Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt diagnoskriterierna alla på ett eller ett annat sätt svårt för socialt samspel. Som nydiagnosticerad förstod jag inte riktigt på vilket sätt detta kunde yttra sig. Jag trodde att svårigheterna innebar att man brukade säga till främlingar på gatan: ”vilken ful tröja du har på dig” och så gjorde jag ju inte, varför jag inte tyckte att diagnoskriterierna stämde in på mig. Men de sociala svårigheterna är inte sällan mycket mer subtila än så. Jag kan exempelvis ha svårt för att bedöma följande:
1. Hur många gånger ska man hälsa?
Om jag går ut och kastar sopor så brukar jag säga ”hej” till grannar när jag passerar dem på loftgången. När jag passerar dem igen en halvminut senare så förväntas jag inte säga ”hej” till samma granne igen. Men efter hur lång tid ska jag hälsa igen? Om jag stannar hemma en kvart efter att jag kastat ut soporna och sen går ut igen för att handla, förväntas jag säga ”hej” till grannen igen? Eller måste det ha gått flera timmar innan det är lägligt att hälsa igen?
2. När är det dags att avsluta ett samtal?
Om min samtalspartner säger: ”då säger vi så”, kan det mycket väl betyda att det är dags att avsluta. Men om motparten inte säger så mycket, hur ska jag veta när det är dags att säga hejdå?
3. När förväntas man ge ett ärligt svar?
Om en bekant frågar mig hur jag mår så förväntas jag svara ”bra” oavsett om det är sanningen eller inte. Men om jag har sovit över hos andra människor och värdparet frågar mig om jag har sovit gott, ska jag svara då ärligt att jag har sovit jättedåligt eller är det oartigt att klaga? Om värdparet har bjudit mig på mat och jag inte har gillat maten, ska jag säga sanningsenligt att den inte föll mig i smaken eller ska jag ljuga och säga att jag tyckte jättemycket om maten?
4. Hur mycket ska man prata om sig själv?
Jag hade förut en tendens att berätta detaljerat om mina intressen och min vardag och jag tröttade förmodligen ut andra människor. Men hur mycket är det okej att prata om sina intressen? För att inte vara egocentrisk så slutar allt ofta med att jag pratar alldeles för lite om mig själv och andra människor tycker att jag är ett mysterium.
5. Hur stor ska skulden vara för att det anses vara okej att be om att få tillbaka pengarna?
Om jag har lånat ut en krona till någon så ses jag ju som snål om jag ber om att få tillbaka kronan. Men var exakt går den magiska gränsen för när det anses vara okej att be om att få tillbaka skulden? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? Har det att göra med hur mycket man tjänar eller är den magiska gränsen samma för alla? När jag levde på socialbidrag var 5 kronor en stor summa för mig. Men när jag efter ett tag blev beviljad aktivitetsersättning på garantinivå och fick ett par tusen kronor mer att leva på så var inte 100 kronor lika mycket pengar för mig som 5 kronor hade varit under socialbidragstiden.
Självklart kan vem som helst ha lite svårt för att bedöma ibland hur man förväntas bete sig i en viss situation. Men någon som lever med Aspergers syndrom eller autism kan behöva grubbla över sådana här frågor i en betydligt större utsträckning än andra människor. Grubblar jag inte och inte aktar mig för hur jag beter mig så anses jag vara oartig. Vi kan nämligen ofta sakna den naturliga känslan för vad som är lagom.
17 svar på ”Aspergers syndrom, autism och sociala svårigheter”
Jag pratade precis med min kompis om just det du skriver, och vi kom fram till att det finns väldigt många oskrivna regler som det kan vara svårt att se någon logik bakom. Och för mig i alla fall är det väldigt svårt att veta hur jag ska agera om jag inte förstår det logiskt.
Med det sagt så har det hjälpt mig otroligt mycket i mitt arbete eftersom jag är väldigt bra på att lösa problem – så det är inte bara negativt!
Du har en poäng i att Aspergers syndrom kan vara en styrka i många situationer eftersom vi ofta har en förmåga till ett logiskt tänkande! Och det är nog just därför vi kan ha svårt för att förstå sociala samspelsregler. För reglerna är ofta väldigt ologiska. Jag tycker exempelvis att det är ologiskt att många andra människor klagar på att de får ångest av att de ätit mycket onyttigheter men samtidigt verkar exakt samma människor irritera sig på mig för att jag i princip aldrig äter något som innehåller raffinerat socker eller transfetter. Eller att de klagar på att de tycker att det är tråkigt att jobba och att de inte orkar men samtidigt börjar de må psykiskt dåligt och bli rastlösa om de förlorar sina jobb och blir arbetslösa. Enligt mitt synsätt är det väldigt ologiskt.
Håller med dig, jag förstår inte alls hur man kan bryta löften, ljuga och så vidare. Och som du säger, klaga men sen ändå inte bli nöjd. För mig är det ännu värre med personer som klagar utan att faktiskt göra något åt det – om någon nu klagar på att de äter för mycket, varför inte bara äta mindre? Jag tror att neurotypiska personer bara gillar att klaga…
Ja ibland känns det faktiskt som att folk bara vill klaga för klagandets skull. Jag tror dock inte att neurotypikerna ser sånt här som en lögn utan de verkar vara veliga, tänka känslomässigt och säga saker de inte menar eftersom de fungerar på det sättet. Men för oss aspergare kan ju deras beteende te sig mycket märkligt och ologiskt!
Känner igen mig massor i detta inlägg.
En annan sak jag tycker är jobbigt är om man tex ska samåka någonstans och när jag frågar hur mycket pengar dom vill ha för att jag åker med så får jag till svar något liknande detta: ”Ge det du tycker är lagom för samåkningen”..
Eller när man ska köpa något av någon och man frågar vad priset är och får till svar: ”Vad vill du betala för den? Säg vad du vill ge för den”
Hatar såna situationer, för man vill/kan ju inte strö hur mycket pengar som helst runt sig men man vill ju inte heller ge för lite (iaf inte i exemplet med samåkning) så man anses som en snåljåp lr som en otacksam person..
När vi samåker till danser så säger de allra flesta 15-20 kr milen 🙂
När vi samåker till danser så säger de allra flesta 15-20 kr milen
Det låter rimligt och stämmer ganska bra med min egen beräkning. Det är i princip bensinkostnaden plus ett litet påslag för slitaget på bilen.
”Vad vill du betala för den? Säg vad du vill ge för den”
Mitt tips är att du ber om att få återkomma med ett svar. Titta på Blocket vad föremålet brukar säljas för. Sedan väljer du om du vill ge en ”kompisrabatt” eller ej. Dra av 20-50 % i ”kompisrabatt” eller erbjud föremålet till samma pris som föremålet säljs för på Blocket.
”Ge det du tycker är lagom för samåkningen”
Be om att få sätta in pengar på hens konto i efterhand. Kontrollera hur långt du har åkt på Google Maps och multiplicera resvägen med bensinpriset och bilens bensinförbrukning. Bensinpriset är just nu 11-16 kr/l och en normal bil drar 0,4-0,8l/mil. Räkna med 1 l/mil och med 15 kr/l så betalar du för ”slitaget” på bilen och för ”chauffören” också. Enligt Google Maps så är det ca 70 km (7 mil) mellan Uppsala och centrala Stocholm. Det innebär att bensinkostnaden blir 7 mil * 15 kr/l * 1 = 105 kr. Eftersom vi har räknat högt (bensinpris 15 kr/l och bensinförbrukning 1 l/mil) så kan vi avrunda nedåt till 100 kr. Vill du vara riktigt generös så kan du lägga på några hundralappar men det viktigaste tycker jag är att man betalar för bensinförbrukningen. Ett annat alternativ är att du jämför med vad det hade kostat att åka tåg eller buss och betalar lika mycket till chauffören eftersom det annars hade varit alternativet till samåkningen.
Min poäng är att eftersom personer med Aspergers syndrom ofta tänker långsammare (och mer detaljerat) än andra människor så är det en bra strategi att ”vinna tid” genom att be om att få återkomma till personen med ett svar.
Hej Lotta!
Jag hatar också såna situationer. Förut löste jag såna situationer genom att erbjuda alldeles för mycket pengar till chauffören men det var ju inte optimalt. Nuförtiden säger jag bara att jag vill betala min del som exempelvis en tredjedel om vi är tre personer som åkt och frågar hur mycket det är. Sen rundar jag gärna summan lite uppåt för jag vill gärna också betala lite extra för slitaget på bilen. Men jag har svårt för att bedöma sånt eftersom jag inte äger en bil själv. Så allra bäst skulle nog vara att följa Mats tips och be om att få återkomma med ett svar senare.
Nuförtiden säger jag bara att jag vill betala min del som exempelvis en tredjedel om vi är tre personer som åkt och frågar hur mycket det är.
Det är ett smart drag att fråga hur mycket vi ska betala och sedan dela beloppet på antalet personer. En annan idé är att lite diskret fråga någon av de andra vad de har betalat och betala lika mycket själv.
Det är också smart. Det intressanta i sammanhanget tycker jag att par brukar räknas som en person. Så åker jag med två par så är vi 5 personer som åkt med i bilen men jag förväntas ändå betala en tredjedel av resan eftersom paren ses som en person. Det gör mig inte så mycket utan jag tycker bara att det är intressant att många andra människor resonerar på det sättet.
Visst är det intressant? Samma sak gäller när man till exempel ska skramla ihop till en födelsedagspresent – ett par räknas som en person och man förväntas därför att lägga lika mycket som dem. Har inte heller några större problem med det, men jag förstår inte riktigt logiken bakom det.
Ja par brukar räknas som en person i alla situationer. Folk tycker att sånt är självklart eftersom många par som bor ihop har gemensam ekonomi. Men jag tycker ändå att tankesättet är ologiskt eftersom två personer oftast ändå har två inkomster. Dessutom är det billigare att dela bostad med någon för man delar de löpande räkningarna i hemmet med någon annan. Då blir elabonnmang, Wi-Fi och hemförsäkring billigare jämför med om man är singel.
Hur stor ska skulden vara för att det anses vara okej att be om att få tillbaka pengarna? Om jag har lånat ut en krona till någon så anses jag ju vara snål om jag ber om att få tillbaka kronan. Men var går den magiska gränsen exakt för när det anses vara okej att be om att få tillbaka skulden? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor?
Den här typen av problem kan man hantera genom alltid betala tillbaka vad man är skyldig någon oavsett hur mycket eller lite det är. Om någon istället är skyldig en själv pengar så tycker jag att 100 kr är ett bra riktmärke. Om du har lånat ut minst 100 kr till en person så är det rimligt att be om att få tillbaka lånet. Några tior är inget att tjafsa om, tycker jag. Givetvis måste man lägga ihop alla obetalda lån så om personen har lånat 80 kr vid ett tillfälle utan att betala tillbaka och 50 kr vid ett annat tillfälle utan att betala tillbaka så har ju personen lånat 130 kr och eftersom det är mer än 100 kr så kan du kräva att få tillbaka pengarna.
Vill du ha en regel så kan du strunta i lån som är mindre än 1 % av din månadsinkomst efter skatt. Om du lever på socialbidrag och får 8 000 kr/månad så går gränsen vid 80 kr. Om du tjänar 20 000 kr/månad efter skatt så går gränsen vid 200 kr. Givetvis måste man lägga ihop alla obetalda lån som en och samma person har.
För mig blir det väldigt snävt om man ska strunta i 1% av sina inkomster om man lever på den minsta nivån på socialbidraget och inte får några tillägg på socialbidraget och köper månadskort på SL som man betalar själv. På den tiden var 20 kronor väldigt mycket pengar för mig. Samtidigt var inte 1000 kronor lika mycket pengar för mig när jag fick aktivitetsersättning på garantinivå som 20 kronor var för mig under socialbidragstiden. Ju mer pengar man har, desto högre procentsats kan man strunta i och ändå ha en dräglig levnadsnivå. Det är otroligt stor skillnad på socialbidrag och aktivitetsersättning på garantinivå! De extra två tusenlapparna när jag fick aktivitetsersättning gjorde att jag gladeligen kunde strunta i en tusenlapp utan att min levnadsnivå påverkades och kunde därmed ”skänka bort” många fler procent av min inkomst jämfört med vad som var fallet när jag levde på socialbidrag. Det var det som var poängen med exemplet.
Jämför med energi och ork: har man okej med energi och inga funktionsnedsättningar eller sjukdomar så gör det ingenting om man förlorar 10% av sin nattsömn. I annat fall kan det vara en katastrof att ”bara” förlora 5% av sin nattsömn. Därför tycker jag inte att det är rättvist att tänka procent när man pratar om ork eller pengar.
När jag läser såna här frågor som andra autister skriver om, slås jag av att de flesta vill vara till lags till varje pris och att de låter andra människor bestämma riktlinjerna… När jag var yngre trodde jag att det fanns tydliga svar på allting, och jag sökte efter svar på alla frågor jag hade. Nu när jag är äldre, mer erfaren, lite tryggare i mig själv och har kämpat för att få större självkänsla, anser jag inte att jag ska behöva anpassa mig efter allt och allas förväntningar, utan förstår att jag är lika viktig och värdefull som andra.
Ta tex fråga/punkt 2 här i ditt inlägg: Den som ställer sig frågan utgår ifrån när samtalspartnern vill/anser att det är dags att avsluta.. Men en själv då? Jag avslutar ibland samtal med ett ”ok vi säger så” eller ”ha det bra då” när jag själv känner mig klar eller märker att vi inte verkar ha mer att säga. Det finns inte rätt eller fel här, och NT är säkert också ofta osäkra på detta! Kanske blir den jag pratat med besviken över att inte få fortsätta samtalet, kanske blir hen lättad.. Det är inte hela världen om det blir fel då & då, och jag tycker det är lite sorgligt att aspisar låter andra sätta reglerna i olika situationer. Visar man att man har en egen vilja blir man dessutom ofta intressantare för andra att lära känna och umgås med!
Fråga 4 och 5 tycker jag också är upp till en själv att sätta regler för hur man vill ha det! Man får såklart inte alltid som man vill, och man bör kunna vara flexibel och kompromissa, men just det här med pengar och om man har ”rätt” att kräva tillbaka eller inte.. Stor varning på den, många skulle nog utnyttja aspisars snällhet och vilja att vara till lags, därför anser jag att ingen annan än en själv bör avgöra om och hur mycket man lånar ut osv.
Man ska inte gå med på saker som inte känns bra för en, oavsett vad andra tycker!
Jag tänker som du: jag vill definitivt inte anpassa mig till varje pris! Många tycker exempelvis att det är udda att jag äter på golvet istället för att sitta vid ett matbord eller att jag är den enda som aldrig följer med och fikar med kollegor när det är fikarast utan jag är den enda som isolerar mig (på mitt nuvarande jobb är alla toleranta men har haft problem med det tidigare). Även på fester isolerar jag mig ofta på ett hörn vilket sticker ut men jag orkar inte anpassa mig! Jag tror också, precis som du, att jag blir en mer intressant person när jag har en personlighet.
Dock anser jag att det finns en aspekt i detta, nämligen att vissa beteenden kan störa andra människor. En Asperger-man som jag fick träffa en gång med sina föräldrar hade en tendens att säga sina åsikter rakt ut såsom: ”Jag tycker att personer som har Downs Syndrom är fula” för det var hans åsikt. Men sådana åsikter kan ju vara riktigt stötande och såra många, och därför tycker jag att det i vissa situationer kan vara bättre att hålla inne med sin personliga åsikt även om man skulle tycka så eller lära sig att dra vita lögner ifall andra kan bli sårade. Men det är bara min personliga åsikt! Nu var iofs detta ett extremt exempel, men ändå 🙂
Du har helt rätt i att många kan utnyttja aspergarnas snällhet när det gäller pengar! Även om jag har slutat anpassa mig så tycker jag att jag borde bli lite bättre på den här punkten. Om det finns någon som lånar 100 kr av mig och säger att jag ska få tillbaka den nästa vecka och det inte händer, ska jag ha rätt att få tillbaka pengarna även om jag skulle ha råd att bli av med 100 kr. Visst, man kan ju, om man vill, välja att leva med det om man har den typen av relation att man ger och tar, då kommer man säkert få tillbaka pengarna på något annat sätt i framtiden om personen bjuder en t.ex. på en restaurang. Men har man inte den typen av relation och personen aldrig bjuder på något är det rent och skärt utnyttjande!