Jag får ibland frågor från anhöriga och lärare om vad jag tycker om mutor och belöningar och om jag anser att det är okej att använda mutor på barn med Aspergers syndrom och autism. Jag syftar på mutor i stil med: ”om du gör läxorna får du en present” eller ”om du städar ditt rum kommer du få stanna uppe så länge du vill i helgen.”
Mina föräldrar använde i min barndom mutor och belöningar för att få mig att göra saker som var jobbiga för mig, och jag bestraffades om jag inte skötte mig. Om jag inte städade mitt rum skulle jag få veckopengen indragen, det visste jag om. Inte sällan slutade det ändå med att jag inte orkade städa, jag har ju alltid haft svårt för att städa även nu i vuxenåldern. Min energi räckte helt enkelt inte till att städa rummet och jag orkade inte ta tag i det. Då blev veckopengen indragen och jag blev ledsen. Inte så mycket för veckopengens skull för jag brydde mig inte så mycket om pengar, det var faktiskt mindre jobbigt för mig att vara utan pengar än att städa. Men anledningen till att jag blev ledsen var att jag kände mig misslyckad i och med att jag inte hade uppfyllt de vuxnas förväntningar. Och jag hade gärna velat ha pengarna även om det inte var så jätteviktigt.
I vuxenåldern har mutor inte heller fungerat på mig. Jag orkade inte slutföra studierna i lärarhögskolan, men jag hade ju lärt mig av samhället att man inte ska ge upp när man möter motstånd utan man ska försöka fortsätta. Därför försökte jag så hårt att min kropp till slut slutade fungera helt och jag hade inte kammat mitt hår på flera månader. Att få en muta i stil med: ”du får en gåva om du slutför studierna på lärarhögskolane hade varit katastrofalt. Däremot hade jag gärna haft användning av en muta i stil med: ”du får en gåva om du lyssnar på dig själv och din kropp och struntar i andra människors förväntningar.” Men sådana mutor får man ju sällan.
Däremot fick jag belöningar även i andra situationer under min barndom, vilket fungerade bra. Men belöningar har i mitt fall endast fungerat för att motivera mig att göra uppgifter som jag tycker är småtråkiga, men aldrig i situationer som gör mig utbrända eller får mig att må dåligt. När jag var barn och mamma sa till mig: ”du får en chokladkaka om du diskar och går ut med soporna”, motiverade det mig otroligt mycket att göra dessa tråkiga sysslor och jag såg fram emot belöningen efteråt. Däremot skulle det inte fungera om mina föräldrar skulle försöka muta mig för att söka jobb eller börja städa själv istället för att låta min boendestödjare göra det för det finns en anledning till att jag inte klarar av att göra det själv.
Av dessa anledningar är min åsikt att mutor och belöningar kan vara okej i vissa situationer om de används som motivationshöjare. De bör dock aldrig användas i situationer när barnet säger sig inte vilja göra uppgiften utan då måste man istället ta reda på varför barnet inte vill! Vid användning av mutor måste man vara helt säker på att man inte får barnet att känna att man måste vara med på ångestframkallande aktiviteter, och de får aldrig användas i syfte för att få ett skolvägrande barn iväg till skolan om barnet har ångest eller inte orkar!
14 svar på ”Är det bra att använda mutor på autistiska barn?”
Precis så är det även för våran dotter (9 år). Och även vi har försökt muta och bestraffa med bla lördagsgodis eller veckopeng. Har dock, tack och lov, snabbt kommit till insikten att hon exempelvis inte klarar att städa sitt rum, hur goda ambitioner hon än har när hon börjar eller hur gärna hon vill ha sin belöning. Det går bara inte och det slutar enbart i förtvivlan och ett om möjligt ännu stökigare rum. Däremot mindre uppgifter med direkt belöning fungerar utmärkt! Tex att klä på sig kläderna inom en viss tid eller duka av sin disk. Efter att ha klarat det ett par gånger blir det känslan av att klara det som blir belöningen i sig mer än själva belöningen! Men precis som du säger får det inte vara för oöverstigligt, då blir belöningen mer som en bestraffning, då den inte är nåbar.
Vad bra att ni har hittat uppgifter till er dotter som inte är oöverstigliga för henne. Belöningar kan vara en motivationshöjare i situationer när uppgiften känns tråkig men inte tar orimligt mycket energi. Jag kan själv ha svårt för att göra saker jag egentligen borde göra som exempelvis att diska, och då skulle det motivera mig om jag fick en belöning varje gång. Men ingen belöning i världen skulle få mig att börja städa och hålla ordning hemma regelbundet!
Klokt!
Det är en svår balans ibland.
Min C kan ibland själv säga ”Om jag gör det får jag det då..?”
Hur ska man förhålla sig när idén kommer från barnet?
Tack för en bra blogg!
Jag antar att du menar att idén till mutan/belöningen kommer från barnet. Om det känns bra för barnet att få en belöning och hen verkar klara av uppgiften utan att bränna ut sig så tror jag att det är helt okej. Jag kunde själv fråga min mamma förut om jag skulle få en belöning när hon bad mig gå ut med soporna och jag fick plötsligt mer motivation om jag visste att det skulle hända något roligt efteråt. Men precis som du säger kan det vara en svår balans ibland, och det går inte att ge generella svar.
Belönade sonen (ADHD och a-typisk autism) framgångsrikt när han gick i åk5+6 genom att flytta kulor från en glasburk till en annan. Jag, sonen o läraren kom överens om hur många kulor det skulle vara i start-burken. Att gå till skolan=1 kula, att göra en uppgift=1-4 kulor beroende på ”jobbighetsgrad”. I åk 5 fick han kattungar som belöning till sommarlovet och i åk6 en smartphone.
Vad bra att det fungerade för din son och att det blev framgångsrikt! I mitt fall hade jag behövt stanna hemma från skolan för jag var mobbad och hade ångest, men om ett barn ”bara” tycker att det är tråkigt i skolan men inte mår dåligt av att vara där så är det jättebra att få belöning som motivationshöjare.
Det sägs att människor med Aspergers syndrom och/eller AD(H)D är väldigt luststyrda. Det här är ett väldigt intressant problem för föräldrar och lärare. Hur ska de få elever som gör vad de är intresserade av och som gör det i sin egen takt att på utsatt tid lära sig saker som de inte är intresserade av?
Detta är den stora utmaningen. Jag har läst någonstans att pengar har sämre effekt som motivationshöjare på människor med Aspergers syndrom än vad pengar har på normala människor så jag misstänker att den typen av mutor inte är särskilt effektivt. Standardsvaret är väl att använda specialintressen som draghjälp. Om eleverna ska skriva specialarbeten i skolan. Låt eleven med Aspergers syndrom skriva om sitt specialintresse. En mindre bra variant är att muta med specialintressen. Om du Paula städar ditt rum så får du en ny grammatikbok. Nackdelen är att många med Aspergers syndrom också har AD(H)D vilket gör att långsiktiga belöningar troligtvis har dålig effekt. Jag har inget bra svar på den här frågan men jag tror att detta är lite av en tiotusenkronorsfråga i bemötandet av människor med Aspergers syndrom. Den som löser det här problemet har nog löst väldigt mycket.
Inte så mycket för veckopengens skull för jag brydde mig inte så mycket om pengar, det var faktiskt mindre jobbigt för mig att vara utan pengar än att städa.
Jag tror det är bättre att ge uppmuntran när barnet gör rätt än att bestraffa barnet när barnet gör fel. Ett problem med mutor/bestraffningar är att jag tror det är svårt att värdera mutornas storlek sett till aspergarens energiåtgång om man inte har stor förståelse för aspergarens ofta ojämna begåvningsprofil. Det som för en normal människa är en rimlig nivå på en muta kan för en aspergare vara en alldeles för hög eller alldeles för låg nivå på mutan beroende på hur mycket energi uppgiften kräver av aspergaren. Jämför med om vanliga människor hade fått lika hög lön oavsett om de hade arbetat 5 timmar i veckan eller om de hade arbetat 80 timmar i veckan. Om man inte har förståelse för den enskilde aspergarens energiåtgång i olika aktiviteter så är det nog väldigt svårt att anpassa mutan. Detta leder oss tillbaka till den sk energiinventeringen. Vilka aktiviteter ger/tar energi? Hur mycket energi ger/tar de? Är uppgiften öht rimlig sett till energiåtgången (jämför med att muta/bestraffa vanliga människor för att försöka få dem att flyga genom att flaxa med armarna)? Dessa frågor tror jag är väldigt viktiga att man har ett svar på innan man överhuvudtaget börjar muta/bestraffa barn och i synnerhet barn med Aspergers syndrom.
Exemplen med Paula som skulle få betalt för att städa sitt rum eller utbilda sig klart är två bra exempel på hur mutorna inte var rätt anpassade eftersom de var på tok för låga (eller uppgifterna var orealistiska) sett till Paulas energiåtgång för uppgifterna. Paulas föräldrar gjorde så klart som de gjorde för att de ville väl och inte förstod bättre men det förändrar inte att tillvägagångssättet sannolikt inte var konstruktivt för att få Paula att uppnå målen att städa sitt rum och att läsa klart utbildningen.
Det krävs nog många gånger annorlunda lösningar för att motivera människor som fungerar annorlunda. Energiinventering + muta (bestraffning) med specialintresset som grund är det bästa svar jag kan komma på för stunden.
Bra skrivet! Jag håller med om att det är jätteviktigt att göra energiinventering för att veta vad som tar energi från personen och hur mycket. Jag tycker till exempel inte att det är värt att städa eftersom det får mig att må så dåligt både fysiskt och psykiskt, så inga mutor i världen skulle kunna få mig att göra det. Jag skulle med glädje betala till en städfirma om jag inte hade min boendestödjare. Även om det kostar en del pengar att ha städhjälp tycker jag inte att det är några orimliga summor med tanke på hur otroligt mycket energi jag sparar på det sättet, och detta trots att jag inte ens har så mycket pengar. Om jag skulle ha mer energi, skulle jag däremot förmodligen tycka att 500-1000 kronor är alldeles för mycket pengar att betala för en städning för då skulle det inte vara en lika jobbigt för mig att städa. På samma sätt skulle jag inte städa om jag fick betalt för det för det skulle sänka mig livskvalitet alldeles för mycket om jag tvingade mig själv att göra uppgifter som är oöverstigliga.
När jag som barn fick belöningar för att göra läxor och plugga till prov, kunde jag ibland göra som mina föräldrar ville och plugga men det slutade med att jag gjorde allt mekaniskt, lärde mig meningar utantill ur boken men kunde ingenting efteråt. Så jag lärde mig knappt någonting i skolan i slutändan ändå även om mina föräldrar tvingade mig att göra läxor och plugga.
Intressant ämne!
Att få mutor för att göra något man egentligen tycker är urjobbigt….jag förstår föräldrar…man/de vill ju väl. Och tror att det leder till något bra. Som litet barn kan man ju inte uttrycka hur mycket energi vissa saker tar.
För mig t.ex. Jag har ju fått mina diagnoser i vuxen ålder och jag kan se tillbaka på min barndom med lite ångest över vissa saker jag tvingades till att göra. Och oftast fick jag kritik för uppgifterna. Eftersom de i min mammas ögon inte utfördes bra nog. Men de uppgifter jag gillade att göra, ex att gå och handla åt henne…det var lättare , för det tyckte jag var roligt.
Hon, mamma, förstod inte bättre och gjorde så gott hon kunde. Hon var ensamstående och arbetade heltid och ibland även på helgerna för att få ekonomin att gå ihop,, detta var på 60-talet. Och att min mamma också var utbränd och hade säkert ångest och diagnoser, men inget visste något om det då.
Mamma var väldigt sträng, och nästan diktatorisk. Jag gjorde inte uppror, jag blev tyst istället och vände allt inom mig. MEN….det ledde ändå till att hon omedvetet lärde mig att ”så här gör man”. Men för mig har det varit en jobbig uppväxt, men ändå med mycket frihet och inte så mycket krav på att jag skulle utbilda mig eller bli något. Jag fick klä mig i det jag ville, äta det jag ville, leka så mycket jag ville, …..och jag fick rå mig själv på morgonen, göra min frukost själv och gå till skolan själv. Det uppskattar jag idag.
Fy vad jobbigt om någon skulle stå där bakom ryggen och tala om vad jag skulle ha på mig….och babbla under frukosten osv osv.
Jag uppskattar än idag att äta frukost i lugn och ro.
Några ledord som hjälper mig mycket idag, och som fått mig att tillåta mig att acceptera mig själv lite mer sedan jag fick mina diagnoser:
Var sann i ditt tal
Gör alltid så gott du kan.
Ha inga förväntningar.
Ta inte något förgivet.
Finns i boken om ”De fyra grundstenarna”
kram till er alla
Vad bra att du fick mycket friheter när du var barn! Själv tyckte jag som barn att min mamma var onödigt sträng när hon bara tillät mig äta godis på lördagarna, men nu efteråt är jag tacksam för att hon gjorde så. Mamma var sträng på vissa punkter, men på andra punkter fick jag precis som du mycket frihet.
Själv älskade jag också att handla för mamma när jag var barn! Nu som vuxen hatar jag däremot att gå i affärer och handla, men jag antar att det beror på att jag måste handla många fler grejer nu och jag har blivit tröttare.
Kram!
Här samlar vi guldstjärnor. Beroende på om det är skoluppgift eller hjälpa till hemma. Samla 5 stjärnor så får du ett stort klistermärke. När du samlat 5 stora klistermärken = blir det något som vi kommit överens om från början.
Det är motivation för sonen är 15 år asperger men det är startknappen till mycket. Så hitta startknappen tillsammans.
Hur anpassar ni guldstjärnesamlandet efter sonens asperger?
Vad bra att det funkar för er! Själv har jag farit illa av belöningar eftersom det har fått mig att gå med på aktiviteter jag mår dåligt av. Men jag vet att det funkar för vissa med npf om deras enda problem är bristande exekutiva funktioner/avsaknad av startknapp. Så länge din son är nöjd är det jättebra! 🙂