag blev så ledsen över att jag råkade säga något socialt olämpligt och såra andra för det var inte alls min mening. Och därför vågar jag inte längre säga till någon kille att jag tycker att han är tråkig att chatta med även om jag skulle tycka det. Själv skulle jag vilja höra om någon tyckte att jag var tråkig att chatta med (om den personen inte sa det i syfte att såra eller att provocera, utan för att förklara varför denne inte vill chatta med mig och om hen sa det på ett respektfullt sätt).
Tidigare förstod jag inte att man inte ska chatta med någon om man inte vill. Jag gör nämligen en massa saker i min vardag som jag inte vill, som t ex håller upp en dörr för främlingar. Jag gör det bara av artighet. Och därför chattade jag med killar också av artighet, jag trodde att det var så man skulle göra och att det var som att hålla upp dörren för någon annan. Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg om det här ämnet i framtiden!
Vad tråkigt att höra att du har blivit lurad av killar 🙁 Jag förstår inte heller varför man säger saker man inte menar, men tyvärr gör många det!
Jag har också blivit lurad. Men av tjejer. Det verkar vara något fel på de dära neurotypikerna. Kanske har de en neurotypisk funktionsnedsättning eller något. Nu kommer Paula svara ”Vad tråkigt att höra att du har blivit lurad av tjejer”. så vad ska du svara nu Paula när jag redan har svarat ditt svar?
”Neurotypisk funktionsnedsättning”, det gillar jag.
så vad ska du svara nu Paula när jag redan har svarat ditt svar?
Haha! 😀 Nu finns det ingenting kvar att svara för Tilda fick ju redan mitt svar. Jag håller med Gösta om att ”neurotyisk funktionsnedsättning” är ett underbart begrepp!
Nej men allvarligt talat så är det tråkigt att du också blivit lurad! 🙁 Jag har försökt fundera på om jag någon gång blivit lurad av killar eller inte, men jag vet inte riktigt. Eller så har jag bara glömt bort det. Det har iofs hänt flera gånger att jag dejtat någon kille och efter några dejter har killen bestämt sig att han inte vill träffas mer (eller tvärtom). Om killen inte velat fortsätta när jag själv velat det, har jag naturligtvis känt mig besviken, men å andra sidan har killarna säkert också känt sig besvikna om det varit jag som inte velat fortsätta. Och sen har det ibland hänt att jag gett mitt nummer till en kille som sagt att han lovat att ringa, men han har inte gjort det. Men jag vet inte riktigt om det är samma som att killarna lurat mig.
Jag har, vad jag vet, aldrig blivit lurad på det viset, däremot har jag ett antal gånger inte förstått andras mer eller mindre subtila signaler om att de på något vis har varit intresserade av mig. Det har jag fått höra efteråt av andra.
Men förmodligen har det varit lika bra att jag inte förstått det, jag skulle nog inte fungera ihop med en människa som inte kan säga rakt ut vad hon eller han vill ha sagt.
Jag har också haft svårt för att förstå subtila signaler. När jag till slut förstod att jag har svårt att tolka kroppsspråk, började jag övertolka och trodde att killar var intresserade av mig när de inte var det.
Men förmodligen har det varit lika bra att jag inte förstått det, jag skulle nog inte fungera ihop med en människa som inte kan säga rakt ut vad hon eller han vill ha sagt.
Du tänker helt rätt!
Nu kommer Paula svara ”Vad tråkigt att höra att du har blivit lurad av tjejer”. så vad ska du svara nu Paula när jag redan har svarat ditt svar?
Är det kanske en aspergergrej? Många av oss är ju faktiskt rätt empatiska, men vi vet inte riktigt hur vi ska uttrycka det, vi har inte det språket, de metoderna. Och då kan det ibland bli lite krystat, även om vi faktiskt menar det. Eller är jag ute o cyklar nu?
Eller är jag ute o cyklar nu?
Nej men jag undrar om det inte är lite aspigt att använda sig av visuella metaforer. Jag tycker själv att jag ofta använder mig av uttryck som ”tom i bollen”, ”ute och cyklar”, ”få om bakfoten” osv.
Men hur går användandet av visuella metaforer ihop med att aspergarna ofta tolkar det människor säger bokstavligt?
Men hur går användandet av visuella metaforer ihop med att aspergarna ofta tolkar det människor säger bokstavligt?
Jag har också funderat på samma sak. Jag har träffat Aspergare som hatar eller inte förstår visuella metaforer som t ex ”avrunda”, och vissa älskar att använda dem. Jag har funderat på om det kan vara så att de som tänker i bilder hatar metaforer och de som inte gör det tycker om metaforer? Men jag har ingen aning!
Jag är nyfiken på om jag är en aspergare som tänker i bilder eller i ord. Finns det något test som visar om man tänker i bilder eller i ord?
Jag kan tyvärr inte så mycket om det här ämnet. Jag har inte hört talas om några tester som mäter sånt, men det skulle vara intressant att veta!
Många av de aspergare som säger att de tänker i bilder har sagt till mig att det inte räcker för dem att det står ”lunch” på schemat utan de måste få se en bild på hur lunchen ser ut för att deras hjärna ska uppfatta att de ska äta lunch. Många föredrar också bildinstruktioner framför skriftliga och säger att de får en massa konstiga bilder i huvudet när man exempelvis säger att man hoppar över kaffet. Men som sagt vet jag inte om alla som tänker i bilder fungerar på det här sättet. Själv hatar jag bildinstruktioner och vill absolut inte ha bilder i scheman, jag hatar även mindmaps och liknande. Så jag antar att jag tänker i ord och inte i bilder!
som alltid bra inlägg Paula (Y)
Tack Mathias! 🙂
”Idag har jag lärt mig att det är jag som tänker annorlunda. Om jag vill slippa konflikter och missförstånd, får jag inte lyssna på mig själv och tänka på vad jag tycker är rätt, utan jag måste anpassa mig efter andra människors tankesätt. Och eftersom majoriteten av människor inte säger rakt ut sina avsikter om de vill kontakta någon av motsatt kön, får jag ta hänsyn till hur andra människor tänker när jag ska lista ut deras avsikter. ”
är bra men jag tycker att då borde andra och samhället kunna ge samma sak tillbaka ju dvs visa hänsyn omtanke respekt acceptera att man är annorlunda och tänker annorlunda det är ju inte fel eller dumt jag har också lärt mig att för att hamna i konflikter och missförstånd så behöver man inte ha aspergers alls för misstolkning/missförstånd tolka bokstavligt jag känner mera som att varför ska jag låta andra och samhället stämpla nervärdera mig för som är annorlunda och kräva av mig jag ska se förstå acceptera respektera andra när man gör som man vill med mig emot mig säger vad man vill till mig helt utan vidare förbehåll säga lova saker man inte menar och/eller står för och sen är det fel men det får tydligen inte jag jag som har aspergers ska visst alltid göra rätt för mig stå för mina handlingar vad jag gör säger mm det heter ju ge och ta kunna kompromissa
Självklart ska inte skulden läggas enbart på den som har en diagnos, där håller jag med dig helt! Att man tänker annorlunda behöver inte betyda att man har fel. Men naturligtvis måste jag också anpassa mig och tänka på vad jag säger så att jag inte sårar andra för jag tänker ju helt annorlunda än majoriteten.
Men naturligtvis måste jag också anpassa mig och tänka på vad jag säger så att jag inte sårar andra för jag tänker ju helt annorlunda än majoriteten.
Jag läste någonstans, minns inte var, att huvudansvaret på anpassning ligger på de människor som är normala och inte på de som är onormala. Jag tycker det ligger någonting i det. De människor som är normala är ofta de som behöver anpassa sig minst men anpassningen borde vara lika stor från båda håll. Därför tycker jag att vi måste ställa större krav på att omgivningen ska anpassa sig till oss. Först när omgivningen är tillräckligt anpassad så behöver vi anpassa oss till omgivningen. Det blir nog annars lätt så att vi anpassar oss men inte människorna i vår omgivning. Jag tror nämligen det är så att många människor med Aspergers syndrom automatiskt försöker anpassa sig till omgivningen medan människor utan Aspergers syndrom inte gör det om de inte tvingar sig till det. Jag tror det ligger i majoritetsnormens natur.
Det går att tillämpa det här resonemanget på skolornas ”anpassningar” tilll elever med Aspergers syndrom. Skolans anpassningar handlar i praktiken mer om i vilken utsträckning elever med Aspergers syndrom måste anpassa sig till skolan än om skolans anpassnignar till elever med Aspergers syndrom. Jag tror vi behöver tänka mer i banorna: riv ner nuvarande skola och bygg upp en ny utifrån aspergarnas behov istället för att anpassa dagens skola. I väntan på att lärarna ska bli tilräckligt kunniga och tillräckligt vettiga för att bygga upp en ny skola så förespråkar jag att elever med Aspergers syndrom får möjlighet att gå i särskilda skolor som i grunden (om de vill sig väl) är skapade för elever med Aspergers syndrom. Det är inte mer än rätt sett till hur svårt skolorna har för att ”anpassa” undervisningen och skolmiljön till elever med Aspergers syndrom.
Jag tycker inte att människor med Aspergers syndrom och övriga samhället ska mötas på halva vägen. Jag tycker att vi som har Aspergers syndrom ska ta ett steg mot majoritetsnormen för vart hundrade steg som omgivningen tar mot oss. Att gå halva vägen var innebär att man hamnar på en punkt som ligger alldeles för nära utgångsläget som är en majoritetsnormens samhälle. Referenspunkten ligger fel. Utgångsläget är fel. Därför är anpassning också fel metod. För anpassning utgår från hur det är i dag. En skola för elever med Aspergers syndrom ska inte anpassas utifrån hur den fungerar i dag för referenspunkten är majoritetsnormen. Den ska byggas upp utifrån hur elever med Aspergers syndrom fungerar utan hänsyn till majoritetsnormens referenspunkt.
En fråga som den om grupparbeten är tex inte aktuell om skolan konstrueras utifrån elever med Aspergers syndrom. Att anpassa skolan genom att utesluta grupparbeten avslöjar att man har dagens skola som utgångpunkt. För om man bygger skolan med aspergaren som utgångspunkt så kommer grupparbeten inte att vara aktuellt annat som valfria aktiviteter. Behovet av anpassning avslöjar problemet men det är inget annat än den lates försök att skapa en skola för elever med Aspergers syndrom. När man skapat en skola som från grunden är konstruerad med aspergarnas behov som utgångspunkt så kanske man upptäcker att en och annan del överlappar den vanliga skolan. Det som inte överlappar är det som behöver ”anpassas” i den vanliga skolan.
Jag håller absolut med om att båda ska anpassa sig. Däremot tycker jag inte att majoriteten ska anpassa sig efter mina behov mer än vad jag ska anpassa mig till dem. Båda ska anpassa sig lika mycket i privata sammanhang!
När det gäller exempelvis jobb och skola så ska allt vara 100% anpassat efter våra behov så att vi klarar av att sköta jobbet och då ska inte den som har en funktionsnedsättning behöva mötas på halva vägen, och grupparbeten bör naturligtvis inte vara obligatoriska! Däremot tycker jag inte att skolan behöver avstå från grupparbeten bara för att många Aspergare inte klarar det, utan de elever som klarar grupparbeten ska göra det och de som inte gör det kan göra något annat.
Men när det gäller privata sammanhang så tycker jag inte att jag exempelvis kan börja kräva att alla kommer prick kl 15 och inte en minut senare när vi bestämt att vi ska ses klockan 15. Andra som umgås med mig får anpassa sig till att de inte kan ändra tider med mig hur som helst, men samtidigt måste jag vara förstående att de kanske kommer 15:05 eller 15:10 istället. Då anpassar sig båda. Eller visst skulle jag naturligtvis kunna kräva att alla ska börja passa tider till sekunden bara för att jag inte ska bli stressad, men det skulle enligt mig inte vara rättvist. Det kanske är ännu stressigare för andra att passa tider till sekunden än vad det är för mig att vänta på dem?!
Men naturligtvis måste jag också anpassa mig och tänka på vad jag säger så att jag inte sårar andra för jag tänker ju helt annorlunda än majoriteten.
Visst men tänker de som inte har Aspergers syndrom på om de sårar dig eller inte när de ger dig otydliga instruktioner, när de skämtar på ett sätt som du inte förstår, när de skapar en skola och en arbetsmarknad som tvingar dig att leva (vare sig du vill det eller inte) i utanförskap och fattigdom osv?
Jag menar bara att det är lätt att peka på aspergaren och säga att han eller hon borde anpassa sig. Men att det här samhället inte anpassar sig till oss nästan hela tiden det talas det ganska tyst om. Och att då gnälla över att aspergare uttalar sig sårande är att sila mygg och släppa igenom elefanter. Det finns egentligen bara en anledning för mig att anpassa mig till det här samhället och det är för att inte få en smäll på käften eller att åka in i fängelse. Sett till hur det här samhället har behandlat och fortfarande behandlar mig så har jag inga som helst skyldigheter att anpassa mig till det här samhället. Slaven har inga skyldigheter att lyda slavägaren om det inte vore för att slavägarens piska gör så förbannat ont. Den dagen piskan inte viner längre så kan slavägaren utföra sitt arbete själv eller betala slaven för att utföra arbetet. Först då kan slavägaren och slaven även mötas som likvärdiga människor. Jag menar att självklart har vi som har Aspergers syndrom en skyldighet att anpassa oss till samhället men anpassningen måste vara ömsesidig och med tanke på att samhället är skapat för andra människor än oss så måste de normala människorna göra större anpassningar än vi behöver göra. Detta för att vi i praktiken ska mötas på det som är halva vägen om man börjar vandringen från en normal punkt och inte med neurotypikernas samhälle som utgångspunkt.
Sedan kan jag tillägga att jag inte tycker att socialbidrag, lönebidrag, aktivitetsersättning/sjukersättning är otillräckliga anpassningar. Det är nödlösningar som i mångt och mycket legitimerar förtrycket av oss. I ett samhället som hade respekterat oss så hade vår kompetens tagit tillbara och det till en skälig lön och vi hade inte som idag reats ut som billig arbetskraft på arbetsmarknaden eller förpassats till att leva som fattigpensionärer i ett social och ekonomiskt utanförskap. Men som jag har skrivit i en kommentar någon gång förut så är många av oss som har Aspergers syndrom så vana vid att bli behandlade som skit att vi på allvar upplever en sjukersättning på grantinivå så som andra ser på ett toppjobb med miljonlön. Men det finns ingen anledning att vi ska acceptera att leva i utanförskap och fattigdom bara för att vi har ett annorlunda sätt att tolka och bearbete information på. Mitt utgångläge är därför att antingen ska bidragen vara så höga att vi som har Aspergers syndrom kan leva med normal levnadsstandard eller så ska att samhället anpassas så att vi själva kan skapa oss en normal levnadsstandard. Det sista är nog bara att drömma om men det första är iaf teoretiskt möjligt.
Sedan kan jag tillägga att jag inte tycker att socialbidrag, lönebidrag, aktivitetsersättning/sjukersättning är otillräckliga anpassningar.
Det blev ett inte för mycket där. Så här skulle det stå:
Sedan kan jag tillägga att jag tycker att socialbidrag, lönebidrag, aktivitetsersättning/sjukersättning är otillräckliga anpassningar.
Visst men tänker de som inte har Aspergers syndrom på om de sårar dig eller inte när de ger dig otydliga instruktioner, när de skämtar på ett sätt som du inte förstår, när de skapar en skola och en arbetsmarknad som tvingar dig att leva (vare sig du vill det eller inte) i utanförskap och fattigdom osv?
Nu menade jag i privata sammanhang, och jag ser det inte som mina neurotypiska vänners fel att jag tvingas leva i fattigdom. Det är samhällets fel i stort, men jag vill inte skylla på enskilda individer för det och börja säga saker som sårar dem utan att ta hänsyn.
Jag utgår ifrån att alla ska tänka på att ge mig tillräckligt tydiga instruktioner och att inte skämta på fel sätt. Men på samma sätt som jag ibland har råkat såra andra med min brutala ärlighet, har andra människor också råkat såra mig utan att mena något illa. Min exman sårade mig t ex när han sa till mig när jag hade blivit sjukskriven: ”Du behöver inte oroa dig, klart du kommer att få pengar den här månaden”, och sen hade han helt fel och pengarna kom inte!
Anledningen till att jag blev sårad var att jag tänker bokstavligt och att han i mina ögon hade ljugit för mig och brutit sitt löfte. Han hade ju lovat att FK skulle betala pengar till mig, men han hade bara sagt det här till mig för att lugna mig. Men sårade han mig med mening? Nej, absolut inte. Och därför tycker jag inte att det är rätt av mig att börja säga saker som sårar honom utan att ta hänsyn.
Jag tycker att jag måste tänka på vad jag säger för att inte såra andra, och jag vill inte hämnas på andra och såra dem med mening bara för att samhället inte är anpassat efter mina behov. Jag tror inte att det är lösningen för att lösa problemet. Men det var säkert inte så du menade heller!
Du har helt rätt i att vi behandlas dåligt av samhället. Universitetet är exempelvis inte tillräckligt anpassad så att alla ska kunna gå där, och man kan ju inte plugga på halvtid och ha sjukersättning på den andra halvan. Därför kan vi inte plugga till ett välbetalt yrke. När reglerna ser ut som de gör, är det inte konstigt att många hamnar utanför.
Men det var säkert inte så du menade heller!
Nej jag menar inte att man ska hämnas och jag menar inte heller att enskilda individer är ansvariga för hur samhället ser ut. Självklart ska man inte ta ut sitt missnöje på samhället på enskilda människor i sin omgivning.
precis det heter ju ge och ta om det bara är en As person som ska acceptera respektera göra rätt för sig då kunde vi lika gärna införa ett slavsamhälle … jag menar om andra hela tiden ska ha rätt kunna kräva utav en som har As osv mm då känns det rätt så jaa ..fel man är ju inte sämre bara för man har As eller så man har ju fortfarande ett hjärta känslor och värd uppskattning bekräftelse att man duger och betyder något man är värd att få upprättelse förlåt mm också
A – Elev med Aspergers syndrom
== – Grad av anpassning
| – En skola som är lika bra/dålig för elever med NPF som för normala elever
Exempel 1: Så här ser dagens ”anpassade” skola ut:
———-|——–A==
Exempel 2: Så här ser en skola med neutral utgångspunkt ut:
———-A———-
Exempel 3: Så här ser en skola som är skapad med aspergarens om utgångpunkt ut:
==A——–|———-
Längst till vänster på skalorna skulle (optimal skola för elever med aspergers syndrom) stå och längst till höger på skalorna skulle (dagens skola) stå.