Att det finns ett samband med Aspergers syndrom och OCD, även kallad tvångssyndrom, är känt hos många läkare. Enligt autismforum verkar tvångssyndrom dessutom förekomma oftare hos anhöriga till personer med autism än hos anhöriga till personer med Downs syndrom och hos befolkningen i övrigt.
Jag fick min OCD-diagnos några år innan jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom. I mitt fall har tvånget främst handlat om kontrolltvång: att kontrollera att spisen är avstängd, dörren låst och så vidare. Alla vi kontrollerar ju saker extranoggrant någon gång då och då, men när tvångshandlingarna börjar ta över hela ens liv blir det en ordentlig funktionsnedsättning. När mitt tvång var som värst, kunde det ta mig minst en timme att gå och lägga mig på kvällarna för jag kontrollerade otroligt många gånger att jag verkligen hade låst ytterdörren och stängt kylskåpsdörren. Jag led även av räknetvång.
“Kan inte du sluta utföra dina tvångshandlingar, situationen blir ju bara värre om du fortsätter?”, frågade oförstående människor mig ibland. Men nej, det kunde jag inte. Trots att jag var medveten om att min ångest bara lindrades för stunden genom att utföra kontrollhandlingarna, kunde jag inte stå emot impulserna. Skulle jag ha tvingat mig själv att stå emot, skulle jag ha mått väldigt dåligt. Jag hade till och med hellre varit utan mat i ett par dagar och stått emot min impuls att äta än låtit bli att utföra tvångshandlingarna, så stark var min ångest. Därför var jag beredd att göra nästan vad som helst för att lindra ångesten, om än bara för stunden.
På samma sätt som en person med influensa oftast inte klarar av att gå upp ur sängen, klarar en person med tvångssyndrom oftast inte av att bryta sina tvångshandlingar utan professionell hjälp. Men kruxet är att när man är som sjukast så orkar man inte alltid att skaffa professionell hjälp för då måste man ju utsätta sig för ångesten. Det går inte bara att “skärpa sig och ta sig i kragen” när man har OCD, man måste också vara tillräckligt stark för att orka bli frisk.
Imorgon kommer jag fortsätta skriva om mitt tvångssyndrom och berätta för er varför jag tror att jag utvecklade tvång och vad som gjorde att min OCD blev bättre. Hej så länge!
26 svar på ”Aspergers syndrom, autism och OCD, del 1”
intressant ^^ en annan suger i sig rejält här (Y) och läser och lär sig duktigt
Vad kul att du gillar inlägget! 🙂
aaaa ^^ lär mig så mycket jag alls kan som sagt (Y)
Ser fram imot del2, det d u säger låter vettigt och jag känner igen mig själv i och med att jag ochså gar det och fickveta det några år före jag vart diagnosierad med asperg med stänk av ocd, det är viktigt att folk vet att man inte alltid har ett väl även om man önsjar att man hade. Mvh Emma Pettersson
Vad kul att du gillar inlägget, Emma! Och jag kommer att försöka posta del 2 någon gång idag. Det verkar vanligt att många av oss Aspergare åtminstone har vissa drag av OCD.
Nej, det fungerar verkligen inte att ”bara sluta”. Jag har varit väldigt hypokondrisk och till slut blev det tvång utav det. Jag var tvungen att googla på sjukdomar och symtom, ibland helt utan anledning. Jag visste ju att googlandet bara gjorde mig mera stressad, ändå kunde jag inte sluta. När det var som allra värst bestod en någorlunda bra dag av ”bara” 8-9 timmar framför Google, Netdoktor, Internetmedicin och gud vet vad alla de där sajterna hette. Efter att jag fått mina neuropsykiatriska diagnoser blev jag remitterad till en specialistmottagning för personer med just NPF och efter att jag där berättat om sjukdomsångesten och googlandet så fick jag hjälp av en psykolog. Idag googlar jag inte sjukdomar alls. 🙂
När det var som allra värst bestod en någorlunda bra dag av ”bara” 8-9 timmar framför Google, Netdoktor, Internetmedicin och gud vet vad alla de där sajterna hette
Jag ”fastnar” ofta i Google om det är någonting jag vill veta mer om som tex sjukdomar. Jag googlade nästan ihjäl mig om Aspergers syndrom och andra diagnoser när jag väntade på att få komma på den neuropsykiatriska utredningen. Jag tycker det är svårt att dra en skarp gräns mellan vad som är ett tvång och vad som är enträgen efterforskning av information.
Jag tror att om man mår dåligt över sitt googlande, är det förmodligen tvång. Om man däremot är fascinerad av det man läser och mår bra av att hålla på, är det ett specialintresse. Det är iaf min definition 🙂 När jag som barn läste om olika sjukdomar, mådde jag dåligt av det. Men nu i vuxen ålder har jag spenderat väldigt många timmar på att googla om Aspergers syndrom och jag har bara mått bra av det på samma sätt som jag mått bra när jag pluggat tysk grammatik, vilket är ett av mina specialintressen.
Jag håller med om den definitionen. Jag googlar ofta på sådant som har med NPF, hästar, katter, skrivande m.m. att göra men det är ju sådant som intresserar mig och som jag mår bra av. Det ger mig ingen ångest.
Ja, precis! Vissa människor tror att jag skulle må dåligt av att läsa om Aspergers syndrom, men sanningen är att jag njuter av det! Anledningen till att många tror att det skulle vara dåligt är att de inte förstår att Aspergers syndrom inte är något negativt för alla Aspergare. Idag har jag en möjlighet att leva ett liv som passar mig, och jag skulle aldrig någonsin ta bort min Asperger även om jag fick chansen! Iofs hade jag det jobbigt i skolan, men det var en oförstående omgivning som ställde till det för mig.
Vad skönt att du fått hjälp från en psykolog med att sluta googla på sjukdomar, kan tänka mig att det var jobbigt när hela ditt liv gick ut på det. Själv var jag hypokondrisk under en period när jag var barn, och mina föräldrar tyckte bara att jag löjlade mig och bad mig att sluta, vilket var lättare sagt än gjort. Jag var livrädd för att insjukna i någon farlig sjukdom, och jag trodde känna igen mig i alla möjliga och omöjliga sjukdomsbeskrivningar. Men jag blev bättre i mitt hypokondri efter ett tag utan hjälp.
Ja, det var verkligen jätteskönt att kunna sluta googla sjukdomar! Ingenting blev ju bättre av att jag sökte på de sjukdomar och symtom jag trodde mig ha, utan det fick totalt motsatt effekt.
Vad skönt att du inte behövde söka hjälp för din hypokondri utan att den blev bättre ändå. 🙂
Jag förstår att det fick en motsatt effekt! Får jag fråga vilka metoder psykologen använde sig av för att få dig att sluta? Fick du sluta successivt? Gav hon dig råd om vad du skulle kunna göra när du har ångest och får en impuls att googla? Jag vet att många fått hjälp av KBT.
Det var KBT jag gick i. Vi inledde varje session med att prata om hur det varit sedan sist, om och på vilket sätt jag oroat mig för att vara/bli sjuk o.s.v. Jag hade också ett slags veckoschema där jag varje dag skulle fylla i hur mycket jag tänkt på sjukdomar, vilka tankar jag tänkt, hur mycket ångest jag haft, om jag googlat eller läst bloggar som handlat om sjukdomar o.s.v.
För det mesta hade jag ju besökt Netdoktor och Cancerfonden, samt läst bloggar om lymfkörtelcancer (det var den sjukdomen jag oroade mig mest för). Då kom vi överens om att jag kommande vecka inte skulle besöka varje sajt mer än si och så många gånger. Eftersom jag är en person som är mycket noga med att hålla överenskommelser och få saker och ting gjorda (eller i det här fallet INTE gjorda) så gick det bra, även om det var svårt i början.
Vi tittade även på bilder på sådant jag var extra rädd för (magnetkameror, blodtrycksmätare, sjukhus, vissa läkare som jag sett i realityserier och som jag tyckte verkade scary o.s.v.) och så småningom besökte vi en vårdcentral och ett sjukhus. Vi gjorde också studiebesök på ambulansstationen Sabbatsberg eftersom jag var så sjukt, sjukt rädd för ambulanser och ambulanspersonal. Där fick jag bl.a. titta på bilarna och hälsa på personalen och jag insåg ganska snabbt att även om uniformerna är förfärligt läskiga så är inte människorna det. 😉
Tack för en intressant beskrivning. Jag har också gått i KBT-terapi men vi pratade mest. Inga bilder, studiebesök m.m.
Skriver som Mats: Tack för en intressant beskrivning. Vad bra att du fick hjälp, är glad för din skull! 🙂
Jag har också provat på KBT mot min kräkfobi, kommer kanske skriva ett inlägg om det i framtiden. Det funkade ganska bra även om jag inte blev helt botad.
Jag har haft drag av den typen av tvång som du beskriver i inlägget men inte så starka drag att det har handlat om diagnosen OCD.
Vad skönt att du inte har OCD! Jag skulle förmodligen inte heller få diagnosen idag eftersom tvånget inte stör mitt liv längre. Idag har jag bara drag av det.
Vad skönt att dina tvång försvunnit såpass mycket! 🙂
Ett tips är att registrera ditt tunnelbanekort på SL.se – då får du ett nytt med samma innehåll om du tappar bort det du har. 🙂
Tack för tipset, det måste jag göra! 🙂 Nu när du skriver det, kommer jag ihåg att jag fick det tipset en gång tidigare. Då tänkte jag att jag skulle kunna registrera kortet, men det blev aldrig av. Jag hade glömt bort det helt, så det var jättebra att du påminde mig! 🙂
Nackdelen är att SL övervakar dina resor om du registrerar ditt kort. Jag vill ha mina resor för mig själv.
Jag förstår det! Men jag bryr mig om att SL ser vart jag åker och vilken tid. Jag tror inte att det kan skada mig på något sätt.
Vissa lakare haller inte helt med om denna beskrivning. Exempelvis havdar bade Wing och Gillberg att det ar karakteristiskt for de omraden som ar av intensivt intresse for barn med Aspergers syndrom att de inbegriper mer inlarning utantill an verklig forstaelse,
Jag vet inte vad exakt läkarna inte skulle hålla med om i min beskrivning när det gäller Aspergers syndrom och OCD. Min läkare sa till mig i alla fall att OCD inte är ovanligt bland oss aspergare. Men jag håller absolut med om att personer med Aspergers syndrom kan lära sig saker utantill om deras specialintressen utan att förstå innebörden.
Du beskrev mig i den texten
Vad roligt att höra att det finns andra som känner igen sig!