Många av oss som lever med Aspergers syndrom och autism har någon gång under sitt liv varit utbrända. Utbrändhet, även kallat utmattningssyndrom, beror oftast på allvarlig stress och är ingenting att leka med. Forskarna är idag överens om att allvarlig stress kan skada våra hjärnor.
Trots att jag inte hittat någon forskning som tyder på att personer med Aspergers syndrom skulle drabbas av utmattningssyndrom lättare än den övriga befolkningen så skulle det inte förvåna mig om så var fallet. Vi som har Aspergers syndrom utsätts nämligen för väldigt mycket stress i vardagen i och med att många av oss:
1. Är känsliga för sinnesintryck, och våra hjärnor kan lätt bli överbelastade genom alla de intryck vi utsätts för dagligen.
2. Ständigt måste anpassa oss till majoritetsbefolkningens förväntningar.
3. Inte sällan måste lägga energi på vanliga saker som andra människor gör automatiskt.
Det som är viktigt att komma ihåg är att precis på samma sätt som förkylningar kan ha olika allvarlighetsgrader och man kan vara olika mycket förkyld, finns det olika grader av utbrändhet. Vissa utbrända kan återgå till arbetet efter redan en månad, andra kanske repar sig först efter ett år och vissa känner sig inte återställda trots att det gått flera år sedan de blev utbrända. Därför bör man aldrig jämföra två utbrända personer med varandra!
Själv har jag blivit utbränd några gånger i mitt liv, och det är en av de jobbigaste sakerna jag gått igenom. Det har inte handlat om att jag varit ”lite stressad” utan min kropp har verkligen slutat fungera! Det har känts som att varje gång jag blivit utbränd så har jag blivit känsligare och känsligare för stress. Jag antar att min kropp lärt känna igen stressorer och varnar mig direkt så att jag har chansen att undvika det som är skadligt för mig. Därför har jag blivit tvungen att i stort sett ändra på hela mitt liv.
Några exempel på saker som jag orkade göra innan jag blev utbränd men som jag inte orkar längre är att planera flera aktiviteter regelbundet för en och samma dag. Jag vill undvika att ringa ett myndighetssamtal på samma dag som jag har tandläkartid. Jag orkar inte heller längre att sitta barnvakt, att sova mindre än 12 timmar per natt eller att höra musik. Som många av er vet har jag aldrig varit intresserad av musik, men tidigare har musik oftast varit ett harmlöst bakgrundsljud för mig. Nuförtiden kan jag ofta bli stressad av musik och har ibland svårt för att stå ut med det.
40 svar på ”Aspergers syndrom och utbrändhet”
Jag är så tacksam för bekräftelsen jag får när jag läser din blogg!❤️
Tack Carola <3 <3 <3
Jag har jättesvårt att höra musik som jag inte har valt själv om jag t.ex. är ute på restaurang. Särskilt låtar med mycket text är extra jobbigt eftersom jag tar till mig innehållet så mycket och blir överbelastad i huvudet. Det värsta är hårdock och/eller musik med sorgliga texter! Fattar inte att jag kunde klara av att lyssna på sådan musik förr om åren. Detta har nog dock inget med utbrändhet att göra för min del (även fast det säkert kan vara så att jag är eller har varit utbränd/utmattad).
Skönt att det också finns andra som tycker att det är jobbigt med musik! Fast jag tycker iofs att det är jobbigt med ALL musik för jag lyssnar inte på musik alls. Jag brukar till skillnad från dig inte lägga märke till vad som sägs i texterna, så jag förstår egentligen inte varför jag blir stressad av musik, men jag gillar förmodligen när det är tyst 🙂
Jag har också svårt gör musik, såvida de inte är något jag själv valt.klarar ej av barnvisor, jazzmusik, de är jättehemskt, eller gå på gymnet där de skriks för att inte tala om att gå på träningspass där instruktören uppmanar deltagarna att skrika och svära, har sagt till men då blev de arga och sa de går ej att anpassa sig efter mig, för att inte tala om allt sorl. De passar bättre med balett där läraren är stenhård och inget flams får förekomma. Har svårt att gå på familjegudstjänst pga de förekommer rörelser och lekar och skrik, så jag föredrar där de är pensionärer, klarar ej att resa själv pga mitt dåliga lokalsinne. Jag har genom åren antingen blivit underskattad blivit erbjuden gå teater med utvecklingstörda och fub- dans eller överskattad alltså inte fått nån hjälp alls. Min dröm är en ledsagare så man kan resa och vara fri, inte leva som ett fängelse
Av någon märklig anledning får jag inte något mejl längre när du skriver något nytt. Trodde först jag råkat avregistrera mig själv av misstag men så var inte fallet. Tror du att du kan kolla upp vad som kan fela….
Mvh//Helén 🙂
Hej Helén!
Tack för att du sa till om problemet. Jag är ledsen att det varit strul med följfunktionen. Det är faktiskt flera som har sagt till att den inte längre fungerar som den ska, och jag skrev tidigare ett blogginlägg om det tidigare:
http://blogg.aspiration.nu/foljfunktionen-fungerar-inte/
Problemet är att webbhotellet Binero har en maxgräns hur många mejl man får skicka per dag. Jag är tyvärr väldigt oteknisk av mig så jag vet inte hur man fixar problemet. Men däremot håller en av mina bloggläsare hjälpa mig med problemet just nu!
Helena von Zeipels bok Inte bara Anna handlar om just det. ”Många hade försökt förstå sig på Anna. Men hon hann bli femton år innan någon förstod att hon hade Aspergers syndrom. Att leva med asperger kan vara påfrestande och man stöter på fler hinder i vardagen än andra. Det kan leda till stress och så småningom utbrändhet. Och Anna är långtifrån ensam om sina upplevelser. När Anna var sjutton år kom hon till sist inte iväg till skolan. Här börjar författaren Elisabet von Zeipel och Anna en spännande ”resa” som vi får följa med på.
Det här är en fackbok i berättelsens form. Anna har farit illa men trots det är det en hoppfull bok. Utbrändhet kan förebyggas när vi sänker stressen för personer med asperger.
I sitt förord skriver professor Christopher Gillberg:
”Jag är övertygad om att Zeipel och Alm här har åstadkommit ett genombrott i vår syn på bemötande och intervention vid Aspergers syndrom. Detta är en bok som borde läsas av alla som i sitt arbete – eller i övrigt i vardagen – kommer i kontakt med personer med Aspergers syndrom.”
Med vänlig hälsning, Malin
Tack för boktipset, Malin! Vad bra att höra att det finns en bok om hur det kan vara när man har Aspergers syndrom och blir utbränd, det är ett jätteviktigt ämne.
Tog till mig boktipset och hittade Elisabeth von Zeipels bok ”Inte bara Anna” som talbok hos legimus.
OJ vilken igenkänning!
Jag kraschade in i väggen 2001 och då jag inte klarade att gå upp i heltid efter flera år fick jag en NP utredning och Aspergerdiagnos 2010. Jag fick sjukersättning på 50% men måste heeeela tiden hushålla med min lilla ork så att jag inte dunkar i väggen igen.
Tråkigt att du också blivit utbränd 🙁 Jag känner verkligen igen mig i det här med att man måste hushålla med sin energi, och jag ska kämpa för att få sjukersättning på deltid. Det skulle verkligen vara en dröm för mig! Just nu är jag sjukskriven på deltid, men jag vet inte hur länge Försäkringskassan kommer att fortsätta godkänna sjukskrivningen.
Vad roligt att höra att du hittade boken tack vare Malins kommentar! 🙂
Hej Paula,jag har även tänkt på att symtomen på fibromyalgi- utmattni g och fibromyalgi är kanske samma ? är väldigt vanliga för personer med npf. Ibland identiska. Frågade min läkare om det men fick inte nåt direkt svar. Tänker på känslighet för ljud,ljus,dofter,temperatur,smak. Känslighet för beröring,ologiska smärtor, trötthet,problem med matsmältningen, kognitiva svårigheter,panikångest,osv. Kunde ju nästan vara samma diagnos?
Vilken intressant tanke! Nu är jag tyvärr inte speciellt kunnig om fibromyalgi, men de personer med fibromyalgi som jag har träffat lever med en hemsk smärta i kroppen jämt och de är ibland helt sängbundna eftersom det gör så otroligt ont. Det gör tydligen så ont att de skulle vilja gråta och inte ens värktabletterna hjälper.
Personligen känner jag inte alls igen mig i deras beskrivning för jag har aldrig lidit av en sådan smärta och jag är inte heller känslig för ljus, dofter och temperaturer, men alla med fibromyalgi är säkert olika, precis som vi med Aspergers syndrom också är det 🙂 Sen ingår också kommunikationssvårigheter, svårigheter med socialt samspel och begränsade intressen och beteenden i Aspergers syndrom, och dessa ska vara huvudsymptomen för att få diagnosen Asperger. Men vem vet, om man började forska om ämnet skulle man kanske komma fram till att personer med Asperger har en högre risk att få fibromyalgi och att dessa diagnoser har liknande orsaker. Det var som sagt en mycket intressant teori!
Många med långvarig stress och utmattningssyndrom utvecklar fibromyalgi som är en kronisk inflammation i nervsystemet.
Väldigt vanligt att personer med npf diagnoser till slut får fibromyalgi.
Alla med fibromyalgi blir inte sängliggande. Smärta upplevs på olika sätt av olika människor och vi tål och hanterar det på olika sätt. Många har även skov med smärta och kan ha perioder med betydligt mindre symptom.
Jag brände ut mig redan under skoltiden. Verkar aldrig riktigt återhämta mig. Har senaste åren fått mer och mer ökad smärta i kroppen. Tyvärr tar mina läkare det inte riktigt på allvar. Är dock sjukskriven till 50% och hoppas på att få det mer permanent som aktivitetsersättning.
Fick diagnosen adhd för snart ett och ett halvt år sedan. Och har enligt psykiatrin även Asperger. Men har väntat på remiss för utredning i över ett år nu. Och troligtvis EDS/HMS i kombination med fibromyalgi uppe på det.
Tack för att du berättade för mig mer om fibromyalgi! Jag kan nästan ingenting om den diagnosen förutom det som de drabbade som jag träffat har berättat för mig. Men förmodligen har dessa personer svår fibromyalgi som gör dem arbetsoförmögna och sängliggande med svåra smärtor. Jag tror inte att jag har fibromyalgi, men däremot tror jag att jag har utvecklat ME eftersom jag överansträngt mig så mycket under nästan hela mitt liv.
Vad jobbigt att din läkare inte tar din smärta på allvar! 🙁 Jag hoppas verkligen att du får aktivitetsersättning. Aktivitetsersättning är betydligt lättare att få än sjukersättning, så det är definitivt inte omöjligt att få det. Jag hoppas även att du får hjälp och förklaring för din smärta!
Jag känner igen det du skriver om att du kunde göra endel saker innan som du inte kan göra nu. Eller orkar.
Jag blev utbränd för 2 eller 3 år sedan och jag kan inte alls gå tillbaks till att leva likadant. Jag har behövt göra många anpassningar för att orken ska räcka, då har jag ändå så pass mycket ork att jag hoppas att med rätt anpassningar ska jag kunna jobba, min dröm är att komma upp i 50%! 🙂
Med ett jobb som ger lika mycket energi som det tar, förstås:) (absolut inte samma jobb som jag blev utbränd av)
Under hela min uppväxt har jag haft varningssignaler som orsakats av stress, eftersom varken jag eller min familj visste att det var varningssignaler så gjorde jag mitt bästa för att leva som alla andra.
Men eftersom min hjärna b.a. lär ljudkänslig och blir ovanligt trött av socialt umgänge så blev jag till slut otdentligt hjärntrött (av att jobba på dagis, haha!).
Det som jag upplever som mest stressande är just de autistiska hindren för det är där min energi går åt som mest. Så jag tror att om någon skulle föra statistik så skulle personer med Aspergers ha större risk för att bli utbrända än neurotypiska, absolut.
Vad tråkigt att du också blivit utbränd, Tilda! 🙁 Jag har också haft varningssignaler under hela min uppväxt men jag trodde att det skulle vara bäst att ignorera mig och öva. Därför jobbade jag som barnvakt t om på heltid ibland för jag trodde att jag skulle vänja mig. Det var jobbigt att behöva överanstränga sig hela tiden, och det blev inte bättre. Idag vet jag bättre hur jag ska leva som tur är, och jag hoppas bara att Försäkringskassan också är med. Jag har tyvärr inte lyckats hitta något jobb som ger mig lika mycket energi som det tar, så jag tror inte att det existerar ett sånt jobb för mig. Men det skulle verkligen vara drömmen! 🙂
Jag tror också att om det skulle föras statistik skulle man komma fram till att vi med Aspergers syndrom har en ovanligt hög risk att bli utbrända. Men det skulle inte behöva vara så om världen var anpassad efter våra behov.
Jag trodde också att jag skulle vänja mig!
Min mamma sa dessutom i oskyldig okunskap att ”det kommer gå över när du blir stor” ang min ljudkänslighet, så i tonåren så tänkte jag: ”Snart kommer det äntligen gå över!”
På så sätt känns det så bra att åren tickar på, medvetenheten om mig själv ökar och livet blir lättare och roligare 🙂
Jag träffade en psykolog för några år sen och gick i KBT för ljudkänsligheten och ångesten som följde, men hon såg inte att den ökade pga en smygande utmattning som i sin tur berodde på autistiska svårigheter. Istället för att ångesten skulle minska så ökade den istället pga att jag slutade undvika de jobbiga situationerna. Däremot så lärde jag mig att hantera situationerna på ett nytt och bättre sätt.
Men där är det nog en hårfin gräns – mellan att hantera ångest/känslighet och inte undvika för mycket – och att balansera och inte utsätta sig själv för mycket så att man blir utmattad. Hm, jag ska nog skriva ett blogginlägg om detta så småningom.
Jag håller tummarna att försäkringskassan är på din sida! 🙂 Och att vi båda får energi av våra jobb så småningom!
Jag håller med dig om att livet blir roligare när man blir äldre 🙂 Så har det iaf varit för mig. Och det är just tack vare att jag känner mig själv och min kropp bättre idag jämfört med tidigare.
Vad bra att du lärde dig att hantera situationer på ett bättre sätt i terapin! Jag har också lärt mig hur jag ska hantera situationer då andra bjuder mig på mat jag absolut inte klarar av att äta. Idag undviker jag människor som tar illa upp av att jag inte äter allt, då passar vi helt enkelt inte som vänner.
Spännande, jag ser fram emot att läsa ditt blogginlägg! Det är ett mycket intressant ämne 🙂
Usch, vad tråkigt att höra Irene 🙁 Jag förstår att hon mår dåligt och att det också är jättejobbigt för dig. Tyvärr vet jag inte vad jag ska skriva mer än att jag skickar en massa styrkekramar till dig och din dotter <3 Jag hoppas att hon blir bättre någon dag!
Jag känner verkligen igen mig. Jag har varit utbränd ett flertal gånger och för varje gång har jag sjunkit lite djupare ner och det har tagit längre och längre tid för mig att bli återställd. Jag har även fått diverse men som t.ex. obefintlig stresströskel, ännu lägre energinivå, förvärrad ljudkänslighet m.m. Nu måste jag vara väldigt försiktig, för i och med att jag inte längre har någon stresströskel så går jag in i väggen igen om det blir minsta lilla för mycket för mig.
Det där med förvärrad stresströskel och ljudkänslighet känner jag igen. Framförallt ljudkänsligheten. Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag har blivit mycket mer ljudkänslig tycker jag. Eller så pratar människor om mer ointressanta saker nuförtiden än de gjorde förut. 😉
Kanske är det så att många ljud blivit högre? Jag trodde länge att det faktum att jag plötsligt började tycka att ljudvolymen på bio blivit för hög enbart berodde på min ökade ljudkänslighet. Sedan visade det sig att flera andra människor också tyckte att ljudvolymen på bio blivit för hög och att det t.o.m. skrevs insändare om det i olika tidningar.
Ja jag tror det spelar in också faktiskt. Om man går på stan så är det mer trafik, fler ringsignaler och fler som pratar i mobil, lyssnar på musik mm. Så jag tror ljudvolymen har ökat. Det är samma sak med reklamfilmer som med bio. Ljudvolyment ökar när reklaminslagen tar vid på TV: http://www.svd.se/lag-ska-pressa-ner-ljudet-i-tv-reklam
Jag har en amatörhypotes om att öjudkänsligheten är stressrelaterad.
Jag blir i alla fall mer ljudkänslig när jag är mer stressad.
Min ljudkänslighet är värre nu än den var förr. Antingen så befinner jag mig i en ljudsvacka eller så befinner jag mig på ett sluttande ljudplan.
Så har jag det också! Det har varit svårt att förklara för Försäkringskassan och läkare varför jag orkade göra en viss sak förut men inte orkar det längre. Jag tror tyvärr inte att jag kommer att kunna få en högre stresströskel någonsin för den har bara sjunkit varje gång jag har blivit utbränd 🙁
Det här med att jag tycker att det är obehagligt att höra musik är ganska nytt, så jag hoppas att problemet inte blir värre. Än så länge kan jag koppla bort musiken någorlunda bra om jag sitter på ett café och pratar med någon, så länge ljudnivån på musiken inte är för hög. Men om jag sitter själv någonstans när musiken är på tycker jag att det är jobbigt 🙁
Usch ja, jag oroar mig också för den dag då jag ska förklara det där för Försäkringskassan. :S Det är svårt att veta hur man ska förklara någonting för någon vars främsta agenda är att hitta ursäkter för att slippa betala ut pengar. :/
Jag hoppas också att ditt obehag när du hör musik inte kommer att öka. Vad skönt att du fortfarande kan koppla bort musiken någorlunda när du sitter på ett kafé. Just på kaféer tycker jag faktiskt inte att det skulle behövas någon bakgrundsmusik, eftersom det man gör på ett kafé ofta är att fika och prata. Själv har jag gärna musik på när jag städar, sitter framför datorn etc. men när jag pratar med någon så vill jag helst ha det hyfsat tyst runt omkring.
”Just på kaféer tycker jag faktiskt inte att det skulle behövas någon bakgrundsmusik, eftersom det man gör på ett kafé ofta är att fika och prata. ”
Jag misstänker det har blivit vanligare med bakgrundsmusik i butiker också. Jag har ingen statistik på det men jag tror det är så. Tystnaden är underskattad!
Det är tyvärr så att det finns forskning som visar att försäljningen ökar när det spelas upp en viss typ av musik i butiker så bakgrundsmusiken är nog tyvärr här för att stanna.
Usch vad tråkigt! 🙁 Jag köper personligen inte mer om butiker spelar musik. Jag skulle jättegärna leva i en värld helt utan musik, men jag är nog ganska ensam om det 😉
Jag lyssnar aldrig på musik, inte ens när jag är hemma. Jag lyssnar inte heller på radio och tittar inte på TV. Detta har aldrig varit något jag funderat på förrän andra människor har kommenterat att det är jättetyst hemma hos mig, hehe! Tydligen har de allra flesta människor antingen TV:n eller radion på när de är hemma eller så lyssnar de på musik. Men jag älskar att leva i tysthet 🙂
Tack för du tog upp ämnet om utmattningssyndom.
Jag älskar också att leva i tysthet ljud tröttar ut mej, Men ibland lyssnar jag på music och då är en låt jag vill höra just då sen vill jag ha tyst igen hemma.
Vad skönt att det finns andra som också gillar att leva i tysthet! 🙂 Jag tänkte inte ens på det tidigare förrän jag märkte att de allra flesta vill ha åtminstone lite ljud omkring sig.
Ja det var verkligen tråkig att höra hur illa ställt det är med din dotter. När jag hör sådana här historier så undrar jag om det inte ibland går troll i psykvården eller om det verkligen finns människor som mår så här dåligt? Jag menar om en patient inte har blivit påtagligt bättre på fyra år så känns det som att psykvården gör någonting fel. Men det är mycket möjigt att jag har fel och att det finns så här svårbehandlade patienter. Jag menar bara att jag tror det finns en risk att psykvården somatiserar människor så att psykvården gör patienten sjukare än den var från början. Jag kommer spontant att tänka på artikelar som den här: http://www.sydsvenskan.se/sverige/varden-brast-for-hannah/
Det sägs att terapi förr i tiden gick ut på att älta problem medan man med modern terapi snarare försäker blicka framåt. Om det stämmer så kan inte jag tolka detta på annat sätt än att man förr i tiden gjorde fel. Frågan är om psykvården har rätt i dag när den haft så fel förr? Visst den har väl av sina misstag lärt men samtidigt så ligger det i sakens natur att psykvården tror sig göra vad som är rätt här och nu och det är först med facit i hand som man har svaret på om det behandlingen var rätt eller fel. Personligen tror jag att rätt sätt att behandla psykisk ohälsa är att stärka det som fungerar. Dvs att få patienten att fungera så bra som möjligt utifrån sina svårigheter. Detta gäller inte minst patienter med Aspergers syndrom som ju ofta är begåvade inom vissa områden men som också har svårigheter som hindrar dem från att använda sig av sina förmågor. Ta Paulas språkbegåvning tex som ju totalt försakas av det här samhället. Nu gör ju Paula lika stor eller ännu större nytta som aspergerinformatör så det kanske inte gör så mycket men jag menar bara att det ibland blir för stort fokus på allt som är dåligt. Om man bara pratar diagnoser och svårigheter så finns risken att man blir sin diagnos och sina svårigheter. Allt som faktiskt är bra och fungerar hamnar i bakgrunden.
Med detta sagt så menar jag inte att din dotter ska släppas ut vind för våg för då kanske det slutar med att hon tar livet av sig. Jag menar bara att jag efterlyser lite mer självkritik från psykvården när behandlingen har pågått under fyra års tid utan att patienten har blivit frisk eller åtminstone väldigt mycket friskare än den var när den lades in på psyket.
Också intressant i sammanhanget:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4159050
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/66102?programid=1316
Det är uppenbart inte alla som arbetar med människor med Aspergers syndrom kan tillräckligt om syndromet. Här har Paula 86 boenden som skulle behöva Paulas föreläsningar:
Av 87 hem som tar emot barn med aspergers syndrom och autism var det bara ett enda som hade tillräcklig kunskap om vad de här barnen behöver. Det framgick när Maria Grimståhl i Forsheda utanför Värnamo gick igenom socialstyrelsens kontroller och dokumentation av hem för vård och boende. För det arbetet fick hon nyligen ta emot utmärkelsen Årets pusselbit av Autism- och aspergerförbundet. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/avslojade-brister-inom-psykvarden
Usch, vad arg jag blir när jag läser sånt! 🙁 Att många kan bli sjuka beror troligen på att samhället inte klarat av att anpassa skolan och andra instanser efter Asperger-personens behov, och då tvångvårdas man plötsligt med kriminella!! Och att 1 av 87 boenden hade tillräckligt med kunskap med Aspergers syndrom är definitivt 86 för lite. Att man får vårda barn med Aspergers syndrom och autism utan relevanta kunskaper är som att man skulle få vårda cancersjuka på sjukhuset utan att veta något som cancer.
Ja det saknas kunskap både här och där.
Hittade din blogg lite av en slump. Googlade och hittade hit. Har hunnit läsa några inlägg och känner igen mig direkt. Det här med stressen är jätteintressant. Ända sen jag var liten så har jag stressat för konstiga saker. Nästan alla gånger gick att lösa med planering före, och då menar jag minutiös planering.
Men har också reflekterat över hur trött man kan vara i huvudet trots att man kanske inte gjort någonting och ser också förklaring i eventuell As-diagnos.
Jag vill bara göra ett tillägg, jag var påväg att bli utbränd men inte pga ren stress utan tristess. Som nyfärdig sjuksköterska var jag snabb effektiv och först av alla, men det var inte roliga arbetsuppgifter och det var det som sänkte mig. Stressen gav mig inget. Insåg att regelbundna tider hjälpte, men då kunde jag också reflektera att jag vill ha och behöver mycket mer stimulans så jag jobbar på att bli läkare.
Ville bara dela med mig av min syn!
//Misstänkt asp-kille.