När jag föreläser, är det många som frågar mig om min skoltid hade varit lättare om jag hade fått mina diagnoser tidigt eller om tidiga diagnoser hade påverkat min självkänsla negativt. Jag tror absolut inte att min självkänsla hade påverkats negativt om jag hade fått diagnoserna tidigt! Under hela min skoltid trodde jag att jag var dum och lat och hade ständigt dåligt samvete för det. Jag hade definitivt behövt stöd och hjälp i skolan, men även om jag inte hade fått det, hade det underlättat mig enormt om jag hade vetat varför jag var annorlunda. Nu kände jag mig annorlunda utan att förstå varför, och det framkallade panik hos mig. Om jag hade fått en förklaring till mitt annorlundaskap hade jag sluppit undra.
När jag gick i skolan, hade jag ständig ångest eftersom jag hade svårt för många skoluppgifter. Ibland hade jag inte förstått instruktionerna, ibland hade jag inte orkat lyssna på dem och ibland hade jag förstått instruktionerna men kunde ändå inte göra uppgiften rent praktiskt. De uppgifter som jag hade svårt att göra var bland annat att laga mat och sätta upp strykbrädan på hemkunskapslektionerna, rita, klistra och så vidare. Dessutom hittade jag inte i skolan. När jag såg att mina klasskamrater klarade av dessa saker utan problem, trodde jag att de ansträngde sig mer än jag. Jag hoppades hela tiden på att hitta den rätta knappen i min hjärna som skulle få mig att förstå hur jag skulle göra för att klara av samma saker som andra.
Ju äldre jag blev, desto större blev min ångest och rädsla för skolan. En av mina viktigaste strategier i högstadiet, förutom att skolka så mycket som möjligt, var att skaffa vänner som jag alltid hängde med. Jag hittade två tjejer i klassen som jag började umgås med hela tiden. Eftersom jag alltid umgicks med dessa tjejer, märktes inte mina svårigheter längre. Jag följde nämligen alltid efter dem till rätt klassrum så att jag inte gick vilse i skolan, jag gjorde alla grupparbeten med dem och de hjälpte mig att göra uppgifter som jag inte kunde göra. Jag köpte dessa tjejer glass varje dag så att de inte skulle tröttna på mitt sällskap, och jag var livrädd för att bli övergiven av dem. Inte för att jag tyckte om deras sällskap utan jag behövde dem för att klara av skoluppgifterna. Därför accepterade jag att de ibland sa elaka saker till mig.
Min strategi att umgås med dessa tjejer fungerade för lärarna verkade inte märka att jag hade svårigheter. Däremot var jag tvungen att skolka om dessa tjejer var sjuka samtidigt för jag var helt handikappad utan dem. I början av högstadiet vågade jag inte heller gå på toaletten i skolan om ingen av tjejerna behövde gå på toaletten för jag var rädd för att inte hitta tillbaka. Att vara beroende av människor som jag innerst inne inte ens ville umgås med var jobbigt och tärde på min självkänsla, men jag hade inget val. Om jag hade fått hjälp och stöd från lärarna samt sluppit vara beroende av dessa klasskamrater, hade det underlättat enormt.