Kategorier
Socialt samspel och autism

Aspergers syndrom och Du och jag balans

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola, berättade läraren för oss att många människor med Aspergers syndrom och autism enligt hennes erfarenhet hade svårt med något som hon kallade för ”Du och jag balans.”

Vad hon menade med Du och jag balans var förmågan att ta lagom mycket plats, att hitta en balans på att prata och lyssna, att kompromissa lagom mycket, och att vara lagom ”egoistisk”. När denna balans finns i det sociala samspelet, handlar relationen om att ge och ta på lika villkor. När det däremot finns obalans i detta, tar den ena personen allför mycket plats samtidigt som den andras behov hamnar i skymundan. Läraren förklarade att hon hade märkt att många personer med Aspergers syndrom kunde antingen ta alltför mycket eller alltför lite plats utan att märka det själva.

Jag vet inte hur vanligt detta är, men många personer med Aspergers syndrom har bekräftat för mig att detta stämmer in på dem, och själv känner jag också igen mig. Jag har förut lyssnat och lyssnat och ofta låtit andra människor välja samtalsämnen. Jag har låtit dem välja aktiviteter vi ska göra tillsammans, och jag har satt deras behov framför mina egna. Till och med så pass att jag förut kunde vara vän med någon eller vid något tillfälle till och med tillsammans med någon kille bara för att göra den personen glad. Att jag själv inte ville det spelade ingen roll för mig, jag blev bara glad när den andra personen hade roligt i mitt sällskap. 

Jag har ofta varit en omtyckt person, och människor har dragits till mig, även människor som varit helt annorlunda än jag. Numera förstår vad en del av orsaken varit  – min oförmåga att sätta gränser och ta plats. Klart människor har trivts i mitt sällskap när de märkt att jag alltid lyssnar på deras problem och låter deras behov ta nästan all plats. När jag insåg detta, sa jag lite skämtsamt till min psykolog att mitt nästa mål var att bli mer illa omtyckt. Vad jag menade med detta var att jag skulle börja sätta gränser, och då skulle det förmodligen inte vara lika många som skulle dras till mig om de inte fick sin vilja igenom hos mig längre.

Idag har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser, och jag har blivit ganska duktig på att säga ifrån. Med andra ord finns det ingen chans att jag idag skulle påbörja ett förhållande eller vänskap med någon om jag själv inte vill det. Båda måste vilja lika mycket, och det spelar ingen roll hur mycket den andra personen tjatar. Däremot passar jag fortfarande bäst ihop med människor som har en tendens att sätta andras behov före egna, då blir det bra balans i relationen. För jag är fortfarande en person som har en tendens att tänka lite för mycket på andra.

Med detta sagt skyller jag inte på andra människor för att det förut blev fel i Du och jag balansen mellan mig och andra. Trots att jag även stötte på några enstaka människor som utnyttjade min snällhet, visste förmodligen många människor inte om att mina behov inte fick tillräckligt mycket plats. Hur hade de kunnat veta när jag aldrig sa vad jag själv ville?

41 svar på ”Aspergers syndrom och Du och jag balans”

Jeg husker fra jeg var liten, at jeg måtte ha yngre venner, slik at jeg styrte leken. Jeg klarte ikke samspillet med jevnaldrende. I tillegg sliter jeg når jeg føler at noen vil ha noe av meg, som råd eller tips, og jeg ikke får noe tilbake.

Jag hade också yngre vänner när jag var liten, men många gånger blev det så att även de yngre vännerna körde över mig. Fast inte lika mycket som jämnåriga för mindre barn såg ofta upp till mig och var stolta över att umgås med mig som var äldre.

Svara

Jeg husker fra jeg var liten, at jeg måtte ha yngre venner, slik at jeg styrte leken.

Vad är det med Aspergers syndrom och att bestämma i lekar? Jag upplever själv att jag har fungerat bättre med människor som hellre följer än leder. Hur blir det om flera människor med Aspergers syndrom umgås och alla vill leda leken?

Detta har kanske också med Du och jag balans att göra. Att bestämma lagom mycket! Antingen bestämmer man för mycket eller för lite. Jag var den som alltid bestämde för lite i lekar, vilket gjorde att andra barn ofta körde över mig. Allra bäst funkade jag med barn som också lät andra bestämma, då blev det balans i leken. Då var båda av oss överartiga och frågade den andra vad denne ville göra.

Jag har också undrat hur det blir om alla vill leda leken. Hur var det för dig när du var barn? Valde du vänner som var som jag, som lät sig ”ledas”, och hamnade du i konflikt med de som också ville leda?

Svara

Ja jag tror faktiskt att jag valde vänner som lät sig ledas. De lät sig ledas för att de hade svårt att leda själva tror jag. Den som följer behöver någon som leder och den som leder behöver någon som följer. Jag undvek de barn som också ville leda och om det inte gick att undvika dem så hamnde jag nog i konflikt med dem. Eller jag drog mig snarare undan för att undvika konflikt.
Det sägs att lika barn leka bäst men här handlar det om motsatsen. Jag tror inte jag ”leker” bra med någon som är jag men det är svårt att säga för det är också väldigt individuellt.
Men samtidigt som jag gärna vill leka utifrån mina villkor så känner jag igen mig i Paulas sociala undfallenhet dvs att jag ofta hamnar i något sorts socialt underläge. Så i praktiken har jag många gånger blivit ledd. Jag tycker inte att jag har lika stora sociala svårigheter om jag får diktera villkoren men jag tror att kombinationen av att jag vill leda och att jag inte står mig i den sociala konkurrensen bidrar till att jag undviker sociala umgängen. Jag låter hellre bli att leka än att tvingas leka på andra villkor. Det är så jag upplever att det är iaf. När jag tänker efter så har jag många gånger umgåtts med socialt utsatta människor som funktionshindrade, mobbade, missbrukare eller andra människor som har levt i ett utanförskap. Jag tror att det dels beror på att jag vi har omedvetet sökt oss till varandra pga att utanförskapet förenar men också pga att jag har haft större möjlighet att leda utsatta människor än normala människor. Det låter nästan som om jag är en elak människa men då ska man ha klart för att många av de här människorna har inte haft förmågan att leda vilket innebär att de hade varit utan vänner om de inte hade följt mig. Sedan tror jag också att en del av de här människorna har sökt sig till mig för att jag har varit socialt utsatt så de har på något sätt dragit fördel av min situation också.

Det låter nästan som om jag är en elak människa men då ska man ha klart för att många av de här människorna har inte haft förmågan att leda vilket innebär att de hade varit utan vänner om de inte hade följt mig.

Det har handlat om människor som jag är säker på har velat ha vänner dvs inte människor som haft mig som vän för att andra vill att de ska ha en vän.

Jag tror också att lika barn leker bäst i VISSA situationer, men inte i alla! Däremot leker jag bäst med lika barn i det här fallet, och därför passar jag bäst ihop med följartyper, då är det ingen som leder den andra. Jag har märkt att om jag umgås med en ledartyp, kan ledartypen säga till mig: ”jag vill gärna gå på det caféet med dig idag”. Och eftersom min första reaktion alltid är att göra andra glada, säger jag kanske ”ja” utan att ens tänka på att jag inte ens vill gå på det caféet! Och senare ångrar jag mig. Caféet var bara ett exempel, men ni förstår säkert poängen 🙂

En följartyp säger däremot till mig: ”Så nu kan vi bestämma tillsammans vilket café vi vill gå på”, och då går vi igenom alla alternativ tillsammans. Om vi slutar med att välja ett café som inte fanns med på min lista, frågar följartypen mig ett par gånger: ”är det helt okej för dig, jag vill ju inte att du ska må dåligt om vi väljer ett ställe som JAG vill gå på”. Och då får jag chansen att tänka en gång till och kommer kanske på att jag vill backa ur. Och naturligtvis gör jag på samma sätt om vi väljer ett café som JAG ville gå på.

Jag har iofs lärt mig att ställa om mitt sätt om jag skulle umgås med en ledartyp så att mina behov inte blir överkörda, men det tar energi från mig att hela tiden vara på min vakt och kolla så att mina behov också tas hänsyn till. Jag har märkt att jag t ex inte passar för ett förhållande med en ledartyp.

Jag förstår vad du menar, Mats, och jag tror inte heller att du är en elak människa! Om du fungerar på det här sättet, kan jag tänka mig att du gör som du gör automatiskt. Däremot tycker jag att det är elakt om ledartyper utnyttjar sin position och t ex lånar pengar från sina följarvänner utan att betala tillbaka, men om ingen utnyttjar någon och ledaren är snäll mot sina följare, tycker jag att det är okej, så länge alla är nöjda med sin position.

Det där är jag i ett nötskal,jag kan i vissa stunder prata sönder andra,sen så har jag blivit duktig på att byta samtalsämne om det inte blir intressant för mig.På min utredning fick dom hela tiden styra in på det vi höll på med,jag tappar tråden helt enkelt och kan nog bli jobbig har jag förstått nu.Ibland kan det bli knepigt när jag pratar om flera olika saker samtidigt och den jag pratar med förstår inget..jättejobbigt det där,men sen så kan jag bli helt slut och blir knäpptyst eller går undan nån annan stans.

Att man byter samtalsämne om det inte intresserar en kan vissa göra. Jag träffade nyligen en kille med Asperger som berättade för mig att han inte orkade lyssna på sina samtalspartners om han inte var intresserad av samtalsämnet, och därför bytte han i sådana situationer ämne direkt istället för att fejka lite intresse för artighetens skull. Nyligen hade andra i hans närhet klagat och kommenterat att han endast verkar bry sig om sig själv och aldrig lyssnar på andra, men det hade inte alls varit hans mening! Han hade inte alls menat att såra någon. Det där var också ett exempel på hur det kan bli när det blir fel i Du och jag balans. Men å andra sidan har jag även träffat neurotypiker som inte orkat lyssna på andra, så det behöver inte alls ha med en diagnos att göra!

Trots att jag ofta tagit för lite plats i sociala situationer, tycker jag om att prata om mina intressen. Och därför älskar jag att jobba som föreläsare – då får jag prata om ett ämne jag brinner för i flera timmars tid utan att någon avbryter mig 🙂

Jag kommer inte ihåg om du också hade ADHD-diagnos, men många ADHD-personer jag känner pratar om olika ämnen samtidigt och kan lätt tappa tråden. Det är inte alls konstigt att man inte kan hålla tråden i ett samtal när flera tankar går runt i huvudet samtidigt.

Svara

Jo jag har adhd också,och det är ett pendlande hela tiden mellan asp och adhd antar jag,jag håller på och försöker lära mig vad som är vad.Det är jättejobbigt att lyssna…men det lär jag mig nog

Jag förstår att det är jobbigt för dig, vet människor med ADHD som tycker att det är jobbigt. Jag tyckte själv att det var jättejobbigt att lyssna på lektoinerna i skolan när jag var barn, om det inte var så att jag råkade vara jätteintresserad av ämnet. Jag har inte ADHD men däremot ADD.

Svara

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag får ibland en känsla av att jag pratar FÖR människor istället för MED människor.

Du kanske får överväga att bli en föreläsare, Mats! 😉 Nej skojar bara, jag vet att du sagt att du inte vill det. Men annars hade det förmodligen varit ett perfekt jobb för dig!

Svara

Nej skojar bara, jag vet att du sagt att du inte vill det.

Jag kanske kan tänka mig en ”karriär” som föreläsare trots allt men då vill jag först vara tillräckligt bra på ämnet som jag ska arbeta med att föreläsa om. Ett annat problem är att det ingår saker i arbetet som föreläsare som inte lockar mig det minsta som tex alla resor som ju i praktiken är en stor del av att arbeta som föreläsare. Däremot hade jag nog tyckt att det hade varit roligt att arbeta på tex universitet och föreläsa för vuxna studenter. Aspergerinformatör är bara att glömma för jag kommer aldrig stå mig i konkurrens med den där finska tjejen som reser land och (ut)rike(s) runt och föreläser om Aspergers syndrom. Jag tittar en del på demovideos på youtube och leker ibland lite med tanken på att spela in egna demovideos. Så där finns nog en liten föreläsare i mig någonstans trots allt. Men som sagt så gäller det att ha någonting vettigt att säga också och dessutom vill man ju ha betalt för det också. Annars tror jag inte att föreläsandet är någonting för mig.

Asperger-informatörer behövs alltid, tror jag! 🙂

Jag förstår att du vill ha betalt, man ska ju inte jobba gratis. Resorna gillar jag inte heller, iofs kan det ibland vara kul att sova på hotell men energikrävande också. Jag tycker att den roliga delen i mitt jobb är att utföra föreläsningarna, men allt runt omkring som t ex att skicka faktureringsinformation till Ågesta, räkna hur mycket resekostnaderna blev och att planera föreläsningarna gillar jag inte lika mycket.

Svara

Får jag förresten fråga dig, Mats, om du alltid varit medveten om detta, eller har du blivit medveten om det först i vuxen ålder? Varför tror du att det blivit så att du pratar FÖR människor och inte MED dem?

Jag har ibland undrat varför jag förut lät andra bestämma över mig. Jag tror att den största anledningen var att jag inte förstod hur det sociala samspelet borde gå till och därmed inte insåg att allt handlade om att ge och ta. Men sen har jag också en sådan personlighet att jag gärna sätter andras behov före mina egna, och beteendet kan även ha haft med min uppfostran och erfarenheter att göra. Så det har nog varit en kombination av allt.

Svara

Jag gissar utan att lägga någon värdering i det att du Paula är ”socialt svag”. Du är nog ingen ledartyp. Jag tror att vissa är mer ledare medan andra är mer följare än vanliga människor. Jag tror det finns för och nackdelar med att vara både ledartyp och följartyp och det viktigaste är nog att man trivs i rollen som antingen ledare eller följare om man nu är något av det. Men det blir nog problem om ledaregenskaperna/följaregenskaperna går till överdrift. Det var nog det som hände dig när du var barn. Du lät dig ledas för mycket och blev överkörd. Det finns ett ordspråk som lyder ”Stå på dig annars gör någon annan det”. Människor har stått på mig för att jag inte har stått upp för mig själv men samtidigt så har jag stått på andra människor som inte stått upp för sig själv. Jag är en motsägelsernas man. Jag tror det handlar om att det finns en hierarki i alla grupper. Jag har svårt för att acceptera att någon annan leder samtidigt som jag inte har förutsättningar att leda normala människor. Det innebär att jag inte platsar i social umgängen med normala människor. Jag är en ledare i en följares kropp vilket gör mig omöjlig i sociala situationer. Ledarna klarar inte av att leda mig och följarna vill inte följa mig. Jag upplever att de flesta människor söker och finner en plats i den sociala hierarkin. Jag platsar inte och om det är Aspergers syndrom som gör så jag inte platsar eller om det är det att jag inte platsar som ger mig Aspergers syndrom det vet jag inte.

Jag tror att följartyper kan anses vara socialt svaga, men hur konstigt det än låter så känner jag mig stark idag! Fast det kanske beror på vad man menar med ”stark” och ”svag”. Däremot var jag definitivt socialt svag förut, vilket troligen var en av anledningarna till att jag blev mobbad.

Vad tråkigt att du inte platsar någonstans! Om du börjar gå på Asperger-grupper i framtiden, är det möjligt att du kommer att känna att du platsar med några människor där, men det vet man ju inte. Vissa Aspergare har sagt till mig att de inte ens känner sig hemma bland andra Aspergare, andra känner däremot att de äntligen hittat hem när de börjat gå på Asperger-träffar!

Ja, vad är hönan och vad är ägget i det här fallet? Jag tror att det kan vara både och i det här fallet. Du har fått diagnosen Aspergers syndrom eftersom du inte platsar, vilket läkarna kallar för ”svårigheter för socialt samspel”. Och eftersom du har Aspergers syndrom och dessa svårigheter, platsar du inte. Men du kanske har någon annan teori.

Svara

Men du kanske har någon annan teori.

Nej det har jag inte. Jag tror att Aspergers syndrom bara är ett namn på det beteende som gör så att jag inte platsar. Förklaringen tror jag inte att någon riktigt vet men det beror nog på mest arv men också miljö så då passar ju Asperger-diagnosen ganska bra in som förklaring.

Det är mer än ett beteende men du förstår vad jag menar. Ett annorlunda sätt att bearbeta information på typ.

Jag förstår vad du menar! Och jag utesluter inte möjligheten att forskarna i framtiden vet mer. Det kanske finns olika huvudtyper, och huvudtypen 1 kanske har en orsak för sina svårigheter, huvudtyp 2 en annan och så vidare. Får se vad som händer i framtiden!

Mamma brukar säga att snart kommer alla som har svårigheter i att lära sig hur mobiler och datorer funkar anses ha en funktionsnedsättning. Förr i tiden gjorde det ju ingenting om man hade sådana svårigheter, idag kan det göra livet svårare men i framtiden kommer det kanske anses vara en allvarlig funktionsnedsättning.

Mamma brukar säga att snart kommer alla som har svårigheter i att lära sig hur mobiler och datorer funkar anses ha en funktionsnedsättning.

Dyslektikernas läs- och skrivsvårigheter var nog inte lika livsavgörande när samhället befolkades av analfabeter.

Det här tycker jag är intressant:

– Diagnoser tenderar att skapa nya sociala kategorier, till exempel kategorin »utbrända« eller kategorin »bokstavsbarn«. När kategorierna väl finns kan sjukvården och de medicinska institutionerna börja agera, vilket i sin tur förankrar förekomsten av respektive kategori. ADHD-barn placeras i särskilt anpassade miljöer, utbrända i långa sjukskrivningar. Också läkarna ingår i denna interaktivitet.

Karin Johannisson påpekar att få av de i dag utbredda kultursjukdomarna kan påvisas entydigt via någon biologisk markör. När det gäller till exempel de nya barnneuropsykiatriska syndromen finns ännu knappast någon hållbar tes om en eventuell neurofysiologisk förändring som skulle kunna förklara problemen. Men det hindrar inte att stora resurser allokeras till att ta hand om bokstavsbarnen och att uppmärksamheten i media är stor.

– Det finns alltså stor makt i de här diagnoserna, säger Karin Johannisson. Makt att bekräfta men också att avvisa, makt att utverka resurser och uppmärksamhet. Om lärare bara går med på att kroniskt bråkiga och okoncentrerade barn sorteras in i en diagnostisk kategori, så får skolan ofta resursförstärkning till exempel i form av personliga assistenter.

Karin Johannisson betonar att de symtom som kultursjukdomarna ger patienterna är i högsta grad verkliga och kräver insatser från sjukvården. Att problematisera kultursjukdomarna som sådana är inte att ifrågasätta äktheten i själva fenomenet. Men kultursjukdomarna i samhället existerar i ett dynamiskt samspel mellan en rad aktörer: patienter, läkare, försäkringskassa, media, arbetsgivare, patientföreningar, läkemedelsbolag …
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=8090

Att ha Aspergers syndrom handlar inte bara om vem man är. Det handlar också om i vilket samhälle man är den man är i. Jag tror det finns ett samband mellan arbetsmarknaden och antalet NPF-diagnoser. Jag hade tex knappast fått en diagnos på 60-talet även om Aspergers syndrom hade varit en etablerad diagnos då. Anledningen är att jag hade fått ett ”låtsasjobb” som jag hade kunnat försörja mig på och jag hade kunnat fått vara en enstöring privat. Den absolut viktigaste anledningen till att jag har en Asperger-diagnos är inte vem jag är utan att jag inte platsade på dagens arbetsmarknad och att jag därför måste ha en diagnos. Jag tror inte att jag hade haft varken mer eller mindre Aspergers syndrom om jag hade levt på 60-talet men jag tror inte att jag hade haft diagnosen. Så vad säger diagnosen egentligen? Att jag har Aspergers syndrom eller att samhällets krav på sådana som mig har förändrats från 60-talet till i dag?

Jag menar absolut inte att människor med NPF är som alla andra människor. Jag menar bara att diagnoserna lika mycket är diagnoser på ett samhälle som på individerna som bär diagnoserna.

Intressant artikel! Det kan mycket väl varit så att du hade platsat på 60-talets arbetsmarknad, och då hade du kanske inte ens behövt någon diagnos även om Aspergers syndrom hade varit känt på den tiden. Om livet fungerar som det ska och egenheterna inte stör personen i arbetet eller privat, finns det ingen anledning till att ställa en diagnos.

Och förr i tiden befolkades världen av analfabeter, precis som du skriver. Jag kan ingenting om historia, men förr i tiden kunde förmodligen ingen läsa och skriva, och då behövds inte sådana kunskaper. Min dyslektiska frisör säger att man nuförtiden måste ha ett godkänt betyg i svenska för att komma in till frisörlinjen, vilket är konstigt. Hon kan fortfarande inte stava, och hon jättesvåra svårigheter inom vissa saker och läsa texter, men däremot är hon jätteduktig på att klippa och färga hår. Hon är glad över att hon klarade av att få ett betyg ändå. Jag tycker att det är dumt. Vem är det som har hittat på att en frisör måste kunna stava korrekt?

Min morfar som gick bort 1998 hade förmodligen haft en Asperger-diagnos om han hade levt och varit i arbetsför ålder idag. Men på hans tid var han känd som byns apotekare, och han var duktig inom sitt område. Han undvek människor och han var väldigt egen, dessutom hade han extremt stora motoriska svårigheter. Han kunde t ex i likhet med mig inte lära sig att rita, sy och använda symaskiner. Han var också klumpig. Men det störde inte honom i arbetslivet, och mormor hjälpte honom att fixa saker hemma. Det är mycket möjligt att han inte hade platsat i dagens arbetsmarknad där man förväntas vara lite allt i allo, kunna lite allt möjligt och småprata på fikarasterna. Hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut vet ingen, men det är mycket möjligt att många som platsar i dagens arbetsmarknad inte kommer att göra det i framtiden.

men hur konstigt det än låter så känner jag mig stark idag!

Jo men så kanske du inte följer till överdrift längre heller. Jag tror inte att följar- och ledartyper behöver må dåligt av att vara som de är så länge det inte går till överdrift. Jag tror en följartyp skulle må dåligt av att behöva leva som en ledartyp och tvärtom. Problemet uppstår när självbilden krockar med verkligheten.

Det här med följar- och ledartyper är min amatörhypotes. Jag vet inte om typerna finns men jag tycker att rollerna brukar framträda när människor umgås i grupp. Jag tror också det är väldigt avgörande för tex mobbning. Om ”rätt” människa leder gruppen så visas de svagaste följarna hänsyn men om ”fel” människa leder gruppen så kan gruppen vändas mot de socialt svagaste i ”flocken”. Jag tror jag skulle ha lättare för att fungera i en grupp där en stark ledare sätter mobbarna på plats än i en grupp med en svag ledare som låter mobbarna hållas. Värst är det om ledaren är mobbaren vilket tyvärr inte är så ovanligt.

Jag tror att de typerna finns, men sen kan vissa människor vara någonstans mitt emellan. Och det du skrev om mobbing är sant! Jag vet inte om mina f.d mobbare var ledare i grupperna eftersom jag var utfryst, men jag tror absolut att de var det, och de andra följde förmodligen exemplet utan att ifrågasätta.

Får jag förresten fråga dig, Mats, om du alltid varit medveten om detta, eller har du blivit medveten om det först i vuxen ålder? Varför tror du att det blivit så att du pratar FÖR människor och inte MED dem?

Jag har nog blivit medveten om det i vuxen ålder. Jag tror det beror på problem med turtagningen och att skifta fokus och att det beror på att jag har Aspergers syndrom eller omvänt att jag har Aspergers syndrom delvis för att min hjärna fungerar så. Jag vill prata färdigt innan någon annan pratar och jag vill att vi pratar färdigt om ett ämne innan vi börjar prata om nästa ämne som jag då i sin tur vill att vi pratar färdigt om innan vi pratar om nästa osv. Jag upplever att jag har svårt för när människor pratar i munnen på varandra och om olika ämnen huller om buller.

Detta är någonting som förekommer i släkten som jag tror det är genetiskt. På min pappas sida finns flera ”smygföreläsare” som ”föreläsningspratar” dvs som snarare pratar FÖR än MED andra människor.

Jag har också svårt för att skifta i fokus! Och sen kan jag ibland känna mig osäker på när det är min tur att prata, så jag antar att jag också har svårigheter med turtagningen. Det kan göra att jag blir tyst i större grupper för jag vill ju inte ta över hela samtalet under hela träffen, vilket jag ibland gjort.

Svara

Jag har mycket svårare för att ”ta för mig” socialt i grupp än om jag umgås på tu man hand med någon annan människa. Svårast att ta för mig socialt har jag nog i grupper om 3-10 människor. Jag blir liksom ”förvirrad” i stora grupper och hänger inte med i jargongen. Det är som om det är så mycket som sägs och händer runtomkring mig att jag blir som paralyserad i huvudet av alla intryck eller vad det är.

Jag har också svårt för det! När man umgås en och en, är det lätt att veta vad samtalet handlar om och vems tur det är att prata. Jag har svårare att koncentrera mig i en större grupp, och sedan kan jag antingen ta över hela samtalet eller bli helt tyst om jag inte passar mig.

Jag har ibland undrat varför jag förut lät andra bestämma över mig.

60-70 % gener och 30-40 % uppfostran och erfarenheter, säger amatörforskaren Mats.

Intressant!
jag har alltid haft problem med denna du och jag balans. Jag tar antingen för mycket plats eller för lite. Antingen bestämmer jag, eller så har jag plötsligt ingen egen vilja.
När jag var liten fick jag inte vara med och leka med de andra barnen eftersom jag alltid bestämde allting. När jag blev lite äldre fick jag istället vänner som fullständigt körde över mig och jag vek mig helt och hållet, glad över att någon ville vara med mig så fogade jag mig helt och hållet efter vad den personen ville göra. Inget av det var något jag egentligen reflekterade över. Nu i vuxen ålder försöker jag hitta nån slags balans, men det är jättejättesvårt! Pratar jag med någon jag inte känner så väl (fikarast på jobbet tex) så tappar jag antingen fort intresset eller också så tar jag över hela samtalet och berättar och berättar.

Vad kul att du gillar inlägget! 🙂

Jag tycker också att det är svårt att hitta en bra balans. Tidigare lät jag ofta andra människor köra med mig, och då blev det naturligtvis jobbigt för mig. Att ta lagom mycket plats är verkligen inte lätt, men jag har blivit mycket bättre på att tänka på mig själv de senaste åren.

Svara

Intressant! Har du någon koll på ifall det finns någon könstendens i detta? Aspergerflickor upptäcks ju mer sällan för att de klarar av att passa in någorlunda genom att härma andra flickor, snarare än att förstå de sociala koderna själva. Har flickor en tendens att dra åt för lite ”jag” i relationer också? När folk har klagat över aspergare som ständigt varit ”egoistiska” ( = för mycket ”jag”) har jag en känsla av att det oftast varit män, men jag kan minnas fel.

Nu skrevs ju det här för rätt länge sedan, så jag hoppas att du har lyckats väl i att göra dig mindre omtyckt. 🙂

Hehe, jag är nog lite mindre omtyckt nu för att jag inte längre gör det som andra människor förväntar sig 🙂

Det finns studier om kamouflage, och det har konstaterats att kamouflage är vanligare bland autistiska flickor/kvinnor än pojkar/män. En person som kamouflerar härmar omgivningen, och därför skulle det inte förvåna mig om många autistiska flickor hade för lite ”jag” i du-och-jag-balansen.

Svara

Lämna ett svar till HL Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *