De senaste dagarna har jag skrivit om Aspergers syndrom och fobier. När jag träffar andra människor, får jag ibland höra att de förstår att man kan ha en fobi men att det är viktigt att utsätta sig för sin rädsla. Och det har de helt rätti i! Oavsett vilken fobi man har, blir man inte bättre om man isolerar sig inom hemmets fyra väggar.
MEN: det är viktigt att komma ihåg att man ska utsätta sig i lagom doser. Många människor säger att vi med fobier inte utsätter oss tillräckligt mycket, men sanningen är att vi ofta utsätter oss mer än vad man kan tro även om det kanske inte syns. Många ser vad en fobiker inte klarar av att göra men däremot ser de inte alltid vad h*n redan gör.
Vissa kräkfobiker tycker exempelvis att det är en stor utmaning att bara åka kommunalt eller att kasta sopor eftersom någon magsjuk person kan ha rört vid handtaget, och eftersom de utsätter sig för det här klarar de kanske inte av att gå hem till andra människor. Vissa sociala fobiker tycker att det är jobbigt att gå och handla mat, men ändå är de modiga och gör det nästan varje dag trots att alla sådana här sociala situationer innebär ångest. Det kan vara så utmattande för dem att exponera sig för sådana här små situationer att de kanske inte klarar av att gå på fester eller andra ställen där det finns mycket människor.
Av dessa anledningar kan man inte kräva för mycket av en fobiker, men å andra sidan är det bra att utsätta sig lagom mycket. Vad som är ”lagom mycket” kan variera kraftigt från person till person.
Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det faktiskt tar mycket energi att exponera sig, och därför måste fobikern vara mentalt redo för det. Vissa klarar inte av att exponera sig alls utan hjälp av en terapeut. Jag hade inte heller klarat av många situationer som jag klarar av idag om jag inte hade gått på KBT.
8 svar på ”Aspergers syndrom och fobier, del 3”
Intressant, Paula! Ja, KBT-tänk är bra att kunna tillämpa på alla omåden som behövs, extra bra med visualiseringsövningar. Och att dela in t ex en handlingsutflykt till matbutiken hela vägen dit och hem igen: från att personen lämnar hemmet, vägen dit, vistelsen i affären (som också kan delas in i t ex fyra delar, där varje del kan ha en färg: t ex att stå i kön kan vara lila, betala turkos, packa ner varorna i kassen rosa…) och hela vägen hem, som t ex kan ges färgen grön. För varje moment – eller färg – undersöker man innan inom sej själv eller tillsammans med en bra person vad den innebär, vad som sker där – och man vet hela tiden i vilken färg man är. Att se varje del som ett uppdrag, är enligt min erfarenhet också en fördel. Man vet vart man befinner sej hela tiden i färgkartan, som utgör hela uppdraget. Och det blir mycket lätt att hemma sen återminnas hur det gick i de olika delmomenten och i respektive färg – vad som vart svårt och vad som gick lätt. Och det blir utifrån detta sätt då också så mycket lättare att hitta till just en viss grej – och att se vad som gick jätte bra liksom att kunna ändra på nån detalj, som inte gick så bra… Prata om den, få nya idéer. I hela utflykten – sett som ett uppdrag – är varje del viktig: om man t ex blir jätte stressad i kön, påverkar det betalningsproceduren och nerpackningen av varorna och stressnivån på t ex bussen hem kan bli för hög: och när man är hemma är man t ex uppvarvad. Det blir sen lätt att se, genom att prata om vad som hände och kändes i t ex kön, vad för eller vilka ändringar man kan prova inför nästa handlingsuppdrag. Kul att läsa din fina blogg, Paula! Jag tror den inspirerar många! Och njut av att skriva den.
Med vänlig hälsning,
Fredrik
Hej Fredrik!
Vad roligt att höra att du uppskattar min blogg. Jag tycker själv det är kul att skriva i bloggen, och extraglad blir jag alltid när jag får positiv feedback 🙂
Ja, KBT kan absolut tillämpas på många sätt när det handlar om fobier. Däremot går ju inte att ”bota” mina svårigheter pga Aspergers syndrom eftersom jag är född på det här sättet, men för olika fobier och även tvångssyndrom är KBT jättebra! Däremot fungerar det inte på alla, jag känner vissa som inte alls blivit bättre i sina fobier trots att de gått på KBT men vi är ju alla olika. Men jag är glad att jag testade det för det gjorde en otroligt stor skillnad i mitt liv! 🙂
Bra skrivet! Jag håller absolut med om att det är viktigt att exponeringen sker i lagom doser, annars finns det nog många vars fobier bara blir värre. Själv har jag lidit av svår hypokondri och sjukvårdsrädsla och när den var som värst kunde jag inte ens gå förbi en vårdcentral utan att må dåligt. Det jag gjorde då var att jag genast försökte utsätta mig för att gå förbi sjukhus – som ju var den stora skräcken. Det slutade bara med att jag blev ännu räddare och ännu mer orolig för att ha eller få olika sjukdomar. Som tur var träffade jag en bra psykolog som hjälpte mig att utsätta mig för det obehagliga på rätt sätt och i lagom takt. Jag tycker fortfarande inte alls om den somatiska vården och kommer troligen aldrig att göra det, men jag går inte längre runt och oroar mig för olika sjukdomar.
Vad bra att du hittade en bra och förstående psykolog som förstod att man ska exponseras i lagom doser. Det var exakt samma sak för mig! Och det är jättebra att du inte längre oroar dig för olika sjukdomar. Jag oroar mig inte heller för att få magsjuka på samma sätt som jag gjorde tidigare fast jag måste erkänna att jag ändå fortfarande oroar mig på något sätt.
Du tog upp något viktigt, nämligen det här med att fobin kan bli värre om man exponeras för mycket. En gång spydde min kompis dotter när jag var där, och min kompis tyckte att det var bra att jag exponerades, men det var inte alls bra! Jag skakade av rädsla i två dagar efteråt eftersom jag var så rädd för att jag kanske var smittad, och den där paniken jag upplevde går inte att beskriva med ord. Efter den här händelsen blev min fobi mycket värre (det var alltså innan jag hade gått på KBT). Så det var inte alls bra för mig att exponera mig på det där sättet, det blev alldeles för mycket! Så jag förstår verkligen att du blev ännu räddare när du började gå förbi sjukhus.
Usch, jag kan riktigt känna hur rädd du blev när din kompis dotter spydde. Just den här känslan av att man kanske blivit smittad är riktigt hemsk. Det var likadant för mig när jag bodde hemma och min lillasyster blev sjuk. Hon fick mer och mer ont i halsen och en dag skulle hon gå till vårdcentralen. Det visade sig att hon hade halsfluss och jag fick bokstavligen panik! Tänk om jag också skulle få halsfluss nu? Då skulle jag behöva gå till vårdcentralen och livrädd för den somatiska vården som jag var så ville jag absolut inte gå dit. Som tur var så fick jag ingen halsfluss så jag behövde inte gå till vårdcentralen. 🙂
Usch ja, det var riktigt hemskt 🙁 Och därför kan jag förstå din enorma rädsla när du lillasyster hade halsfluss. Vad skönt att du inte fick det! Ingen vill ju ha halsfluss, men människor som har fobier som har med det att göra har det tusen gånger värre!
Själv var jag också livrädd för att få halsfluss förut, men det var för att läkarna ibland ville att jag skulle göra halsprov och jag vägrade pga min kräkfobi. Så min rädsla hade inte med själva sjukdomen att göra utan jag var rädd att jag skulle bli tvingad att göra ett halsprov.
Usch ja, jag förstår att du var rädd för att behöva göra ett halsprov. Själv tycker jag att prover överlag är någonting väldigt otäckt (Inte att ta dem, men att vänta på resultatet.) och därför var jag – när jag var som mest hypokondrisk – orolig för att få olika åkommor där man var tvungen att ta prover.
Jag förstår att du tyckte att det var jobbigt att ta prover. När jag var barn, hade jag själv en kort period när jag var livrädd för att insjukna i farliga sjukdomar. Som tur var gick perioden över fort utan att mina föräldrar behövde söka professionell hjälp för mig, men det var riktigt jobbigt att gå runt och vara rädd hela tiden.