Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland lida av rädslor i form av att vi kan vara ängsliga och rädda för diverse saker och situationer. Många av mina rädslor har varit befogade, andra har däremot inte varit det.
De rädslor som har varit befogade i mitt fall har handlat om situationer då jag innerst inne känt på mig att jag saknat erforderliga färdigheter på grund av min funktionsnedsättning. Nu hade jag redan hunnit bli 24 år när jag fick min diagnos, men innan dess hade jag ändå varit medveten om att jag hade enorma brister i vissa färdigheter. Jag hade exempelvis inte klarat av att lära mig hur man fäller upp en strykbräda eller knäcker ägg i hemkunskapen, men alla andra hade intalat mig att jag inte hade ansträngt mig tillräckligt. Därför hade jag utmanat min rädsla och åkt som 20-åring till Österrike som au pair. Jag klarade inte jobbet. Min rädsla hade därmed varit befogad.
Ibland har jag även haft obefogade rädslor. En rädsla jag hade förut var att jag inte vågade vara öppen med min diagnos offentligt genom att visa mig i media. Helt enkelt för att jag var livrädd för att bli igenkänd på gatan. Varför jag var så rädd vet jag inte riktigt. Förmodligen berodde det på att jag inte visste hur jag skulle reagera om jag skulle bli igenkänd av en okänd person. Jag visste förmodligen inte hur jag skulle hantera situationen och hur länge jag skulle förväntas stå kvar och prata med honom eller henne.
Rädslan påverkade mig enormt. När jag började föreläsa om Aspergers syndrom, gick jag så långt att jag inte talade om mitt riktiga namn för åhörarna. Alla mina klasskamrater och personalen på Ågesta Folkhögskola fick strikta instruktioner om att inte tala om för någon att jag pluggade på skolans föreläsarlinje. När jag fick förfrågan att medverka i ett radioprogram, tackade jag nej. För tänk om ett kassabiträde i butiken skulle känna igen min röst? När jag skrev min debutbok, hade jag först tänkt använda mig av pseudonym. Jag ändrade mig i sista sekunden efter att min boendestödjare poängterat att mitt riktiga namn skulle ge ett mer seriöst intryck.
När min bok hade kommit ut i Finland, besannades min rädsla. Efter att jag hade gett intervjuer till media och visat mig i TV, blev jag igenkänd. Men till min förvåning tyckte jag endast att det var roligt! Alla var trevliga och berättade på vilket sätt min bok hade berört dem. Jag stannade ofta kvar och pratade med dessa okända personer. Och nuförtiden tycker jag fortfarande att det är roligt varje gång det händer! Min rädsla för att bli igenkänd hade alltså varit helt obefogad och jag förstår inte ens längre varför jag använde mig av fejkade namn i början.
Under åren har jag fått många frågor om det är jag som är artikelns Marie. Jag tror att ni redan listat ut svaret. Det är jag det 🙂