Att ha Aspergers syndrom är ett normaltillstånd för mig. Eftersom jag varit autistisk i hela mitt liv, kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte vara det. Fram tills jag var 24 år gammal hade jag Aspergers syndrom utan att veta om det, därefter fick jag veta. Ända sedan jag fick diagnosen har jag aldrig känt något behov av att skilja min diagnos från min person. Och det är tur det för det skulle vara totalt omöjligt.
Försökte bli neurotypisk
Jag har ibland fått höra att det inte är bra att diagnostisera barn med argumentet att barnet aldrig kommer att känna sig normal om de får en diagnos. Men jag har aldrig vare sig varit eller känt mig normal, om nu så kallade ”normala” människor ens överhuvudtaget existerar. Jag har däremot alltid varit mycket medveten om mitt annorlundaskap. Förut trodde jag att det var fel att vara annorlunda och försökte så gott jag kunde bli så neurotypisk som möjligt, men efter att jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom började jag bejaka mitt annorlundaskap.
En viktig del av min personlighet
Aspergers syndrom känns som en mycket stor och viktig del av min personlighet. Dessa personlighetsdrag har alltid varit en del av min personlighet, men innan jag fick min diagnos visste jag inte om att dessa drag hade ett namn. Nu vet jag att jag uppfyller diagnoskriterierna för Aspergers syndrom tack vare alla mina egenheter. Det är inte konstigare än så, och därför brukar jag säga att egenheterna i autism är en del av min personlighet.
Diagnosen positiv för mig
Numera identifierar jag mig själv som en aspergare även om alla aspergare är olika och det inte finns något som heter ”typisk autistisk”. Om jag inte hade fått diagnosen, hade jag däremot identifierat mig som dum, lat och konstig men nu vet jag att jag duger som jag är. Därför var det mycket positivt för mig att få ett namn för mina egenheter.
Går inte att dra en skarp gräns
Ibland leker jag med tanken hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade Aspergers syndrom. Eftersom det inte går att dra en skarp gräns mellan ens personlighet och Aspergers syndrom, har jag svårt för att föreställa mig hur mitt liv skulle vara och hur jag skulle vara som person om jag var en neurotypiker. Om min autism skulle försvinna, skulle jag förmodligen inte ens längre vara Paula utan en helt annan person. Att vara Paula är för mig helt normalt, och jag skulle inte kunna tänka mig att vara någon annan.
13 svar på ”Aspergers syndrom vs ens personlighet”
Jeg er så enig med deg i alt du skriver her! Jeg ble 30 år før jeg fikk diagnosen. Da skjønte jeg hvorfor jeg trenger forutsigbarhet og hvorfor jeg ikke klarer saker andre klarer, og samtidig er så smart på andre områder. Jeg lærte litt om hvorfor personligheten min er akkurat som min. Ingen med asperger syndrom er like, men jeg er lik meg. Og jeg vet at jeg fyller diagnosekriteriene. Det forteller noe om mine personlige egenskaper og begrensinger og styrker. Jeg er bare meg, meg med Asperger syndrom. Takk for at du skriver.
Vad kul att du uppskattar det jag skriver 🙂
Jag känner precis som du: ingen Aspergare är den andre lik, men ändå beskriver diagnosen Aspergers syndrom vem jag är. Jag är Paula, och jag är unik. Om jag skulle förneka min Aspergers syndrom, skulle jag samtidigt förneka min personlighet.
Jag tänker som du, att med eller utan diagnos upplever nog väldigt många ett annorlundaskap. Och det är inte en hjälp i att acceptera sig själv som man är och bejaka sina behov, känslor och starka sidor.
Äsch, nu tryckte jag enter för tidigt. 🙂 Försöker igen:
Jag tänker som du, att med eller utan diagnos upplever nog väldigt många ett annorlundaskap. Och det är inte en hjälp i att acceptera sig själv som man är och bejaka sina behov, känslor och starka sidor att inte ha en diagnos, utan ofta blir det nog tyvärr tvärtom.
Du har så rätt, Tina! Förut försökte jag förneka min personlighet eftersom det kändes som att det var fel att avvika från normen, och då mådde jag bara dåligt. Men när jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, förstod jag att jag faktiskt är annorlunda på riktigt och att annorlundaskapet inte bara var min inbillning. Då förstod jag också att man hade all rätt i världen att vara annorlunda. Iofs tycker jag nu efteråt att det är sorgligt att det behövdes en diagnos för att jag skulle acceptera mig själv som jag var, men så var det för mig.
Filosofiskt 🙂
Jag har inte asperger, men har nog tänkt liknande angående erfarenheter. Jag kan inte förändra det som varit och mina erfarenheter har gjort mig till den människa jag är idag. Och det är jag (oftast) glad över.
Jag tänker som du när det gäller erfarenheter. Jag har en massa dåliga erfarenheter i bagaget, och även om jag inte skulle påstå att jag är glad att jag var mobbad i skolan så har mina dåliga erfarenheter gjort att jag är den personen jag är idag. Jag försöker alltid tänka framåt och inte älta det som varit! 🙂
Jag känner igen mig! Fick diagnos för 5 år sedan. Jag försökte också vara normal när jag var yngre och före diagnos. Det var väldigt ansträngande. Jag var mobbad mycket, tog på mig skulden. Därför kom diagnosen som en lättnad. Då förstod jag att jag har rätt att vara annorlunda!
Vad tråkigt att du också var mobbad och tog på dig skulden 🙁 Jag förstår att diagnosen kom som en stor lättnad för dig. Människor som är emot neuropsykiatriska diagnoser förstår förmodligen inte vilken ångest det kan vara att inte vara som alla andra och ta på sig skulden och vilken enorm lättnad det innebär att äntligen få ett namn för sina egenheter. De som är emot diagnoser säger ofta att alla är unika och att alla måste accepteras som de är även utan en diagnos, men problemet är att samhället sällan accepterar människor som avviker.
Jag vet att vi Aspergare säkert är lika olika sinsemellan som alla andra. Men ändå, jag diagnostiserades först vid 45 så jag har känt mig utanför och annorlunda och sämre än alla andra 45 år. Kände mig inte hemma någonstans och blev ofta missförstådd. Jag dolde min personlighet så gott jag kunde och härmade andra.
När jag fick alla svar vid 45 och kunde börja leta efter mitt sanna jag som i princio försvunnit och efter ett par år vågade ta kontakt online med andra Aspergare, då kände jag en, ja, magisk känsla som var ny för mig. Äkta tillhörighet! Jag kom hem, jag tillhörde en grupp. Och på väldigt många sätt var vi lika med liknande erfarenheter och dom förstod mig. Vi förstod varandra. Det var en underbar känsla.
Fint beskrivet, Cecilia! Och det är många Aspergare som upplever samma sak som du. De har känt sig annorlunda och udda överallt, men när väl de börjat gå på Asperger-träffar, har de känt att de äntligen har hittat hem. Jag känner också lite så, fast jag förstår iofs inte exakt alla Aspergare och alla Aspergare förstår nödvändigtvis inte mig heller. Men de som väl förstår mig, förstår mig oftast jättebra! Och det känns underbart 🙂
Tack för dina ord om hur du upplever det, som stämmer med min egna uppfattning. Jag säger Aspergers personlighet, ej diagnos ☺️
Jag var 56 år när jag fick förståelsen och bekräftelsen av att ha en Aspergers personlighet, alla test låg väldigt högt i %
Flera år innan hade jag insett att jag kraschar i mitt inre o bryts ner om jag försöker helt leva som om jag va ”vanlig”
När jag fick den fulla förståelsen så var det som att en massa negativa präglingar föll av från min person, som att de inte längre hade något fäste till min själ. Detta ständiga att jag skulle ”arbeta” med mig själv, mitt inre .. bryta mig ut m.m. Så väldigt många bekräftelser o förståelse och insikter från jag va litet barn o genom hela mitt liv. Detta ständiga att det var något fel på mig och att jag inte klarade av att leva i sociala koder av halvsanningar och ”vita” lögner. Det är lugnare inom mig men samtidigt inte lättare med att aldrig fått lov att vara den jag är utan att alla tyckt jag varit fel och agerat fel
Hej Desiree!
Vad bra att det var en så här positiv upplevelse för dig att förstå vad dina egenheter berodde på. Och du levde ju dessutom väldigt länge utan att veta vilket måste har varit jobbigt. Vad bra att du har hittat dig själv nu!