Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Är man olämplig som förälder när man har autism?

Elisabeth frågar

Psykiatriprofessor Christopher Gillberg, och även andra experter, säger att typiskt för dem med autismspektrumtillstånd är svårigheter att förstå andra människors tankar, känslor och behov. Som autist behöver man tydlighet och förklaringar med ord, subtila signaler är svårt att uppfatta. Då måste det ju vara oerhört svårt att förstå ett barn innan det kan prata. Och senare också för den delen. Är det verkligen lämpligt att skaffa barn då?

Paula svarar

En intressant och mycket relevant fråga! Jag kommer att analysera den utifrån flera synvinklar. Låt oss till att börja med leka med den hypotetiska tanken att alla med autism utan undantag skulle ha de svårigheter du nämnde och autism skulle yttra sig hos alla på exakt samma sätt. Är det lämpligt att en person som har svårt att förstå andra människors känslor skaffar barn? I många fall har barnet två föräldrar som i de flesta fall består av en mamma och en pappa (finns såklart även andra familjekonstellationer), och föräldrarna kan sinsemellan vara duktiga på olika saker. Måste båda föräldrar vara bra på exakt samma saker? Olika människor svarar säkert olika på den frågan, men mitt svar är nej.

Mina föräldrar hade olika roller

I mitt barndomshem var det mamma som tröstade mig när jag var ledsen, tillgodosåg alla mina känslomässiga behov, bytte blöjor och lekte med mig. Ville jag leka eller ha tröst var det mamma jag vände mig till, definitivt inte pappa! Pappa var inte alls lika duktig på att förstå mina känslor och känslomässiga behov som mamma var, men däremot fixade han allt det praktiska hemma. Han köpte presenter till mig från sina tjänsteresor, monterade ihop min cykel och andra leksaker, lagade mat när han var hemma (han lagade mycket godare mat än mamma) osv. Han såg till att jag hade allt det praktiska jag behövde! Jag mådde också dåligt hos barnmammor och skulle aldrig ha klarat av att vara i förskolan. Därför såg han till att jobba mycket så att mamma skulle kunna vara hemmafru och jag skulle slippa bli omhändertagen av främlingar. Han försörjde alltså hela familjen med sin lön och jobbade hårt för att lönen skulle räcka till för oss alla! Eftersom pappa inte var duktig på att förstå mina känslor, betyder det att mina föräldrar inte borde ha skaffat mig? Jag hoppas verkligen inte det! Han har nämligen gjort väldigt mycket för mig både ekonomiskt och praktiskt.

Autism kan i vissa fall växa bort

Ovan lekte vi alltså med tanken att alla autister skulle ha svårt att förstå andra människor på det sätt du beskriver och att autism skulle vara en statisk diagnos, men så är det ju inte. Har man autism utvecklas man precis som vem som helst under livets gång. Gillberg menar att av de som fått diagnosen Aspergers syndrom (som numera ingår i autismspektrumtillstånd) så uppfyller endast 85% fortfarande diagnoskriterierna 10 år senare. Även om man fortfarande har vissa autistiska drag kan autism alltså i vissa fall ”växa bort” i den bemärkelsen att vederbörande inte längre har sådana svårigheter att en diagnos skulle vara motiverad vid en eventuell förnyad utredning. Eftersom man en gång i tiden har fått diagnosen autism behåller man sin diagnos, men det betyder ändå inte att man fortfarande har autism i medicinsk bemärkelse. Detta innebär att om man en gång i livet har fått diagnosen autism säger det inte speciellt mycket om en!

Alla autister har inte svårt med känslor

Om vi nu leker med tanken att två autister som fortfarande uppfyller diagnoskriterierna för autism skaffar barn tillsammans, betyder det att dessa autister automatiskt är olämpliga som föräldrar? Svar nej. Autism tar sig nämligen olika uttryck hos olika autister. Även om man skulle ha svårt att förstå subtila budskap är barn oftast väldigt tydliga i sin kommunikation. Även om de inte kan prata gråter de när de är ledsna och skrattar när de är glada. Jag har själv autism och har tidigare arbetat i förskolan. När barnen var ledsna var det oftast mig de vände sig till och inte mina kollegor, antagligen för att de tyckte att jag var duktigast på att trösta. Däremot var mina kollegor duktiga på mycket annat som jag var dålig på, men just den känslomässiga biten med barn upplever jag att jag är bra på. Christopher Gillberg ger några exempel på hur autism kan ta sig uttryck, men ingenstans i diagnoskriterierna står det att alla autister har svårt att visa, hantera och förstå känslor.

Autism kan i vissa fall vara ett hinder

Med ovanstående sagt kan autism ibland vara ett hinder för att klara av ett föräldraskap även om det som ovan nämnt inte måste vara det. Personligen skulle jag vara totalt olämplig som förälder eftersom jag har svårt med det praktiska vilket också är anledningen till att jag har boendestöd. Eftersom jag inte ens kan ta hand om mig själv och sköta mitt hem, hur skulle jag liksom kunna ta hand om ett barn? Jag har stora luckor i mina vardagsfärdigheter på det sätt som autismforskaren Lena Nylander beskriver vilket skulle göra mig olämplig som förälder! I mitt fall är det alltså 100% min autism som gör att jag inte skulle klara av ett föräldraskap, men autism är som sagt ingen enhetlig diagnos. Jag vet autister som har skaffat barn och som har klarat av föräldraskapet galant. Alla vi autister är individer!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

21 svar på ”Är man olämplig som förälder när man har autism?”

Tack för ett mycket intressant och ingående svar, Paula. Du hade tur som har så förstående föräldrar. Det stämmer förstås att alla med autism är olika, men Christopher Gillberg säger att svårigheter att förstå andra människors tankar, känslor och behov är de mest utmärkande problemen. Jag vill rekommendera en blogg som är skriven av en nu 60-årig kvinna som växte upp med en mamma som hade aspbergers: Sarah Meyer Noel – mymotherhasaspbergers. Hon, jag och många andra tycker man borde uppmärksamma vuxna som vuxit upp med en förälder på autismspektrumet, inte bara vuxna som har autistiska barn eller unga vuxna som är på spektrumet. Här finns en stor grupp som lidit i det tysta.
Hälsningar Elisabeth

Diagnoskriterierna går ändå strikt efter diagnosmanualen, och svårigheter i att förstå andras tankar och behov kan yttra sig på många olika sätt. Det finns även andra forskare än Gillberg, t.ex. Svenny Kopp, och hon menar att autism ofta yttrar sig helt annorlunda hos tjejer och att klinikern därför måste förstå hur diagnoskriterierna bör tolkas. Dessutom menar många autismforskare, bland annat Lena Nylander, att autism är överdiagnostiserad. Alla som har fått diagnosen autism måste alltså inte ha speciellt mycket svårigheter.

Tack för tipset om bloggen! Jag tvivlar inte alls på att den här kvinnan kan ha haft en olämplig mamma och att olämpligheten i detta fall kan ha berott på mammans autism. Det där är ett utmärkt exempel på att autism i vissa fall kan göra det olämpligt att skaffa barn, förutsatt att det verkligen var mammans autism och inte någon annan diagnos som gjorde henne olämplig som förälder. Däremot vågar jag inte uttala mig om hur stor andel av autister som är olämpliga som föräldrar jämfört med andelen olämpliga neurotypiska föräldrar, och inte heller om hur stor andel barn till autistiska föräldrar lider i det här tysta på det här sättet jämfört med barn till neurotypiska föräldrar. Det hade varit intressant att ta del av forskaruppfattningar på området!

Jag håller med dig om att det är viktigt att uppmärksamma de barn som lidit p.g.a. förälderns autism. Även om det inte är populärt och det finns press på mig att propagera för att autism inte är ett hinder för föräldraskap vägrar jag propagera för ett sådant budskap på mina föreläsningar eftersom jag vet att autism i vissa fall kan vara ett hinder vilket t.ex. är fallet i mitt fall. Autism är trots allt en funktionsnedsättning som berättigar till LSS-insatser.

Hade jag inte haft autism hade jag skaffat barn! Jag har fått diagnosen av en anledning, dvs att jag har en omfattande funktionsnedsättning som hindrar mig inom många livsområden. Min mardröm är att mina barn skulle tvingas lida p.g.a. min autism vilket är anledningen till att jag inte skaffat några även om jag haft chansen. Tänk om jag inte skulle orka ta hand om barnen och socialtjänsten skulle tvingas placera mina barn hos en fosterfamilj? Jag skulle aldrig förlåta mig själv! Nu talar jag alltså enbart för mig själv, men däremot vill jag som sagt inte uttala mig om hur stor andel av autistiska vuxna rent generellt som är olämpliga som föräldrar. Och jag är också övertygad om att det absolut finns autister som är ytterst lämpliga för föräldraskap.

Svara

”Att ha autism (ASD) och bli förälder innebär ett större tryck på just de förmågor som är svårast. Nu kommer den digitala handboken ASDforalder.se som är ett nytt och efterlängtat verktyg för föräldrar med egen autism. ”
https://www.asdforalder.se/

”Är det verkligen lämpligt att skaffa barn då?”

Nej det kanske det inte är men vem är egentligen lämplig som förälder? Är t ex kvinnor i fertil ålder som dricker alkohol lämpliga föräldrar? Autismliknande svårigheter till följd av alkoholrelaterade fosterskador är trots allt ett större hot mot barns psykiska och fysiska hälsa än autism hos föräldrar.

Med detta sagt så tycker jag att det finns all anledning för människor som har autism att fundera på om det är så klokt att skaffa barn. För övrigt behöver samhället troligtvis bli bättre på att stötta föräldrar som har autism i vårdnadsskapet. För oavsett om det är lämpligt att skaffa barn eller inte om man har autism så kommer människor med autism att skaffa barn.

Sant! Många kvinnor dricker alkohol utan att veta om att de är gravida vilket ökar risken för barnets hälsa. Sedan har många autister också komorbida diagnoser, och om en sådan autist inte klarar av ett föräldraskap kan det också mycket väl vara den komorbida diagnosen och inte autismen som gör vederbörande olämplig som förälder. Men precis som du skriver kan det vara klokt att fundera på om man klarar av ett föräldraskap innan man skaffar barn.

Svara

Om det är något som barn inte ägnar sig åt, särskilt inte innan de kan prata, så är det subtila signaler. Jag har alltid haft lättare för att kommunicera med barn och ungdomar än med vuxna.

Asperger och mamma…

Exakt! När jag jobbade i förskolan tyckte jag att det var jobbigt att interagera med barnens föräldrar och kollegor för det var de som ägnade sig åt subtila signaler. Barnen hade jag inga problem med.

Svara

Mm. Det är väl också därför som högfungerande autism respektive Aspergers syndrom ofta visar sig på mellanstadiet. Det är framförallt i den åldern som barn med bristande sociala förmågor sticker ut. Därmed inte sagt att Elisabeth inte kan ha en viktig poäng. Det kan nog vara olämpligt att skaffa barn om man har autistiska svårigheter som riskerar att leda till att barnet utsätts för omsorgssvikt.

Alla borde verkligen ta sig en funderar kring om man är lämplig som förälder förrän man skaffar barn. Neurotypisk eller inte, det som avgör om man blir en bra förälder är nog viljan att ge individen man ansvarar över respekt, kärlek och tålamod. Hade jag fått mina diagnoser före jag bildade familj hade jag nog avstått. Jag hade helt enkelt inte trott på mig själv och att jag skulle klara av det. Nu får jag så lov att se till att jag klarar av det. Men vår familj får fungera på ett annat sätt, barnen får lära sig att mamma behöver en paus efter sociala tillställningar och efter jobbet och efter att ha gjort sysslor i hemmet. Mycket gör vi tillsammans eftersom de ser att mina motoriska utmaningar kommer i vägen. Då är de också stolta över att de kan hjälpa till, att deras kunskaper och färdigheter behövs. Jag ser många med autism i min omgivning som är fantastiska föräldrar, de är otroligt engagerade i sina barns liv. Men de gör också mycket som omgivningen fnyser åt och skakar på huvudet, barnen som tidigt får lära sig diska för att pappa alltid tappar något, men samma pappa är den första frivilliga att coacha och hjälpa till vid fritidsaktiviteter. När vi slutar ha en snäv bild av hur en förälder ska vara (stark, kan allt, fixar allt ensam) och istället öppnar sinnet för att vi kan hjälpa varandra att vara en sund och välfungerande familj, kommer också frågor om lämplighet att försvinna.

Vad roligt att höra att du skaffade barn och att du klarat föräldraskapet! 🙂 Det var nog bra för dig att du fick din diagnos sent för annars hade du kanske inte fått dina fina barn ♥ Jag håller med dig om att människor borde vara mer accepterande när det gäller det faktum att familjerna är olika. I andra kulturer fungerar familjerna helt annorlunda än i Sverige vilket funkar för dem. Normerna förändras dessutom med tiden, och folk reagerar på allt som bryter mot de samtida normerna.

Med detta sagt tror jag inte att Elisabeth syftade på sådana som du som ”bara” är annorlunda men ändå klarar av ett föräldraskap. Vad jag förstår så ifrågasatte hon lämpligheten i att skaffa barn om man inte klarar av att vara där psykiskt och mentalt för sina barn och om autismen gör att man saknar all förmåga att visa närhet och empati. Om båda föräldrarna har autism och har till följd av autismen ovannämnda svårigheter (autism kan ju i vissa fall ge dessa typer av svårigheter) kan man nog ifrågasätta lämpligheten. Det är känt att ett otryggt anknytningsmönster skadar barn på sikt, speciellt om anknytningsmönstret är av den desorganiserade typen, och att barnen lider av en otrygg uppväxt.

Jag tycker att världen borde bli mer accepterande mot föräldrar som är snälla mot sina barn men fungerar annorlunda än normen, men samtidigt förstår jag också vad Elisabeth menade när hon skrev att barn som lider p.g.a sina föräldrars autism borde synliggöras. Autism är ju ett väldigt stort spektrum och tar sig många olika uttryck, och i vissa fall kan autismen göra personen olämplig som förälder p.g.a skäl Elisabeth nämnde. Däremot är jag emot att folk dömer ut föräldrar som precis som du blir trötta efter sociala tillställningar och har motoriska utmaningar men samtidigt är underbara mot sina barn!

Svara

Anna E skrev: ”Alla borde verkligen ta sig en funderar kring om man är lämplig som förälder förrän man skaffar barn”.

Ja alla borde fundera men klarar alla med autism att fundera på de sätten som kan behövas då? Nu låter jag kanske hård men ”bristande föreställningsförmåga” på olika områden är väl ganska vanligt? D v s saker man inte upplevt själv ännu kan vara extra svåra att bilda sig en uppfattning om i förväg om man har autism. Iallafall känner jag igen mig en del i det. Jag har autism och har valt att inte skaffa barn men det är roligt att träffa andra vuxna med autism som har barn när man märker att en del trots allt verkar ha förmågan att ta så väl hand om sina barn! Roligt att höra att ni fått det att fungera.

Ovanstående är bara en reflektion:) Mvh

Intressant reflektion, och intressant är också att det kommer fram olika synpunkter! Jag håller med om att alla med autism nödvändigt inte klarar av att fundera på det sätt som krävs. Vissa kan överskatta sina förmågor och vara säkra på att de klarar av föräldraskapet när de inte alls gör det.

Här skulle man kunna kontra med att en autist gör sig bäst i att inte skaffa barn alls om risken finns att man saknar förmågan att ”fundera” och ta rätt beslut, men som dr Blom skrev kan man analysera frågan utifrån olika synvinklar. Vad är liksom värst? Att inte födas alls eller att födas till förhållanden som inte är optimala? Är livet alltid en gåva eller inte? Ska man utgå ifrån det svenska synsättet där utgångspunkten är mycket goda levnadsvillkor och där föräldraförmågan bedöms av myndigheter, eller borde man istället anamma synsättet som är vanligast världen över, dvs att livet alltid är en gåva även om föräldrarna och förhållandena inte är perfekta? Svåra frågor som nog har olika svar beroende på vem man frågar och vad vederbörande varit med om.

Svara

@Elisabeth:

Hur menar du att du vill att vuxna som vuxit upp med en förälder på autismspektrumet uppmärksammas? Rent konkret.. Vem ska vi uppmärksammas av? Folkhälsomyndigheten? Regionen man bor i? Hur?

Har man tagit skada av uppväxten brukar det väl ofta visa sig, om inte under uppväxten, så längre fram i livet, i olika former av psykisk ohälsa? I bästa fall får man då terapi så man kan jobba med konsekvenserna av e v omsorgsbrist om så varit fallet. Eller så söker man privat om man har den möjligheten.

Många är det som kan räkna sig till gruppen ”vuxna barn”.

”I bästa fall får man då terapi så man kan jobba med konsekvenserna av e v omsorgsbrist om så varit fallet.”

Det var en intressant kommentar som får mig att tänka på vad som är värst: Att inte få ett liv för att människor med autism valt att aldrig skaffa barn eller att få ett liv men tvingas jobba med konsekvenserna av omsorgsbrist? I förlängningen handlar diskussionen om rätten till liv respektive rätten till omsorg i barndomen. Jag hävdar att livet är en gåva och att det ska mycket till för att omsorgsbristen ska väga tyngre än livet självt.

I Sverige ses abort som en kvinnlig rättighet och då är det kanske inte så konstigt att omsorgsbrist i barndomen ses som värre än att inte bli född. I Sverige är ett foster bara en liten cellklump som saknar människovärde. Då är det logiskt att spermier eller obefruktade ägg saknar allt människovärde. Många människor i världen ser livet på ett annat sätt. Många katoliker ser t ex preventivmedel som avsteg från Guds plan. Om man vidgar sina vyer så är det inte självklart att det är bättre att avstå från att skaffa barn än att ”vuxna barn” tvingas jobba med konsekvenserna av omsorgsbrist.

Det är mycket möjligt att bloggaren Sarah Meyer Noel lider av att ha växt upp med en autistisk mamma men ingen kan ta ifrån Sarahs mamma att hon gav livet i gåva till sin dotter. Det tycker jag att Sarah borde ta med i bedömningen av sin mammas val att skaffa barn.

Autism förklaras till stora delar av genetik. Om människor med autism låter bli att skaffa barn så kanske värdlen går miste om personer som t ex Elon Musk. Kanske även personer som Albert Einstein eller Michelangelo. Det ger ytterligare perspektiv på om människor med autism bör skaffa barn eller ej. Det kanske är värt att 1 000 barn växer upp med föräldrar som på grund av autism inte klarar av att ge sina barn tillräcklig omsorg om det även innebär att en och annan ”Elon Musk” kommer till världen.

Vilken intressant etisk diskussion! Själv är jag glad att mina föräldrar skaffade mig trots att inte båda var bra på samma saker och trots allt jag utsattes för som barn, dvs blev tvingad att gå till skolan där jag fick livslånga trauman. Och precis som du beskriver har olika kulturer olika inställningar till livet. Internationellt sett är det vanligt att skaffa barn trots att föräldrarna lider av svår fattigdom, det finns krig och föräldrarna kanske t.om använder misshandel som en uppfostringsmetod. När jag var i Algeriet träffade jag folk som hade utsatts för jättesvåra saker och livsförhållanden under barndomen, alltså saker som många av dagens svenskar har jättesvårt att ens föreställa sig i sin vildaste fantasi, men som ändå var jätteglada för att de levde och inte alls tyckte att det var så farligt som vi skandinaver gärna tror.

I sammanhanget kan tilläggas att jag tillhör den generationens finnar som blivit utsatt för fysiska bestraffningar hemma. På 1980-talets Finland var det helt normalt att föräldrarna utsatte barnen för fysiska bestraffningar och det användes flitigt som uppfostringsmetod. I princip alla som växt upp på 1980-talets Finland har utsatts för fysiska bestraffningar, även jag. Det finns fortfarande unga människor i Finland som är för fysiska bestraffningar då vi finnar inte alls har samma syn på barnuppfostran som i Sverige där all barnaga varit ett stort tabu jättelänge. Jag blev jättechockad när jag flyttade till Sverige och hörde att mina jämnåriga svenskar inte fått stryk hemma. Den tanken kändes helt främmande för mig! Så här 20 år efteråt tycker jag att det är väldigt logiskt att Sverige har förbjudit barnaga men min poäng är att jag ser mitt liv som en gåva trots fysiska bestraffningar från mina föräldrars sida. Jag tycker också att mina föräldrar har varit ytterst lämpliga föräldrar då de följde 1980-talets finska norm, och varken jag eller många andra av min generations finnar som jag känner upplever att de fysiska bestraffningarna varit ett trauma.

I Sverige har man till skillnad från väldigt många andra länder jättehöga förväntningar på livet och många resonerar att det är bäst att inte bli född alls än att t.ex. blir utsatt för fysiska bestraffningar hemma. Nu menar jag absolut inte att fysiska bestraffningar ska legaliseras i Sverige. Självklart ska vi följa de svenska normerna och den svenska lagstiftningen, men jag menar bara att olika kulturer har olika syn på saken och tänker också olika kring vad ett kvalitativt liv ska innehålla.

Däremot är jag inte alls säker på att jag hade sett mitt liv som en gåva om jag hade utsatts för allvarlig omsorgssvikt. Jag tycker personligen inte att man bör skaffa barn om risken finns att man inte klarar av ett föräldraskap alls. Om det t.ex. finns en risk att man inte alls orkar trösta barnen när de gråter samt inte orkar byta blöjor, ge barnen mat eller se till att de inte råkar ut för fara anser jag att man bör avstå från att skaffa barn. Men det kanske bara är jag! Jag vet inte heller hur Sarah Meyer Noel ser tillbaka på sitt liv nu för jag har inte läst så många av hennes blogginlägg. Vem vet, kanske har hon lidit så mycket att hon hade föredragit att inte bli född alls? Nu spekulerar jag bara!

Svara

Hej Paula

Jag har länge följt din blogg, du skriver otroligt bra om autism och tar upp viktiga ämnen. Jag ska utredas för autism och är 25år. Har haft med psykiatrin att göra sedan 2010, trots det har vägen varit otrolig komplicerat och jobbig. Jag bodde i en annan stad tidigare, enligt dem sa de att det gjordes 3st npf utredningar. Men efter att jag flyttade hit till nya staden för 1 och halvt år sedan mådde jag fortfarande dåligt i olika situationer. Ny miljö men det blev liksom inte bättre runt mig och min vardag. Då sökte jag om hjälp, psykiatrin här tog mig på allvar, gjorde utredning genom att se tidigare journaler, det fanns ingen NPF utredning alls, inget papper ingenting. Så någon inom psykiatriska sjukvården har alltså skrivit in i min journal 3 NPF utredningar fast inget fanns. Hur sjukt är inte det?.

Nu är jag 25, detta har alltså kostat mitt liv. Arbete, socialt, min hälsa, vardag. Allt. Så nu hoppas jag på hjälp. Fick komma högst upp på kölistan tack vare att jag blev felaktigt behandlad tidigare.

Är det något du skulle kunna skriva i ett inlägg om, mitt fall, att psykiatrin har gjort tjänstefel, mot en patient som har symtom för högfungerande autism, missats inom alla år, inte fått rätt diagnos.

Trots automatiseringsvårigheter, sociala problem, nedsatt arbetsförmåga – stresskänslighet, ångest, nedstämdhet, behov av egentid, finns flera punkter.

Angående min vardag, så har jag fått lösa allt själv, skaffa en Apple Watch – där har jag en app som heter tiimo – hjälper med struktur, påminnelser, tid osv. Har ingen bra tidsuppfattning. Hjälpt mig enormt mycket.

Tack för att du delar med dig om autism i din blogg, det gör att andra med autism inte känner sig så ensamma.

Hälsningar från en tjej på 25år. / anonym

Vad roligt att du hittat till min blogg! Vad bra att du äntligen tagits på allvar av psykiatrin sedan du flyttade. Vilken tur att du flyttade till en stad där psykiatrin uppenbarligen fungerar. Jag hoppas att du får hjälp och en korrekt diagnos nu! Jättebra att du kommit högst upp i kölistan nu.

Jag ska försöka skriva ett blogginlägg om ämnet! Jag har inga erfarenheter av så allvarliga tjänstefel från psykiatrins sida som du beskriver, men däremot kan jag skriva om den känslomässiga biten, dvs hur man ska hantera det faktum att ens autism missats under alla år. Ingen misstänkte autism i mitt fall trots att jag mådde dåligt och hade uppenbara svårigheter!

Svara

”Är det något du skulle kunna skriva i ett inlägg om, mitt fall, att psykiatrin har gjort tjänstefel, mot en patient som har symtom för högfungerande autism, missats inom alla år, inte fått rätt diagnos. ”

Om psykiatrin har antecknat att du har genomgått NPF-utredningar utan att du har gjort det och du upplever att psykiatrin har begått ett ”tjänstefel” mot dig så kan du anmäla det till IVO: https://www.ivo.se/privatpersoner/

Frågan om vem som är lämplig eller inte som förälder får mig att associera till de tvångssteriliseringar som gjordes i bl.a Sverige, främst under 1900-talet. En av målgrupperna var så kallade asociala.
Förhoppningsvis finns det få anhängare till såna idéer kvar.

Det finns olämpliga föräldrar. Finns det olämpliga barn?
Kanske är det bättre att hjälpa de som har svårigheter? Säkert ofta svårt, men enligt mig en bra grundinställning.

Vissa som har svårt att få barn kan få hjälp med befruktning via sjukvården. Jag vet i och för sig inte om det är skattefinansierat, det innebär i så fall rättighet att skaffa barn. Ska särskilda grupper exkluderas från denna (förmodade) rättighet? Det är möjligt, men själv är jag starkt tveksam till generaliseringar.

Få ämnen engagerar såsom barn och barnanskaffande.

Helt sant det du skriver om tvångssteriliseringar! Sverige var t.o.m. ett av de länder där det utfördes flest sådana. På den tiden ansågs det helt normalt att ”asociala” personer, dvs de med psykiatriska diagnoser, skulle förhindras från att skaffa barn. Sedermera har normerna vänt, och numera ser många barnskaffandet som en mänsklig rättighet.

Jag anser att om en förälder med hjälp av vissa stödinsatser kan klara av sitt föräldraskap finns det ju inga problem! Jag är precis som du tveksam till generaliseringar. Bara för att man har en viss diagnos betyder det inte att man är på ett visst sätt. Är en autist lämplig som förälder (och med ”lämplig” som iofs är ett godtyckligt begrepp menar jag absolut inte ”felfri” för det är ju ingen) finns det ingenting som hindrar hen från att skaffa barn!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

paulatilli.se använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse, genom att använda paulatilli.se godkänner du det.  Information om cookies

Copy link
Powered by Social Snap