Människor sägs generellt sett vara flockdjur och vilja göra det mesta tillsammans: bo tillsammans, äta, utöva fritidsaktiviteter och så vidare. Men för mig som har Aspergers syndrom är det ofta svårt för att förstå varför det är så viktigt att göra det mesta tillsammans med andra människor. Nu när jag hunnit bli 39 år gammal så har jag börjat förstå att det är viktigt för andra människor men jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt.
Ett klassiskt exempel är från tiden jag var yngre. Efter att ha jobbat tillsammans med mina arbetskamrater i flera timmar gick vi tillsammans in i en matsal för att äta. När jag hade fyllt min tallrik med mat, pekade en arbetskamrat på ett bord och sa till mig att de alla hade satt sig vid det bordet. De övriga arbetskamraterna vinkade till mig från bordet och jag vinkade tillbaka. Sen gick jag och satte mig vid ett annat bord. Varför gjorde jag så? Jo, för att:
1. Alla vi med Aspergers syndrom eller autism förstår inte vikten att äta tillsammans med andra människor. Många av oss föredrar till och med att äta ensamma när vi behöver återhämtning. På den tiden hade dessutom ingen förklarat för mig de osociala reglerna som lyder att man går till en matsal tillsammans med en grupp människor som man känner, bör man sätta sig vid samma bord som de. Men om man däremot går ensam in i en matsal och det sitter tre okända personer i matsalen, är det då helt okej att sätta sig ensam vid ett bord.
2. Vi som har Aspergers syndrom tänker ibland bokstavligt. När min arbetskamrat visade mig bordet där de satt, trodde jag att hon bara ville småprata lite precis på samma sätt som man småpratar om vädret. Därför svarade jag bara ”jaha”. Jag förstod inte att ”vi sitter vid det där bordet därborta” egentligen betydde mellan raderna: ”vi förväntar oss att du sätter dig tillsammans med oss”.
Nu när jag har blivit äldre och börjat förstå att det sociala umgänget anses vara livsviktigt, har jag ofta börjat härma andra människor och sätta mig tillsammans med dem. Jag vet ju att det är det som förväntas av mig. Jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt men jag har lärt mig att det anses otrevligt att sätta sig ensam i en matsal om ens studie- eller arbetskamrater också sitter i samma matsal.
2 svar på ”Aspergers syndrom, autism och sociala matstunder”
När jag bodde med min familj så kunde jag ibland gå in i ett annat rum för att äta,så barnens mamma tyckte det var dåligt gjort av mig.Ibland kan en del andra som äter slafsa och tugga ljudligt och det gillar jag inte.Nu när jag bor själv så känns det skönt att äta själv,och dessutom på mina tider dvs jag kan äta när jag är hungrig som lunch kl 08.00 på morrgonen och vise versa.Ute äter jag bara i nödfall numera
Jag förstår absolut varför du ville äta i ett annat rum. Sen förstår jag inte heller varför man inte kan äta när man vill om man har ett förhållande. Men i förhållanden är det liksom förväntat att man till varje pris ska äta exakt samtidigt med sin partner, vilket enligt mig är väldigt opraktiskt de gånger båda inte är hungriga exakt samtidigt.