Är åldern bara en siffra?

Idag fyller jag 35 år. Nästan varje år jag fyller år brukar jag ha en  stor fest hemma hos mig, men i år orkar jag inte. Jag har insett att  föreläsningarna tar upp så mycket energi för mig att jag inte längre  orkar lika mycket som förut, vilket bland annat  innebär att jag varken orkar anordna  eller delta i fester, trots att det är lördag idag och jag föreläser inte på helgerna. Jag måste helt enkelt välja om jag vill leva ett mer normalt liv och samtidigt få förtidspension eller om jag ska föreläsa och samtidigt få minskad ork.

Men helt ensam kommer jag inte bli ikväll. Jag ska äta ute med mitt ex. Naturligtvis på en restaurang med en buffé, vilket är mycket  Asperger-vänligt 😉 Jag har otroligt känsliga smaklökar och äter endast ett fåtal rätter. Bufféer passar mig utmärkt för då kan jag välja och  vraka.

Jag har haft åldersnoja ganska länge. Redan när jag fyllde 20, kände jag starkt  inom mig ”nej nej, jag vill inte bli äldre”. Jag har alltid stört mig på ordspråk i stil med ”man är så gammal som man känner sig”  och ”åldern är bara en siffra”. Då vill jag bara skrika högt ”nej nej,  åldern är mycket mer än bara en siffra i det här samhället, och man är exakt så gammal som det faktiskt står på ens ID-kort”.

Jag antar att min motvilja mot sådana här ordspråk  handlar om mitt bokstavliga tankesätt, hihi 🙂 För jag analyserar  vartenda ord och har svårt för att förstå vad människor egentligen  menar. För å ena sidan säger folk till mig att man inte ska bry sig om  åldern, men å andra sidan tycker många att jag är alldeles för gammal  för att ha på mig mina tajta, korta lädershorts och nätstrumpbyxor för  det passar sig inte längre i min ålder. Och att man inte ska ha en  magtröja när man är över 20. Dessutom höjer folk på ögonbrynen ibland  när jag berättar att jag fortfarande kan läsa barn- och ungdomsböcker i  min ålder. De kan även undra om de hör talas om en 40-åring som  aldrig flyttat hemifrån eller aldrig haft en partner, eller om en vuxen svensk som inte vet om att Stockholm är Sveriges huvudstad. Därför vägrar jag  att hålla med om att åldern bara är en siffra i den här världen. Om åldern bara var en  siffra, borde väl även 70-åriga kvinnor kunna ha på sig kortkorta  minikjolar och dejta tonårskillar utan att bli ifrågasatta och  utskrattade av omgivningen?! Men det är naturligtvis möjligt att jag missförstått dessa ordspråk totalt, jag missförstår ju ganska mycket.

Däremot lever jag och klär mig oftast exakt som jag  vill oavsett vad omgivningen tycker, så i mitt liv är åldern faktiskt  bara en siffra. Så på det sättet stämmer dessa ordspråk ganska bra in på mig trots allt. Tur att jag har ett rätt så bra självförtroende och vågar  och orkar stå upp för mina val. Men tyvärr måste jag då leva med att  andra människor ibland tittar efter mig och suckar: ”tror hon att hon  fortfarande är en tonåring?” Men sånt är livet =)