I det sociala samspelet människor emellan finns det så kallade osynliga regler som styr hur man förväntas agera i olika situationer, och som bekant kan vi med Aspergers syndrom och autism ha mycket svårt för just detta.
Men olika kulturer har olika regler som styr det sociala samspelet, och vi aspergare som har flyttat till andra länder i vuxenåldern kan ha svårt för att veta vilka av våra egenskaper som beror på vår Aspergers syndrom och vad som handlar om kulturskillnader.
Finns skillnader mellan Sverige och Finland
Trots den geografiska närheten finns det betydligt fler kulturskillnader mellan Sverige och Finland än vad man skulle kunna ana! Skillnaderna är riktigt stora, och nästan alla finnar som liksom jag har flyttat till Sverige som vuxna har inte bara fått lära sig det svenska språket utan även en helt ny kultur.
Min tidigare boendestödjare var också från Finland och hade liksom jag flyttat hit i vuxenåldern, och när vi pratade om alla missförstånd vi hade råkat ut för som nyinflyttade hade vi gjort precis samma typer av erfarenheter.
Svenskarna uttrycker sig annorlunda
En av de viktiga skillnaderna mellan Sverige och Finland är att man uttrycker känslor på ett helt annat sätt i Sverige än Finland. I Sverige är man mycket mer…jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva det på bästa sätt, men lite dramatisk. Samma uttryck associeras med något helt annat i Sverige än i Finland, vilket kan orsaka stora missförstånd om man inte är bekant med kulturskillnaderna vilket de nyinflyttade finnarna sällan är.
Hade råkat låsa mig ute
När jag var relativt nyinflyttad i Sverige, hade jag råkat låsa mig ute. Det var kväll och jag kände mig något irriterad eftersom jag gärna hade velat komma hem och det var lite småkallt ute. Jag vet inte riktigt vad klockan var, men den kan ha varit något runt 19. Jag ringde till min dåvarande man som sa att han var på väg hem och skulle vara vid porten efter en halvtimme. Och mycket riktigt dök han upp efter en halvtimme och släppte in mig!
Trodde att svenskarna hade missförstått mig
När jag berättade om händelsen för några svenskar efteråt, fick jag svar i stil med: ”Åhhhh, såååå jobbigt”. Jag blev paff och förtydligade att det endast hade handlat om en halvtimme. Av svenskarnas dramatiska reaktion att döma misstänkte jag att de hade missförstått mig och trott att jag skulle behövt stå ute i kylan hela natten.
Men nej, de hade inte missförstått något, och jag förstod ingenting. Visst, det hade ju varit lite jobbigt att vänta ute i en halvtimme och jag hade småfrusit, men sååååå jobbigt hade det väl inte varit? Jag hade ju inte råkat ut för en livsfara?
Tyckte att svenskarna överdrev
På samma sätt tyckte jag att det var konstigt när jag började föreläsa och de svenska kunderna sa till mig efter en genomförd föreläsning: ”Åh, tack för en såååå bra föreläsning, du är verkligen sååååå duktig.” Då blev jag också fundersam. Om jag verkligen var sååååå duktig, borde jag väl ha blivit upptäckt och blivit en världsberömd miljonär på mina föreläsningar vid det laget? Så extrem hade deras beröm låtit i mina öron.
Om de bara hade sagt till mig att min föreläsning hade varit bra, hade jag tyckt att det hade varit normalt. Men deras beröm lät så överdriven i mina öron att jag nästan blev lite irriterad.
Svenskarna berömmer varandra mycket och ofta
På samma sätt hade jag även hört svenskar säga till andra människor. ”Åhhhh, vad fiiiiin din tröja är, såååå fin verkligen.” Och då har jag känt mig dum för jag har inte kunnat ge samma typ av beröm till personen i fråga.
Visst, jag har kanske tyckt att tröjan varit fin, men om jag säger att tröjan är ”såååå fin”, låter det för mig som att tröjan skulle vara så fin att personens tröja typ skulle kunna få plats på första sidan i någon modetidning för jag har aldrig sett en lika fin tröja någonsin, och det skulle kunna tröja minst 30 år innan jag får en lika fin tröja igen. Jag har bara tyckt att tröjan varit fin på ett vanligt sätt, men inte ”sååå fin” som de andra hade uttryckt det.
Allt handlar om kulturskillnader
Det tog ett tag innan jag förstod att allt inte handlade om något annat än kulturskillnader. I Finland säger man bara till någon att den är ”sååååååå duktig, och såååååå fin”, om personen verkligen är så fin eller duktig att man typ inte sett maken någonsin tidigare och det är något väldigt, väldigt enastående.
Men svenskarna kan säga till många människor på en och samma dag: ”Åh, du är sååååå duktig, vilken jättefin tröja du har på mig, såååå fin” eftersom det är svenskarnas kultur. Och svenskarna menar inte alls så som vi finnar tror: de fjäskar inte och är inte falska.
En finne och en svensk kan missförstå varandra
En nyinflyttad finne kan tro att svensken är dramatisk och falsk medan svensken kan ha uppfattningen att finnen är överdrivet (själv)kritisk när den inte tar emot svenskarnas beröm och inte heller i deras tycke berömmer andra människor tillräckligt.
Jag har förstått nu efteråt att svenskarna kan ha sett mig som otrevlig, negativ och överdrivet kritisk när jag inte hållit med om att någon specifik person är ”sååååå duktig” utan jag har framhållit personen bara varit duktig på ett ”vanligt” sätt men att jag sett precis lika duktiga människor på andra ställen 😉
Skillnaderna har märkts tydligt på mina föreläsningar
Dessa kulturskillnader har märkts tydligt när jag har föreläst i Finland. En finsk kund brukar säga till mig: ”Tack för att du föreläste för oss, det var en bra föreläsning.” Medan en svensk kund säger: ”Åhh, tack så jättejättemycket för att du föreläste för oss, det var en mycket uppskattad och en enormt bra föreläsning. Du är verkligen såååååå duktig.”
Om en svensk bara säger: ”Tack för en bra föreläsning” och inget mer, kan det till och med betyda att det bara är en artighetsfras och personen egentligen inte tycker att föreläsningen varit så jättebra 🙂
Kulturskillnader eller svårigheter i det sociala samspelet?
En intressant sak jag har märkt är att många aspergare i Sverige är väldigt finska till sättet när det gäller den här punkten. Aspergare brukar vara raka, säga precis det de menar och inget mer.
Jag har ibland funderat på om vissa finnar blir diagnosticerade med Aspergers syndrom i Sverige men inte i Finland ifall ett svenskt utredningsteam ser sådana här egenskaper som sociala svårigheter. Nu tvivlar jag inte på min egen diagnos för jag är övertygad om att jag har asperger på riktigt, men det var bara en generell fundering 🙂
28 svar på ”Aspergers syndrom, autism och kulturskillnader”
God morgon
Underbart inlägg. Sååå intressant:)
Vilken tid läggs dina inlägg ut må-fre?
Blev positivt överraskad att det redan så här dags gick att läsa dagens inlägg.
God morgon själv 🙂 Kul att du gillade inlägget! Och kul att jag har flera morgonpigga bloggläsare för jag fick nyss en kommentar på ett annat blogginlägg också och svarade på den 🙂
Min målsättning är att lägga ut blogginläggen direkt när jag vaknat, men jag måste erkänna att jag vaknade ovanligt tidigt i morse så jag tror att mellan klockan 7 och 8 är mer realistiskt att gå efter 🙂 Sedan har jag ibland morgonföreläsningar, och på andra morgnar har jag möten hos Misa Kompetens, och på sådana dagar kan det undantagsvis hända att inläggen kommer först på eftermiddagen/kvällen för på sådana dagar måste jag börja göra mig i ordning direkt efter att jag vaknat. Nu på torsdag och fredag kommer vi fira Misa Kompetens 25-årskalas, och vaknar jag inte ovanligt tidigt på torsdag och fredag finns risken att blogginläggen kommer att komma först på eftermiddagen på dessa dagar nu i veckan. Men oftast kommer blogginläggen komma på morgonen! 🙂
Kul inlägg.
Min mammas väninna har varit med i programmet Hårt arbete nu som gått på SVT, hon kom till Sverige från Finland på slutet av 60 talet från Nystad, hon heter Meri 🙂
Det var jag som var den andre morgonpigge idag, haha 🙂
Meri fyller 71 här i oktober men vill vara ungdom fortfarande, kultainen nuoruus 🙂
Det är ett härligt land, Finland och min mormor hette Aina som är ett finskt namn och du är en skön person, Paula.
Ja det var du som var den andre morgonpigge 🙂
Kul att du gillade inlägget 🙂 Kanske hade din mammas väninna också liknande erfarenheter när hon flyttade till Sverige! Men hon har bott här betydligt längre än jag. Jag flyttade hit 2001.
Intressant! Då skulle jag nog trivas i Finland. Jag har till viss del anammat det dramatiska sättet, dels för att jag har blivit missförstådd många gånger när jag inte varit det, men ibland även för ett begränsat sätt att uttrycka mig. Ordförrådet sviker ibland. Jag tror inte att vi anstränger oss när vi kommenterar något och då blir det sådär överdrivet istället. Jag kan bli oerhört matt av det där. Det finns något oerhört forserat över den här ständiga bekräftelsen. Även i nära relationer. Jag blir jättetrött av att spela med. Tack för påminnelsen. Nu undrar jag om finländare är mer målande och varierande i språket när ni kommenterar nånting? Som att man på riktigt tänker efter och reflekterar.
Den finska kulturen passar verkligen jättebra för vissa typer av aspergare 🙂 Däremot är det inte accepterat att prata för mycket i Finland, och de typer av aspergare som har en tendens att göra det kan bli sedda som riktigt udda. Men använder man inte mycket gester, inte gillar att praat för mycket och inte tycker att artighetsfraser som ”tack” är viktiga så kan det vara skönt att slippa sånt i Finland!
Hmm, intressant fråga om vi finnar är mer målande och varierande i språket. Det finska språket är definitivt rikare än det svenska när det gäller ordförråd. Svenskan har inte speciellt många ord, och därför behöver man inte lära sig speciellt många ord när man ska lära sig vardagssvenska. Däremot tycker jag inte att finnarna använder sig av känslouttryck lika mycket som svenskarna gör. I Finland är det inte lika vanligt att säga saker som: ”Jag älskar dig”, ”du är verkligen jätteduktig” ”jag är jätteglad och lycklig” och sånt. Alltså visst kan man säga sånt i Finland med, men det känns som att svenskarna säger sådana saker betydligt oftare än vad finnarna gör. I Finland är man betydligt mer fåordig och tystare än i Sverige. Man är inte lika högljudd som i Sverige och den finska mimiken känns mer monoton och sparsam på något sätt. Så jag tror inte att man berömmer varandra med olika typer av ord i Finland utan man ger generellt sett mycket mindre beröm i Finland helt enkelt. Samtidigt klagar man också betydligt mindre i Finland än vad man gör i Sverige.
Det är inte så mycket gester och kroppsspråk här heller i Sverige Paula, svenskar är ganska tråkiga.
Jag är ju svensk också i och för sig.
Det är bara när svensk får alkohol i sig som de släpper loss.
Jag dricker inget alkohol ens.
Jag tycker att svenskarna använder rätt mycket gester och är pratiga, sociala och artiga jämfört med finnarna. Jag brukar säga att den som påstår annat har aldrig varit i Finland 😉 Visst, svenskarna är kanske tysta och sparsamma i mimiken när man jämför med italienare, spanjorer, afrikaner och araber, men definitivt inte när man jämför med finnarna så allt handlar om vilka referensramar man har 🙂 Ett talande exempel är att svenskarna brukar säga ”hej” till varandra i bostadshus när man stöter på varandra i en hiss även om man inte känner varandra. När jag hälsade på en kompis hälsade hennes granne på mig i hissen i bostadshuset även om jag inte hade någon aning om vem personen var, och det tyckte jag var lite konstigt. Så gör man nämligen inte i Finland, så i mina ögon är svenskarna hur sociala och glada som helst 🙂
Okej, jag kan inte uttala mig om Finland eftersom jag aldrig bott där 🙂
Amerikanarna är sköna och glada människor är vän med en amerikansk countrysångerska som bor i Nashville på facebook och pratade med ett amerikansk pensionärspar när jag var på Skansen en gång de var från Denver 🙂
Min mammas väninna från Nystad i Finland brukar vara glad och har ett speciellt skratt 🙂
Amerikanerna är väldigt glada ja! Dock har jag personligen svårt för den nordamerikanska kulturen eftersom jag har svårt för att bedöma vad de egentligen menar för jag vet inte riktigt vad som bara är artighetsfraser. Därför vet jag inte om jag ska bli glad eller inte när amerikanerna ger mig beröm för de berömmer ju andra människor exakt lika mycket. Sedan upplever jag också att det är svårt att hitta genuin vänskap där för jag upplever att det mesta är väldigt ytligt. Men allt handlar såklart om vilken kultur som passar en själv 🙂 Jag har bott i många länder och rest mycket och jag tycker att svenskarna är de trevligaste, artigaste och mest genuina människor jag någonsin träffat och har den finaste människosynen jämfört med andra länder. Svenskarna är enligt mig glada men också genuina, pålitliga och riktigt trevliga och jag har haft allra lättast för att hitta genuina vänner just i Sverige. Det är därför jag trivs så bra här 🙂
Men svenskar i andra delar av landet är som finnar! Jag antar att du med svenskar menar stockholmare. I norra Sverige pratar man knappt alls. Och man kallar stockholmare för 08:or (efter telefonnumrets riktnummer) och tycker att de/vi jäktar jämt. Själv säger jag aldrig åh sååå fiiint. Men så har jag också mamma från norra Sverige och pappa från Finland! Dock använder jag gärna gester och pratar gärna.
Jag har inte så jättemycket erfarenhet av Norrland, men jag har hört många gånger att norrlänningar är väldigt tystlåtna så jag kan tänka mig att det stämmer 🙂 Stockholmare är dock enligt mitt tycke glada och sociala. Däremot tycker jag att göteborgare är ännu mer sociala än stockholmare, och även i Vimmerby där jag bodde i början tyckte jag att folk var väldigt öppna. Men jag kan tänka mig att det du skrev om norra Sverige verkligen stämmer så allt handlar nog om var i Sverige man bor! Jag har bara mest erfarenhet av stockholmare, göteborgare och smålänningar 🙂
Jag håller med dig om göteborgare Paula 🙂
Min morfar var från Nästansjö utanför Vilhelmina i Södra lappland och däruppe är de inte så talförda.
I skåne har jag varit mycket bla Ängelholm, de var inget märkvärdigt trevliga vad jag minns.
Det fanns en smålänning på min farmor och farfars land och han var pratig vill jag minnas och min svåger från Södra Råda i Västergötland är pratig och trevlig.
Mina föräldrar har landställe i Otterbäcken och där är de trevliga och pratiga, rolig dialekt 🙂 och närmaste grannen är finne och heter Kauko 🙂
Ja göteborgarna är mysiga 🙂 Men samtidigt är ju såklart folk väldigt olika varandra, och man kan hitta olika typer av människor överallt 🙂
Kauko är ett typiskt finskt namn men jag kan tänka mig att grannen i fråga är äldre 🙂 Jag har aldrig träffat en ung person som heter Kauko.
Ja de är trevliga i Göteborg 🙂
Kauko är 79år 🙂
Okej 🙂
Nu har jag mailat om tandvårdstöd med Huddinge kommun där jag bodde förut, fick ett via en Medicinsk ansvarig sjuksköterska där 2006 men nu går det ut i maj nästa år.
Tycker att personer med Aspergers syndrom skulle få ett livslångt tandvårdsstödsintyg i samband när man får diagnos, men tyvärr ser det inte ut så här i Sverige, de gäller bara i fem år och sedan måste man förnya det, lite jobbigt men jag står på mig så får vi se.
Får väl söka någon insats via Hägerstens stadsdel annars.
Vad bra att du har mailat! Jag har för mig att du fick ditt senaste tandvårdsintyg från någon annanstans än via kommunen, det var väl något annat ställe du mailade till? Eller jag kanske blandar ihop dig med någon annan bloggläsare? Jag minns iaf att det var någon som blev nekad ett tandvårdsintyg via kommunen men däremot fick personen det från någon annan instans.
Jag hoppas verkligen att du fick intyget från kommunen! Jag tror däremot att det är Hägersten du ska vända sig till om det är där du bor idag, men du kan vänta och se först vad Huddinge svarar.
Jag håller med om att det hade varit bra med ett livslångt tandvårdsintyg, men jag tror att det är en kostnadsfråga. Just nu går ju Sveriges ekonomi bra, men det är inte säkert att det blir så framöver och därför kan nog inte politikerna lova att vi kommer att få tandvårdsstöd för resten av våra liv. Det är samma sak med lönebidrag och allt annat stöd också. Ingenting är livslångt tyvärr 🙁
Visst är det så tyvärr 🙁
De ska slå ihop Älvsjö och Hägersten Liljeholmens stadsdelsförvaltning nästa år och Älvsjö har ett underskott med 12,9 miljoner i sin budget men Hägersten Liljeholmen har bra budget iallafall just nu.
I Huddinge där jag bodde tidigare var de kända för att vara snåla och ha dålig budget i kommunen.
Inte bra 🙁 Tyvärr är det olika svårt att få insatser beroende på vilken kommun eller stadsdelsförvaltning man bor i, men så ska det självklart inte vara. LSS är en rättighetslag och ska därför tillämpas på samma sätt runt hela landet, men så ser inte verkligheten ut.
Jag håller med dig om det 🙁
Nu har jag pratat med Huddinge kommun och han sa att jag skulle kontakta tandvårdsenheten på landstinget och Hägerstens stadsdelsförvaltning.
Okej. Jag hoppas att du får ett tandvårdsintyg från din stadsdelsförvaltning!
Hej Paula!
Det är ordnat via landstinget nu så de skickar hem ett nytt tandvårdsstödsintyg kort till mig i maj 2020.
Jag mailade Hägersten stadsdelsförvaltning igårkväll men de har inte svarat ännu var ju bra att det löste sig via landstinget då 🙂
Perfekt, grattis! Jättebra att du kommer att få det 🙂 Får jag fråga var du hittade mailadressen till landstinget? Tänkte att jag kunde tipsa mina andra bloggläsare i ett separat blogginlägg ifall de skulle få problem med att få ett intyg.
Ett ögonblick.
Mailadressen är
tandvardsenheten.hsf@sll.se
Ja visst man måste stå på sig annars händer inget 🙂
Super, tack Linus! 🙂 Jag kommer att skriva ett blogginlägg om det någon dag.
Jag när en av de där som lärt mig fejka det glada och trevliga. Ibland så menar jag det såklart, men med alla de där främlingarna, bekanta och andra som jag tror att jag förväntas prata med, fejkar jag.
Jag vet inte hur jag är lagom opratig, utan att verka otrevlig, så jag är supertrevlig och pratar. Dock är jag otroligt dålig på det där med att tacka, ge komplimanger, se om någon klippt sig, så det missar jag alltid. Känner dessutom inte igen folk.
Var på välgörenhetsbasar i dotterns skola. Massor med människor, som hälsar, frågar och rätt som det är upptäcker jag att jag står och pratar med dotterns klasskamrats mormor… Jag känner inte ens klasskamraten.
Jag är naturligtvis glad över att jag lyckas rätt bra med att vara trevlig, men helst av allt vill jag inte ens gå dit för det tar all min energi.
Dock har jag börjat bejaka min aspighet mer, säger oftare nej när någon vill umgås och är nöjd med att trivas ensam.
Jag tror faktiskt att många tjejer/kvinnor med Aspergers syndrom och autism känner igen sig i det du skriver och säkert en del män också. Vi har en tendens att anpassa oss väldigt mycket och bli totalt utmattade efteråt. Jag har faktiskt börjat anpassa mig mindre och mindre med åren. Jag får ibland klagomål om att jag är alldeles för tyst som inte säger något, men för att jag ska må bra måste jag få bejaka min aspighet.
Vad bra att du har börjat våga säga nej oftare! Det har jag med, men tyvärr får jag fortfarande dåligt samvete när jag säger nej. Men jag har ändå blivit bättre och bättre på det!