Eftersom jag fått flera inläggsönskemål om dejting, kärlek vid Aspergers syndrom och autism, kommer jag skriva lite om ämnet. Egentligen känns det lite fel att beskriva hur det är att dejta när man har Aspergers syndrom eftersom alla vi aspergare är sinsemellan mycket olika. Däremot kan jag berätta hur det varit just för mig.
Jag har alltid haft svårt för att förstå det här med dejting överhuvudtaget. Jag har fått lära mig att det finns så kallade osynliga regler för hur man bör bete sig på dejter samt vad man får och inte får säga. Tydligen får man inte prata om sina ex, man får absolut inte fråga sin dejt första gången man träffas om han/hon vill gifta sig och skaffa barn i framtiden och man bör visa sin allra bästa sida. Själv har jag svårt att acceptera sådana här regler.
Själv pratar jag ibland med mina ex i telefon och har inga problem med att nämna det på dejter om ämnet kommer upp. Tolkar min dejt det som att jag inte kommit över mina ex, har han missförstått mig totalt. Men själv ser jag det så här: dyker det upp missförstånd redan från början, är det ändå inget bra tecken. Om dejten inte klarar av att höra om mina ex, passar vi förmodligen inte ihop.
Inte heller förstår jag varför man inte får prata om framtiden. Dejtar man oftast inte i förhoppning om att så småningom hitta en livspartner? Själv har jag ofta frågat mina dejter redan första gången vad de har för framtidsplaner angående giftermål och barn. Jag vill absolut ta det lugnt och aldrig någonsin rusa in i ett förhållande, men är det så att min dejt absolut måste skaffa barn, vill jag gärna veta det redan från början. Jag vill själv inte ha barn och vill inte att en kille som absolut måste ha barn ska slösa min tid.
Inte heller förstår jag varför man bör visa sin allra bästa sida. Själv vill jag inte ge en förskönad bild av mig själv. Mina dåliga sidor i andras ögon är att jag är slarvig, har väldigt lite ork och svårt för människor som ändrar planer på kort varsel. Jag har också svårt för att hålla ordning hemma och har därför boendestöd. Om min dejt absolut vill ha en tjej som är ordningsam, spontan, energisk och inte har någon funktionsnedsättning, är jag definitivt fel tjej för honom.
Jag är mycket väl medveten om att risken finns att mina dejter ser mig som udda, men jag vill ändå visa vem jag är redan från början. Vill inte dejten träffa mig igen för att jag är annorlunda, passar vi inte ihop. Förr eller senare skulle han ändå upptäcka vem jag är, därför tycker jag att det är bäst att visa det redan från början. Rätt kille kommer ändå falla för mig.
Ja, det var några av mina tankar om dejting och förhållanden. Fortsättning följer 😉
31 svar på ”Asperger, dejting och kärlek”
Hej
Jag har rätt nyss fått min diagnos och har inte fått till det hur jag berättar om att jag har Asperger.. Hur berättar man? Så man inte skrämmer bort men är ärlig?
Berätta gärna och ge tips..
Följer din blogg för den ger mig så mycket..
Tack
Eva
Hej Eva!
Vad kul att min blogg ger dig mycket! =)
Som svar på din fråga så vet jag inte riktigt hur man berättar utan att skrämma bort människor för jag brukar inte riktigt tänka på sånt (det kanske man borde, haha!). Jag tycker istället att om personen blir bortskrämd, är han ändå inget att ha. Jag vill ändå bara umgås med öppna människor. Däremot är jag lite försiktig med att berätta för exempelvis grannar för jag är rädd att de skulle börja ställa mig massvis med frågor och jag orkar inte alltid vara social med grannarna (fast det är naturligtvis möjligt att grannarna läst om mig i media så de kanske vet ändå, haha!). Så jag berättar inte exakt för ALLA, men däremot för de som jag avser att umgås med 😉
När jag berättar, presenterar jag aldrig mig själv med orden: ”hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, det skulle kanske vara lite skumt 🙂 Däremot kommer ämnet ofta upp naturligt efter ett tag, och då berättar jag. Jag gör aldrig en stor sak av det utan jag visar att det är något helt naturligt för mig. Enligt min erfarenhet gör inte många andra en stor grej av diagnosen om jag inte heller gör det. Vissa frågar mig då vad det är för något, och då svarar jag ungefär så här: ”Det är ett annorlunda sätt att vara på, det innebär bland annat att vi tänker och fungerar på ett lite annat sätt än normen och har bland annat ibland svårt för att tolka kroppspråk, men däremot har många av oss intensiva specialintressen och några har ovanliga talanger”. Ibland stannar diskussionen där, och ibland får jag fler frågor. Och då svarar jag gärna!
Mitt tips är att du experimenterar lite och försöker hitta ett sätt som passar just dig. Du måste ju kunna känna dig bekväm när du berättar och du behöver inte berätta mer än vad du vill.
Kram Paula
Taaack för ditt svar.. Det värmde mitt hjärta att du svarade..
Ska följa ditt råd..
Kram
Eva
Bra skrivet. Jag är också öppen rak och ärlig med hur jag fungerar. När jag ska förklara beskriver jag det som en personlighetstyp. Jag tycker det svåraste med relationer är att ORKA. Jag har liksom nog med att hålla ordning på mig själv och vad jag vill. Det jag saknar mest när jag gjort slut är någon att messa till och berätta särskilda händelser för…
Tack! Jag har också svårt med att orka. Tänkte i framtiden skriva ett inlägg om just det faktiskt 🙂 För mig personligen räcker det nämligen utmärkt att ses ett par gånger i månaden om jag har en relation, och skulle även kunna tänka mig ett distansförhållande där man bara ses några gånger om året. Men många andra människor ”kräver” att man ska ses minst tre gånger i veckan, helst varje dag! Annars är man inte ihop i deras ögon.
Förstår att du saknar någon att höra av dig till och berätta saker för! Själv har jag turen att ha kvar vänskapen med några av mina ex, så jag kan höra av mig till dem när jag vill. Men många människor säger precis som du att det är jobbigt när man plötsligt har förlorat någon som man förut kunde berätta allt för. Och det kan jag förstå!
Hej Paula,
det är fantastiskt att läsa din blogg, jag har lärt mig otroligt mycket. Jag är en helt vanlig ”normalstörd” ;), anledningen till att jag läser och försöker lära mig hur saker fungerar när man har Asperger, är att jag för lite över ett år sedan träffade någon som helt enkelt betedde sig helt annorlunda än vad jag hittills kännt till och jag blev oerhört intresserad av vad som kunde vara orsak till detta. Till saken hör, att personen ifråga troligtvis inte har en diagnos och inte själv vet om (vilket jag ju inte heller vet, detta är en ren förmodan från min sida) att det är på detta sätt. En av de många saker som jag förvånades över hänger ihop med temat ovan. Vi hade träffats, vi gillade varandra, vi hade tät meddelande kontakt. Varför kunde vi inte träffas oftare tänkte jag. Tiden gick och jag blev allt mer irriterad och ledsen – hade jag fel? Allt eftersom tiden gick upptäckte jag allt med ovanliga drag. Det var inte bara mig han inte träffade, han umgicks knappast med någon. På frågan, tycker du inte om att umgås med andra fick jag svaret – jo, men bara när jag inte är trött och jag är nästan alltid trött. Mycket regelbundna tider, otroligt få avvikelser från dagsrutinen (ett besök hos eller av ett syskon någon gång i kvartalet), utpräglat intresse vissa saker, mycket (i mina ögon) annorlunda matvanor (väldigt begränsade) gjorde att jag slutligen hamnade här. För mig känns det som om allt jag gått och frågat mig det senaste året äntligen har fått en förklaring, om det är den rätta återstår ju att se.
Till temat ovan då. Ja det är nog tyvärr så att de flesta av oss vill träffas ofta. Det är väldigt få som i långa loppet är nöjda med att träffas en till två gånger i veckan. Att flytta ihop, bilda familj, vara tillsammans inte vara ensamma tycks vara fast förankrat i oss normalstörda. Undantag finns givetvis och gradskillnaden är också stor men i största allmänhet känner vi oss inte tillfreds när vi är ensamma längre stunder. Det är klart att vi någongång tycker det är skönt att vara själva några dagar, men det är inte så vanligt. Därför är det väldigt svårt för oss att ha ett förhållande med någon som inte känner på samma sätt. Men om vi verkligen vill så kan vi försöka, problemet kan då vara att man inte har träffats så ofta så vi verkligen känner att – ja, denna person är värd att jag försöker anpassa mig till dennes lägre behov. Det krävs nog en del uppoffringar från båda sidor, den ena personen får skruva ned till ett minimum och den andre får försöka skruva upp. Det är nog inte lätt att finna ett mått båda kan vara tillfreds med :-). Men vetskapen om hur något fungerar för den andre är A och O. För mig och de flesta andra är att inte vilja träffas en signal som säger, jag tycker inte om dig.
Hej Petra!
Vad roligt att höra att du lärt dig mycket av att läsa min blogg, alltid kul med positiv feedback =) På din beskrivning låter det som att personen ifråga mycket väl skulle kunna ha Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd. Det finns ju många vuxna odiagnostiserade Aspergare som själva inte vet om sin diagnos.
Vad intressant det du skriver om att det är för er en signal att man inte tycker om sin partner om man inte vill träffas ofta. Jag förstod relativt nyligen att ni tänkte så, och det roliga är att jag alltid tänkt precis tvärtom! Om jag träffat killar som velat träffas oftare än jag, har jag undrat om de tycker om just mig eller om de bara vill ha sällskap 😉
Själv vill jag gärna träffas ett par gånger i månaden, men om jag verkligen blev kär i någon som bara ville träffas ett par gånger om året, hade jag säkert kunnat kompromissa och gått med på det. För mig är det lättare att kompromissa åt det hållet än åt det andra hållet, dvs träffas oftare än vad jag orkar. Jag antar att även ni normalstörda skulle ha en övregräns någonstans, om ni t ex träffade någon som alltid ville vara tillsammans varenda sekund under hela dygnet och t om gå på toaletten ihop, då skulle ni kanske också tycka att det blev för mycket och längta efter andrum 🙂
Till frågan, tycker killarna om just mig eller vill de bara ha sällskap. Jag kan bara utgå ifrån mig själv, men jag tror inte jag skiljer mig så mycket från mängden. Jag skulle vilja säga, det beror på hur de vill träffas. Handlar det om att till exempel ha sällskap till bussen, då handlar det ofta om att vi tycker det är trevligare att slå följe med någon vi känner och småprata lite. Då handlar det inte om att man tycker om just den personen mer än andra. Dock frågar jag inte någon person jag inte anser vara sympatisk och trevlig. Då är jag hellre ensam. Frågar jag någon om vi skall göra något tillsammans som inte har något ”praktiskt” syfte, till exempel gå och fika trots att det egentligen inte fyller någon annan funktion än den att just vi två är tillsammans, då gör jag det för jag tycker om just den personen och vill tillbringa tid tillsammans med den.
Jag blir väldigt nyfiken över vad du menar med att du tänkt precis tvärt om. För mig är det självklart att ju mer jag tycket om någon, desto oftare vill jag träffas. Det är spännande att höra att man kan se det på ett helt annat sätt. Men ja, även vi har en övre gräns. andrum behövs. Och tröskeln är olika för olika människor. En del tycker jag om, men jag kan tycka att det kan räcka att träffa dem någon gång i månaden, för även om de är trevliga en kort stund är de ansträngande i längden. Andra däremot kan jag träffa flera gånger i veckan, det är bara roligt och energigivande att ses. Givetvis hänger det ihop med hur mycket jag tycker om dem. En del personer kan jag känna att de inte passar mig alls, dem undviker jag att träffa.
Oj, jag kanske uttryckte mig lite konstigt. För det är inte så att jag skulle tycka att ju mer sällan man vill ses, desto mer tycker man om någon. Så funkar det ju inte riktigt, inte ens jag 🙂
Så här menade jag: Jag har träffat killar där de inte velat fortsätta träffas bland annat med motiveringen att jag inte velat träffas lika ofta som de. Helst vill jag ses några gånger i månaden. En gång i veckan klarar jag av och i vissa fall två om killen absolut kräver det (och kanske tillfälligt t om varje dag om man t ex åker bort tillsammans), men där går min absoluta maxgräns. Att jag bara vill ses några gånger i månaden betyder inte att jag inte skulle vara kär, men däremot blir jag utbränd och kvävd om jag inte får ladda batterierna ensam.
Många tycker att man borde vilja träffas oftare om man är kär men jag har tyckt tvärtom: jag har tyckt att om man älskar varandra, stannar man med sin älskade även om man bara skulle träffas en gång om året. Förut undrade jag om killarna ville vara med MIG eller om de bara ville ha sällskap och bara ha någon som kunde uppfylla deras behov av tvåsamhet. För om jag verkligen älskar någon som blir utbränd av att träffas för ofta, skulle jag gå med på att träffas bara ett par gånger om året för att inte göra min älskade utbränd. Om jag är kär, skulle jag aldrig byta ut min älskade mot någon annan även om jag innerst inne skulle vilja träffas oftare än ett par gånger om året.
Nu påstår jag inte att mitt tankesätt är rätt. På den tiden tyckte jag att andra människor resonerade konstigt, men under den senaste tiden har jag börjat förstå att människor definierar kärlek på olika sätt, och jag har ingen rätt att döma ut de som fungerar annorlunda. Och dessutom: om alla människor i hela världen resonerade som jag och inte bildade familj och skaffade barn, skulle ju människosläkten dö ut. Så vilken tur att vi alla fungerar olika 😉
Nu förstår jag :-). Ja, tyvärr är det nog så att de flesta ser tvåsamhet och kärlek som sammanhängande faktorer för ett fungerande förhållande vilket givetvis gör det svårt för dem som har ett stort behov av återhämtning på det sätt du beskriver. När jag var yngre hade jag själv aldrig kunnat ha ett förhållande som fungerade på det sättet. Driften att bilda familj och få barn hade varit starkare än kärleken till just den personen och jag hade avbrutit förhållandet efter en viss tid, när jag förstått att jag inte skulle kunna få mina behov tillfredställda.
Nu, efter 15 års äktenskap och familjeliv tänker jag annorlunda, förmodligen för att det behovet är tillfredställt. Jag skulle mycket väl kunna ha ett förhållande där man inte träffas så ofta om det finns särskilda skäl för det som till exempel helt olika behov av återhämtning eller att man bor på olika orter vilket ju är mycket vanligare nu för tiden i nätdatingens tidevarv. Jag skulle nog till och med föredra det, lite been there – done that känsla, vilket hade varit omöjligt för 20 år sedan. Jag är säker på att jag inte är den enda som känner på detta sätt, det har säkert med ålder, uppfyllande av genetiska fortplantningsdrifter och livserfarenhet att göra. Men det är ju som sagt helt olika från person till person, jag ser även många som ger sig in i förhållanden bara för att slippa vara ensamma, vilket i mina ögon är något underligt men behoven är ju verkligen olika.
Att få gånger vara tillsammans med någon jag verkligen älskar istället för att tillbringa mycket tid med någon jag tycker om men inte känner att jag verkligen älskar vore mitt val nu om jag finge välja, men det har jag alldeles nyss lärt mig. Men jag skulle fortfarande vilja att det finns en speciell anledning som gör att det inte är möjligt att vi inte kan ses oftare än t. ex. några gånger om året, annars skulle ju orsaken vara att mina känslor inte är besvarade :-).
Jag förstår hur du tänker! Om det inte finns en speciell anledning till att man inte ses ofta, betyder det ju förmodligen att ens känslor inte är besvarade, och ett sådant förhållande vill man ju inte ge sig in i 😉
Det kanske är så för många att de har en stark en drift att bilda familj när de är unga, vilket är starkare än viljan att vara tillsammans med den man är kär i. Och det är kanske så det ska vara: om alla saknade denna drift, skulle människoarten dö ut. Men vissa kanske blir mer flexibla när de passerat barnafödande ålder.
har asberger själv .vill själv visserligen inte ha barn men jag kan då säga att jag råkat ut för massor som inte har nån diagnos som börjar prata barn eller giftermål bara efter nån dag eller två via chatt så jag skulle inte säga det har nåt med asberger att göra för då skulle ju typ alla tjejer i sverige ha asberger och då snackar vi seriösa dejtingsidor som match.com
Hej Love!
På dejtingsidor kan jag tänka mig att människor frågar om man vill ha barn eller inte för de vill avgöra om det är ”värt” att träffa personen eller om de ska fortsätta leta. Jag kan också tänka mig att det finns någon formulär i dejtingsidor som man fyller i om man vill ha barn eller inte, men jag kan ha fel.
Men jag har inte dejtat killar på nätet utan jag har lärt känna dem på ett annat sätt, och på sådana dejter tycker de flesta jag känner att jag inte bör ta upp barnfrågan på första dejten och att jag är alldeles för rak. Vad människor i allmänhet tycker om frågan vet jag inte, men sådana erfaranheter har jag personligen gjort i min bekantskapskrets. De flesta jag känner tycker inte att man ska börja prata om giftermål och barn direkt och att jag bryter mot oskrivna regler genom att göra det.
”…Inte heller förstår jag varför man bör visa sin allra bästa sida. Själv vill jag inte ge en förskönad bild av mig själv.”
Så tänker jag med nu. Men oj vad bra jag har varit på att spela roller.
Jag har försökt träffa någon en längre tid efter att ha varit singel i snart fyra år.
Därför har jag börjat nätdejta igen och tidigare har jag alltid velat framhäva alla mina positiva egenskaper och hur fantastisk jag är bla, bla, bla i min presentationstext.
Men efter att ha scrollat runt på dejtingsidor och kollat profiler inser jag att alla skriver ungefär samma sak. Det blir så ointressant och opersonligt. Jag vill ändå inte träffa någon som inte kan vara öppen med sina brister och tillkortakommanden. Alla blir så animerade i mina ögon och jag blev så trött på alltihop att jag gjorde en u-sväng. Kalla det för en protest mot ytlighet och perfekta fasader.
En dag bestämde jag mig för att radera min ”fantastiska” presentation och bara framhäva mina dåliga egenskaper istället eftersom jag tänkte att de ändå kommer visa sig så småningom och varför inte vara öppen med dem från början?!
Sist i texten nämnde jag att jag har Asperger. Vill testa och se hur tjejer reagerar. Ska jag vara ärlig har jag inga större förväntningar. Jag ser det som en kul grej och ett experiment. ☺️
Min kloka psykolog sa något i stil med att: ”du ska inte träffa någon bara för att du ska ha någon utan för att du verkligen vill det”.
Håller med: jag är hellre ensam än slösar bort mitt liv på någon som inte accepterar mig för den jag är.
Blir många inlägg från mig just nu men jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Det är väl ett sätt för mig att förstå och acceptera mig själv bättre.
Ingen fara, det är bara roligt att du kommenterar! 🙂 Oftast brukar jag kunna svara på kommentarer betydligt snabbare än vad jag gjorde nu dessutom.
Intressant med en omvänd datingpresentation. Om du skulle vilja det får du gärna uppdatera sen om hur det går och om du får fler svar än tidigare då du hade den gamla datingprofilen. Jag tror iaf att din profil kommer att sticka ut från den stora massan nu vilket förhoppningsvis gör att rätt tjej kommer att nappa.
Vad bra att du inte ska bli tillsammans med någon bara för att ha någon för sådant slutar sällan väl. Det är jätteviktigt att partnern accepterar alla ens sidor för det är grunden till ett lyckligt förhållande!
Haha, ja visst är det och den sticker ut ganska ordentligt. 😏 Men jag är nöjd med min nya presentation.
Jag använder mycket humor i texten och överdriver lite också men jag tror att jag vinner på det i långa loppet.
Har inte märkt någon större skillnad än faktiskt när det gäller kontakt från tjejer men sen jag ändrade min profil har jag tagit mer mod till mig och blivit mer aktiv själv.
Det är som att all prestige har försvunnit och jag är bara naturlig och äkta.
Har fått kontakt med en tjej och vi skriver till varandra hela tiden. Hon har inte kommenterat något om min Asperger och jag har inte gjort någon stor grej av det.
Jag vill träffa någon för jag behöver det. Även om jag tycker om att vara själv är det tråkigt att vara ensam hela tiden. Balans är viktigt i livet inte minst för oss som har Asperger.
Vad bra att du har blivit modigare och vågat börja ta den initiala kontakten. Jag tror också att du vinner mycket i ärligheten och humorn. Hoppas allt går bra med tjejen du fått kontakt med! Det låter positivt att hon inte kommenterat din asperger. Det låter som att din diagnos inte är en stor grej för henne, och det är precis så det ska vara när man är i ett förhållande! 🙂
Idag var jag på dejt med tjejen jag haft kontakt med en tid på nätet och som jag nämnt i tidigare inlägg.
Hur gick det då?!
Jo, det gick bra och det var trevligt. Vi träffades och hade en picknick vid havet. Jag hade medvetet föreslagit att vi skulle träffas ute vid en lugn plats där det inte är så mycket människor och utan distraktioner.
Hade inte fixat att t ex ses och äta på en restaurang där folk sitter tätt och där det förekommer mängder av ljud- och synintryck. Jag hade inte kunnat fokusera på mitt sällskap och jag hade blivit så trött av all anspänning. Det hade blivit en katastrof!
Eftersom det var första gången vi sågs behövde jag vara i en miljö där jag känner mig lugn och trygg i.
Visst om vi nu ses fler gånger och jag blir mer trygg med henne då kan jag säkert tänka mig att träffas i mer folktäta sammanhang med viss reservation.
Jag tycker det är så jobbigt att inte kunna göra de sakerna jag skulle vilja göra pga att jag inte orkar. Det här att vara så begränsad är frustrerande.
Men samtidigt måste jag tänka mig för och prioritera rätt för att jag inte ska köra slut på mig själv igen.
Vill så gärna träffa någon och för ”vanliga dödliga” kan det vara svårt men att ha Asperger och hitta en meningsfull relation är verkligen en utmaning.
Vad roligt att dejten gick bra! Grattis! Vad bra att hon var okej med att träffas på en lugn plats. Jag känner igen mig i att det är svårt att fokusera på sitt sällskap i en stökig miljö. Precis som du skriver begränsar det tyvärr livet en del, men det viktigaste är att träffa en partner som man mår bra med och som accepterar en som man är.
Jag håller med om att det kan vara svårt att hitta en meningsfull relation när man har asperger. Men många lyckas ändå hitta en partner till slut. Jag håller tummarna för att allt går bra med den här tjejen!
Tack Paula!
Ja hon tycker också om att vara ute i naturen och äta picknick så det är en fördel.😊
En förutsättning att ens partner accepterar en som man är hänger mycket på att man själv gör det.
Jag har kommit en bra bit på väg med att acceptera mig själv. Livet blir otroligt mycket lättare om man lär sig släppa taget om tankar och känslor hur man egentligen borde vara. Har börjat se min diagnos som en räddning faktiskt. Nu kan jag leva det livet så som jag alltid borde ha levat det.
Det känns hoppfullt att höra att många med asperger hittar en partner.
Ja jag håller också tummarna men jag blir inte besviken om det slutar här och vi aldrig mer ses. Då får jag väl leta rätt på en annan istället. 😊
Jag tycker att du har helt rätt inställning! 🙂 Jag håller med om att det underlättar mycket att acceptera sig själv och sin diagnos. Med god självkänsla har man också goda chanser att hitta en partner som värdesätter en på samma sätt som man själv gör. Och även om många med asperger kan ha svårt att hitta en partner så vill jag gärna tro att när en aspergare väl träffar en partner så hittar hen förhoppningsvis någon som verkligen passar.
Vad bra att hon också gillar att vistas ute i naturen! Det är en fördel att ha gemensamma intressen!
Hej!
Jag hittade precis hit, vilket jag är tacksam för 🙏🏼
För att göra en lång historia kort undrar jag om någon vet om det är vanligt att någon med Aspergers syndrom/autism (ej officiell diagnos) ”ghostar” sig ur ett förhållande? I detta fallet ett samboskap som varat i sex åt..
Tack! 🌸
Jag har ingen aning om hur vanligt det är statistiskt sett och om det är vanligare att en autist ghostar sig ur ett förhållande än att en neurotypisk person (=någon som inte har autism) gör det). Många autister är väldigt raka och ärliga och säger verkligen vad de tycker Jag har mig veterligen inte träffat någon med autism som gjort så. Däremot har jag träffat autister som haft svårt att prata om känslor eftersom de inte kunnat sätta ord på dem och därför har flytt varje gång konflikter uppstått. Det kanske handlar om något sådant i detta fall?
Hej igen!
Förlåt sen återkoppling. Det har varit en tung tid sedan min förra fråga.., men nu, tack vare att jag hittade hit har jag förstått så mycket jag verkligen önskar att jag ens haft en aning om långt tidigare…När jag hittade och lyssnade på podden ”Funka olika” föll många bitar på plats, men när jag sedan hittade till dig och framförallt läste om alexitymi så kändes det som att jag förstod ”allt”. I ett inlägg har du skrivit om alexitymi och det stämmer klockrent på min f.d. partner. Han har alltså inte fått någon som helst diagnos, utan detta är en för mig egen förklaring till mycket som hänt.
Han ghostade mig alltså inte, utan det som hände var med största sannolikhet det du beskriver här:
Eftersom den här personen blir onåbar vid konflikter (vilket är logiskt om hen har alexitymi) behöver du en annan lösning. Viktigt att veta är att en autist inte stänger ner av elakhet utan det kan faktiskt kännas väldigt hotfullt med starka känslor för någon med alexitymi. Andra autister kan istället vara högkänsliga och smittas av andras starka känslor vilket också kan vara en anledning att stänga ner på det sätt som du beskriver.
Jag är ledsen för att jag skapade denna reaktion som ledde till min sambos hastiga flytt. Jag förstod helt enkelt inte bättre…
Under lång efter hans flytt tid har jag varit blockerad överallt..Extra tungt då det var en del praktiska saker gällande huset vi bott i (jag ser/såg det som vårt gemensamma, men det ägs av mig eftersom han flyttade in och inte riktigt nappade på mitt förslag att äga det tillsammans som jag föreslog i början av vårt samboskap) som han haft hand om som jag därför inte kunde få reda på. Information som bara han hade..
Via en släkting hade vi efter någon månad viss kommunikation om huset. Min f.d. sambo skrev till släktingen att han kände sig ”otrygg” med att ha direkt sms-kontakt med mig. Det gjorde mig såklart ledsen eftersom jag verkligen inte förstod varför.., men genom att läsa det du skrivit om alexitymi anser jag mig nu förstå mycket mer, vilket är en lättnad trots det tråkiga som hänt..
Sedan ett tag har han nu godtagit att ha viss kontakt direkt med mig. Jag skulle så gärna vilja att han vet att jag nu förstår så mycket av saker som varit mellan oss- varför han behövde vila så mycket (jag förstod aldrig varför och tolkade det som ointresse för hemmet, okej lite lathet också), att han ”vägrade” hjälpa till med hushållssysslorna (såååå många diskussioner vi haft om just det..😢), att han efter något år tillsammans ville ha mindre och mindre fysisk närhet (tolkade det som att han tappat intresset för mig..), att han blev arg så fort jag ville prata om något mer ”allvarligt”, att han redan i början av vårt förhållande sa att han inte ville ha planer för framtiden eller prata om vissa delar i hans liv innan vi träffades, att jag upplevde honom som elak eftersom han ibland uttryckte sig väldigt rakt och ”okänsligt (t.ex. att han i slutet skrev att han inte hade ”behov” av att umgås med mig- för mig ett konstigt ord att använda..), att vi i stort sett bara kommunicerade via sms istället för öga mot öga, eller via telefon, att han efter vårt första år tillsammans inte visade något alls som jag tolkade som omtanke om mig (minns att jag trodde att det berodde på åldersskillnaden mellan oss och att jag t.o.m. då vid några tillfällen sa att han som hela tiden kollar Youtube väl kan kolla på Google hur man visar omtanke om sin partner…!)…
Tror du kan förstå att jag har otroligt dåligt samvete, men jag hade verkligen ingen aning..
Jag vet naturligtvis att vi alla är olika, men jag skulle vilja ställa två frågor. Eftersom han vid många tillfällen under våra år tillsammans sagt att han inte är normal och att jag aldrig kommer att förstå honom skulle jag så gärna vilja berätta för honom om det jag nu fått insikt om. Det jag är osäker på är hur jag kan framföra det till honom så att han inte tar illa upp? Min tanke med det är att det ska vara någonting positivt för honom, att det faktiskt finns någon som förstår honom, en hel del i alla fall och att jag gärna på ett eller annat sätt gärna vill finnas i hans liv. Vi har varit varandra närmast i 6.5 år och han betyder naturligtvis fortfarande väldigt mycket för mig. På ett sätt än mer nu eftersom jag nu insett att han troligen jobbat hårt i/för vårt samboskap..
Jag skulle så väldigt gärna vilja vara hans vän eftersom jag uppskattar och bryr mig om honom väldigt mycket. Jag vet dock inte heller vilket som kan vara ”rätt” sätt att närma mig honom på så att han inte tycker att jag tränger mig på…
Tack så oerhört mycket för din blogg!
Det är svårt att veta på vilket sätt du bör ta upp ämnet med honom utan att han tar illa upp. Jag skulle själv inte uppskatta om ett ex berättade för mig att han förstår mig idag eftersom jag skulle tolka det som att exet kanske vill bli tillsammans med mig igen, och jag är inte intresserad av att bli tillsammans med mina ex oavsett om de har förändrats eller inte. Jag är inte heller intresserad av att diskutera de gamla relationerna med exen i efterhand eftersom jag gått vidare i livet och har därför inget behov av att tänka tillbaka på gamla relationer. Jag skulle faktiskt bli orolig om jag fick veta att ett ex fortfarande tänker på vår gamla relation och skulle undra varför han inte gått vidare för länge sedan. Jag skulle också bli orolig för att exet kanske bara tar upp ämnet med mig endast i syfte att försöka få tillbaka mig i framtiden.
Om du är säker på att du vill att ditt ex ska veta att du förstår honom idag tycker jag att du ska klargöra att ditt syfte INTE är att försöka få tillbaka honom och att du bara berättar det för hans skull. Var ödmjuk, och säg tydligt att du inte förväntar dig något av honom. Visa det både med handlingar och med ord!
Vad gäller vänskap så tycker jag att du ska fundera på varför du vill vara hans vän. Är det för att du verkligen önskar ren vänskap eller drömmer du innerst inne om att det ska bli ni igen i framtiden? Om du har baktankar med er vänskap tycker jag inte att ni ska bli vänner för han kommer troligen känna på sig att du egentligen vill ha mer än vänskap och bli stressad av det. Om han skulle säga ”ja” till vänskap är det viktigt att du respekterar hans gränser. Annars finns risken att han oroar sig för att ditt enda syfte med vänskapen är att komma närmare honom och att du förväntar dig att ni ska träffas och höras oftare och oftare i framtiden.
Om du är osäker på om du verkligen är okej med att vara hans vän kan du fundera på hur du skulle reagera om han berättade för dig att han träffat en ny kvinna. Skulle det vara okej för dig att träffa honom tillsammans med den nya kvinnan? Skulle det vara okej för dig om han kommenterade andra snygga kvinnor och berättade för dig att han blivit intresserad av någon annan? När man är vänner ska man också kunna träffa varandras partners också tycker jag, och man ska kunna glädjas åt varandra när någon blir kär!
Jag tycker för övrigt inte att du ska lägga skulden på dig själv. Det lät som att du fick offra mycket för hans skull och göra avkall på dina behov. Ni kanske är för olika och passade inte ihop?
Hej!
Stort tack för ditt svar! Jag uppskattar det verkligen.
Samboskapet är relativt nyavslutat, alla saker är inte hämtade än o.s.v. så det är inte någonting som avslutades för länge sedan.
Som du beskriver en vänskap är precis så jag menar. Ingenting annat. Själva förhållandet i sig var redan avslutat sedan en tid tillbaka, så jag såg och ser honom som en kär familjemedlem, vilket är anledningen till min önskan om fortsatt kontakt.
Min dotter som var tolv år när han flyttade in är en del av hemmet han lämnade från en dag till en annan och det har därför rört sig många frågor i hennes huvud. Hon uppskattade honom också mycket.
Jag ska absolut vara tydlig med min avsikt. Jag har lärt mig mycket som jag är oerhört tacksam för.
Precis, de orden du skriver – att du ” gått vidare” skrev han innan vi ens flyttat isär och det är så intressant hur olika man kan tolka ord. För mig betydde det till 100% att han då redan träffat någon annan, vilket visade sig inte var fallet. Hur menar du med att du ”gått vidare”? Jag inser mer och mer hur ”inskränkt” jag är..
Tack för att du delar med dig av dina kunskaper och din erfarenhet 🌸
Jag förstår att din dotter blev chockad. Jag vet inte vad hon hade för relation med honom, men kanske kan han åtminstone tänka sig att träffa henne om han inte vill träffa dig. Jag hade en kompis förut som umgicks med sitt ex barn eftersom hen såg barnet som sitt eget.
Om han skulle säga ja till att bli din vän kan du också fundera på vad du har för förväntningar på er vänskap, d v s hur ofta du tycker att ni ”borde” höras. Vissa vänner hörs ett par gånger per år, andra ett par gånger i månaden och så vidare. Det kan också bli en besvikelse om ni har olika förväntningar på hur ofta ni borde höras och ses, samt om ni borde berätta för varandra om någon av er har träffat någon ny eller inte.
Att ”gå vidare” betyder för mig att man inte har ett behov av att tänka tillbaka på relationen och gamla minnen. Man lever liksom ett annat liv och frågar sig inte varför det gick som det gick med relationen eftersom det är ointressant! Nu har jag ju faktiskt en kille också, men även innan jag hade det kände jag att jag hade gått vidare. Att gå vidare betyder alltså inte för mig att man måste ha träffat någon ny!
Hej och tack för ditt inlägg om nätdejting!
Jag har själv autism och har inte hittat någon sida för nätdejting som riktar sig specifikt mot personer med diagnos (t.ex. autism). Så jag har byggt en sida som heter E-Date.
E-Date är en gratis nätdejtingsida på svenska. Den riktar sig först och främst till personer med diagnos. Men den riktar sig även till personer som skulle kunna tänka sig att dejta någon med diagnos.
E-Date kan nås på https://e-date.se.
Tack för tipset. Jörgen!
Tycker de är roligt att dejta, alltså brukar säga i värsta fall blir de en vän. Så även om de ej blir nått annat än så tänker jag. Men när jag slutade söka så stod han där snyggingen . Var och hälsade på min väninna i Norrland och gick på RFSL och där stod han , mannen med stort M. Och då hade jag bara tänkt fara ut och dansa.
Vad roligt att höra! Man brukar ju säga att man ofta har lättare att hitta kärleken när man slutat leta efter den 🙂